Det är en stor sorg att inte kunna erbjuda ungarna en stor familj med massa kärleksfulla hem som längtar efter dem. I natt var vi på akuten. Såg en mamma med sin baby och så hade hon med sin egen mamma till stöd. Klockan var två på natten.
En av grannarna har en morfar som hämtar sonen varje måndag på dagis. Så går de till simhallen.
Saknar det verkligen. Inte för avlastningen utan för denna stora kärlek barnen kan erbjudas på flera håll.
Hur har ni det?
Förstår att det inte är samma sak, men har du tänkt på att annonsera efter extramormor & morfar?
Det är ju inte alla äldre som får barnbarn fast de vill, så kanske finns här en relation som skulle gynna både dina barn och någon ännu okänd.
Mina barn har det väldigt bra, med både mor- och farföräldrar som är väldigt engagerade. Alla ställer upp, ibland med kort varsel om det behövs. De bor 8 respektive 16 mil bort.
Över att JAG inte hade mor- och farföräldrar?
Visst är det trist... Min mamma dog för 14 år sedan och min pappa gick bort för två månader sen (varit sjuk i 4 år) och det är verkligen otroligt trist att inte kunna erbjuda barnen allt det roliga jag själv gjort med mina morföräldrar, främst mormor eftersom min morfar dog när jag var 7 år. Sen så saknar jag dem naturligtvis otroligt mycket själv också, och hade väldigt gärna haft dem kvar i livet bara för min egna skull. Barnens farföräldrar bor på annan ort och är lite upptagna med annat, fast det är kanske orättvist. Men de är inte särskilt närvarande i barnens liv i alla fall. Man blir avundsjuk när man ser alla andra (som det känns) som har mor- och farföräldrar med på drop-in fika på dagis, som hämtar och gör roliga saker med barnen....
Ja, vi känner verkligen lika. Har en svärmor som är farmor till min yngsta, vi bor i samma stad men barnbarn är inte något hon finner så intressant. Det är en gåta för mig.
Hejsan, här finns en till som inte heller har några släktingar knappt... min mamma somnade in för alltid efter att varit sjuk länge i canser för ett år sedan exakt på fredag. *saknar dig*
Och min pappa dog när jag var 4 år, har inga mor/far föräldrar kvar och inte heller min dotter... på hennes pappas sida har hon ju släktingar men vi har inte så mycket kontakt med dom,(dom bor långt bort).
Så ja...jag känner mig ledsen över att min lilla dotter inte har som hennes små kompisar någon äldre släkting som busar med henne och skämmer bort henne lite och så...
Jag hade inte heller några far/morfäräldrar när jag växte upp då dom dog när jag var liten....vet inte om jag saknat det så jätte mycket, jo...i bland såklart ...när andra barn liksom blev lite ompysslad och passad av far/mor föäldrarna...men jag visste liksom inget annat...så för mig har det gått bra ändå...
Men det känns ändå lite sorgligt att min lilla dotter går miste om det... försöker komma i kontakt med äldre på annat sett, snälla grannar och så...men det är ju inte samma sak ....
Vi har jättemkt släkt båda mina föräldrar + deras respektive och mina svärföräldrar. Sen generationen som är ett snäpp äldre har vi både farmor/farfar/mormor/morfar kvar på min sida och mormor & farmor på sambons (hans bor dock utomlands) Och är väldigt nära vissa av mina kusiner varav en blev hans gudmor. Så vi har riktigt tur för alla är så glada för lilla Vincent :)
Men som vissa säger kanske finns ngn som vill vara extramormor eller så?
Här lever endast morfar (min pappa alltså) och han får stå för all kontakt den biten. Är ju glad att ha honom (guld värt) men saknar förståss en mormor (svårt att tro vi får nån plastmormor) som bakar bullar, stickar sockor osv. Ok allt sånt kan man ju köpa men man tycker ju att alla andra har det naturligt. Sen att kunna ringa nån för barnvakt och liknande är ju svårare. Har tänkt faktiskt nångåg på nåt kontakt-annons typ att annonsera efter en mormor men det har liksom inte blivit av..
