Hur ska jag klara det?

Hej,

När min son var 3 månader gammal var min sambo otrogen mot mig. Han inledde ett förhållande med en (då gift) kvinna på sitt jobb. Han berättade aldrig något för mig utan jag fick konfrontera honom och då erkände han. Han ångrade sig och "valde" mig och sa det till den andra kvinnan. Vi bodde ihop men det var mycket bråk och bådas känslor var olika från dag till dag. Ena dagen kunde det kännas bra, nästan som att inget hänt och andra dagar ville jag helst aldrig mer se honom. Jag kände (och känner) mig fruktansvärt kränkt och sviken av honom. Vi hade varit tillsammans i 7 år så jag trodde ju att jag visste vem han var. Efter två månader flyttade han, vi sa att kanske skulle vi kunna lösa det snabbare då. Känna efter hur det känns "på riktigt" och känna att vi saknade varandra. Vi skulle inte träffa andra under tiden, den regeln kom han på och jag höll med. Men i julas kom det fram att han hade fortsatt att träffa samma kvinna under hösten i alla fall. Igen bakom min rygg och samtidigt som vi fortsatte att ha något slags förhållande fast ändå inte. Mycket struligt. När jag fick reda på att han fortsatt att träffa henne sa jag att han fick välja, där och då vem av oss han ville ha. Igen valde han mig för att efter någon vecka säga att han inte trodde på oss längre. Eftersom vår son är så liten är han här mycket (jag bor fortfarande kvar i vår gemensamma lägenhet) och det är jobbigt. Det blir lätt att man faller in i gamla rutiner och ibland känns det som att vi leker familj, för vi är ju ingen familj längre.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att hitta en annan lägenhet för mig och min son. Måste ta migur det här nu, kan känna ibland att jag har tänkt mer på mig fd sambo senaste tiden än på mitt barn. Kan få väldigt dåligt samvete över det och att jag så ofta är ledsen. Jag är livrädd att det ska påverka mitt barn. Under hela den här tiden har min fd sambo kommit och gått mer eller mindre som han önskat. Om vi bestämt att han ska komma hit t.ex på onsdag och jag har haft en dålig natt (med en ledsen och vaken son) och bett honom komma på tisdag istället har han oftast sagt nej "nu har vi jubestämt onsdag." Han har aldrig sovit hos sin pappa, han bor i en etta och det finns ingen plats. Eftersom har är så liten så vill jag heller inte att han ska sova hos honom och vara borta från mig flera dagar. Hans pappa jobbar skift och är ganska ofta ifrån honom några dagar åt gången. Nu till min fråga, hur ska jag kunna klara av att vara utan min son? Han säger ofta att jag måste vänja mig att inte vara med honom. Hur vänjer man sig att vara utan sitt eget barn? Det går emot hela mig! Min fd sambo säger ofta att han vill ha varannan veckas-boende för vår son. Jag tycker att det är bra på ett sätt eftersom han såklart ska vara med båda sina föräldrar. Men, de gånger min fd sambo är här för att vara med vår son tycker jag inte att han engagerar sig speciellt mycket. Han kommer oftast hit och börjar städa/plocka ur diskmaskinen/kolla på tv istället. Han säger att det är för att hjälpa mig och det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att det vore mer hjälp för mig om han lekte med vår son och lät mig plocka ur diskmasinen i fred för en gångs skull. Jag känner mig inte helt avslappnad med att han nu snart ska vara pappaledig några månader. Ofta får jag påpeka för honom att vår son ligger på golver vid soffan och gråter när han kollar på tv. Alltid när jag tar upp det blir han arg och säger saker som att jag inte kan bestämma ensam över vårt barn och att jag inte kan ta honom ifrån hans pappa. Det är inte det jag vill, jag vill att hans pappa ska vara helhjärtat med honom. Inte när det passar honom.

Finns det några andra i samma/liknande situation?