Jadu... Det är inte lätt, men du måste släppa det! Jag blev lämnad när sonen var ett år, och därefter bodde han halva tiden hos pappan. Det var hemskt!!!
Men sonen verkade må bra, och jag fick bita ihop och tänka längre...
Att du hade bättre koll på barnen - enligt ditt tycke - när ni var tillsammans var kanske för att han helt enkelt slappnade av lite eftersom han visste att du tog det... 
Så är det ju faktiskt ganska ofta.
Försök planera in lite roliga grejer dom helgerna du är utan barn. Sånt som inte passar så bra när barnen är med. Vuxengrejor.. Shoppingturer... Annat som du tycker är roligt. Så att du har nåt att se fram emot när du är själv. Det är viktigt, så du inte deppar ihop helt.
Och framför allt: Släpp kontrollen! Om du inte har starka skäl att misstro pappans förmåga att ta hand om barnen, så försök att inte ha koll på precis allt. Det kommer att finnas saker ni gör olika, men du blir galen om du försöker att ha koll på allt. Jag lovar! Så länge barnen verkar må bra, så var nöjd med det. Det har tagit mej många år att klara av, och jag önskar att jag hade slutat bry mej om detaljer mycket tidigare.
Att ni kan hålla en bra kontakt och prata normalt med varandra om sånt som är viktigt är huvudsaken. Då mår barnen oftast bra. Det är så vanligt att man hänger upp sej på detaljer, för att den andre - pappan i ditt fall - inte gör saker på exakt samma vis som man själv vill att det ska göras. Men försök att sålla lite där. Det mår ni båda bättre av.
Vi har inte alltid haft samma syn på saker och ting som gäller sonen. Pappan flyttade när sonen fyllde ett och han fyller tolv år till hösten. Så vi har haft många år isär. Men jag väljer mina strider. Det är inte värt det att tjafsa om småsaker. Och det är bara att inse att man tycker olika.
Men framför allt - ta hand om dej själv! Unna dej att ha roligt och försök att hålla dej sysselsatt medan barnen är borta. Umgås med vänner och njut av livet! Försök att tänka att barnen i det långa loppet mår bäst av att ha en god kontakt med sin pappa och att se att ni kan komma överens fast ni inte bor tillsammans.
Det är jobbigt - speciellt i början - men det blir bättre. Min son bor sedan drygt ett år tillbaka hela veckor hos mej och pappan. Varannan vecka. Visst känns det onaturligt att inte ha sitt barn hos sej hela tiden, men jag har vant mej. Jag tycker det är jätteroligt när sonen kommer hem från pappan, och jag längtar efter honom. Men inte så att jag mår dåligt när han är där.
Jag tror pappan tar mer ansvar när du inte är med. För då måste han. Så försök slappna av lite och känn av hur barnen mår istället. Så löser det sej säkert till det bästa.
Ta hand om dej.
