Finns det någon som tycker det känns helt ok att ha barn bara varannan vecka!?
Jag har svårt att finna mig tillrätta med varannan-veckas-livet... Har kämpat för att få barn - och dessutom förlorat ett barn. Min dröm var en stor familj. Nu sitter jag här med en dotter som jag bara får vara tillsammans med varannan vecka. Väldigt långt från min dröm... Och som sagt, svårt att acceptera. Hon är ju dessutom den jag älskar mest i hela världen och det är klart jag vill vara tillsammans med henne så mycket det bara går.
Nu funderar jag lite... hur ok kan det kännas att ha sitt/sina älskade barn hos sig bara halva tiden? Vad säger ni andra, med andra bakgrunder - eller liknande?
Om/när det känns svårt - hur gör ni för att komma vidare till nån sorts ok-känsla ändå?