Hur får man en 3-åring att sluta gnälla?

Det åter som en ganska normal tre-åring. Det är nog bara att härda ut och fortsätta som du gör, med glimten i ögat.
Det är hans jobb att trotsa och prova. Och det är ditt att visa honom ett annat sätt. Det ger med sig så småningom....
MIna barn är halvstora, men mellanbarnet var supergnälligt i den ålder,Jag var tvungen att få lite pauser ibland och göra egna saker för att orka. 

3års trots kallas det visst. Har en som stundtals (ganska många stunder dock )håller på precis likadant som du beskriver.

Jag har lockat o mutat, vrålat o skällt, skojat o busat...Men jag vet inte från gång till annan vad det är som kommer att hjälpa just den här dagen, i den här situationen. Det som funkade igår funkar inte alltid imorgon!

Lycka till o tänk på att han kommer inte vilja hålla dig i handen o hjälp att klä av sig när han är 18

Hehe, va e det här? Ni ska ju komma med mirakelråd som ska funka NUUUUU!!!

Men jaa, det kanske e lite som ni säger, men i sånt fall är det ett 2-årstrots som övergått till ett 3-årstrots :D
När slutar trotsperioderna då? Lagom tills dom flyttat hemifrån eller?

Man får ju såklart aldrig jämföra barn, men hans storasyster har alltid varit så förstående, så detta problem har jag aldrig haft med henne. Visst, hon har trotsat på sitt sätt, men det har gått i perioder. Hans "trots" har pågått flera gånger dagligen i över 1 år, och det blir lite lätt tröttsamt till slut...

utifrån det exemepl du skriver så är det en helt naturlig reaktion av ett barn.
Du skriver att du säger att du inte kan ta han i hand just nu.

små barn har inte så stor förståelse för innebörden av ordet "inte"
jag skulle tipsa dig om att helt utesluta det ordet när du pratar, och utesluta ordet nej med

jättesvårt men det ger verkligen reslutat.

Sen är han inte så stor än.. jag hjälper fortfarande min 4.5 åring att klä på sig.. medans min tjej på 2,5 vill själv.

alla barn är olika så han kanske inte är reda att göra det själv än.

jag skrev lite mer här.. läs gärna

www.familjeliv.se/Forum-3-169/m51249752.html

har inga bra råd alls..men förstår dig..har oxå en "galen" 3,5åring...blir helt galen stundtals på hans trots och utbrott...jag veeeet att han är "normal"..men vad hjälper det när man är mitt i det...???

när du slutar trotsa mot dina barn slutar de trotsa mot dig.. hihi

nä men allvarligt..  vill manha enförändrang måste man göra den först själv innan barnen ändrar sig.

3,5 års åldern är jobbig. Det är väldigt mycket gnäll där tycker jag. Det är nästan som om de går igenom nån slags depression eller nåt för det verkar vara mycket mer gnäll än utbrott (som i 2-års trotsen).

Sen måste man ju också tänkta på att även om sonen fattar att du inte kan hålla handen för att du bär kassarna så måste han ju inte gilla det. Det är ju hans rätt att bli arg/sur/besviken över det. Han måste acceptera vad du säger och rätta sig efter det men han måste inte hålla med. Sen kan jag ibland känna att jag borde ha rätt att slippa höra så mycket gnäll men så är det tydligen inte.

Här har det i alla fall blivit mycket bättre när de fyller 4! Hoppas att det ger en viss tröst.

Bonnieloveskim: Tycker du har jättebra tips och råd men trots är en naturlig del i barnets utveckling och de ska få trotsa. Det går inte att eliminera allt trots hur man än gör som förälder, sen visar sig trots olika hos barn. Du skriver att barn trotsar för att föräldrar trotsar vilket faktiskt inte är sant! Om barn inte trotsar, på sitt sätt då, så är det faktiskt inte normalt! Det är såklart bra att ha redskap för att hantera barnets trots men att tro att man kan eliminera det är fel. Lyckas man med det så har man nog förstört barnet. Perioderna kommer och går och de ska de göra:)..

Hej,

Som många säger är detta jättevanligt. En sak som vi har kört med mycket hemma hos oss och som har fungerat bra med vår son (som nu är 6.5) är att ignorera beteende som vi inte tycker är bra och uppmuntra beteende som är bra.

Jag läste/såg på TV någon gång om detta att den allra största belöningen för ett litet barn är sin förälders uppmärksamhet. Det är denna uppmärksamhet de vill åt, att vi ska se dem och notera dem och prata och leka. Vi är ju deras "idoler" i den här åldern.   Och ibland då när vi är stressade, vilket ju händer ofta i vardagslivet, så blir det ungefär så här:

"åh vad skönt, nu sitter han-hon och leker/ritar stilla så nu kan jag tvätta/städa/läsa i lugn och ro"  - vilket ger signalen att "om jag sitter tyst och stilla är det ingen som ger mig uppmärksamhet".

Så detta gör då tydligen att barnen istället gör andra saker för att få uppmärksamhet. Som att tex gnälla eller slänga sig på golvet och skrika. För DÅ kommer mamma/pappa och pratar (nåja skäller kanske, men ändock uppmärksamhet).

Så vi provade detta med vår son och jösses vad det fungerade ! Kanske inte första två veckorna men sedan.  Så vad vi gjorde var att ifall han satt "tyst och snällt" och lekte så gick vi alltid fram och berömde, frågade vad han gjorde, gav en kram och sa hur mycket vi älskade honom.   Men om det gnälldes och tjivades så struntade vi helt enkelt i honom. Inget resonerande eller argumenterande utan bara "jag kommer prata med dig igen när du ändrar ditt beteende". Tex vid måltiderna kunde han krångla men efter tre dagars ignorerande där vi bara pratade med varandra när han gnällde så började han äta och prata glatt vid matbordet.

Det fungerade för oss alltså - behöver ju inte betyda det fungerar för andra. Och jag är ju ingen barnpsykolog heller....

Har ej läst svaren (har nybakat fika som väntar!), men spontant tänker jag: välj dina strider! Jag har en extremt envis liten tjej på 3 år som, peppar, peppar har lugnat sig nu, men hon har skrikit och härjat och gapat!!!!!!!

När det varit (och ibland är) som jobbigast försöker jag välja om det är värt besväret att ta fighten. I fallet med matkassarna är det ju inte lätt att välja dock. KAnske kan han hjälpa dig att bära?

Kan du förutse när det ska bli bråk och på så sätt försöka tänka i förväg och "lura" honom?!

Jepp, de slutar gnälla och trotsa när de flyttat (eller vänta nu...).

Nä, givetvis går det inte att eliminera all trots... och lite trots tror jagär bra nyttigt för barnen för de måste lära sig att hantera svåra situationer i livet.

Däremot så orkar man ju med de få stunder som trotsen kommer bra mycket bättre när man har en taktik och bara några stunder och inte trots och skrik hela tiden.
Det är också mycket lättare om man har en inövad metod att hantera deras trots, istället för att skrika tillbaka och bli helt matt av situationen.

Vad jag menade med att föräldrar som trotsar.. var att om man som förälder säger för många nej.. börjar i princip varannan mening med nej och hela tiden pratar med barnet i negativ form.. får barn som slutar lyssna.
barnet hör nej ochsedna blir de arga.. barnen lyssnar inte mer utan regarer trots att man säger att efter maten får du.. 

barn skagivetvis lära sig nej, vilket de gör då man använder det i de fall de gör saker somde absolut inte får som att slåss, bitas, sparkas, göra totalt livsfarliga saker å sånt.

men att påbörja varje svarsmening på barns frågor med nej är inte ett framgångsrikt koncept.

Och visst finns det många barn som förstår innebörden av inte.. men det ÄR ett krångligt ord även för vuxna, och det finns ingen bild i det ordet.
Det ärdessutom negativt lastat och risken att använda odet helt fel är stor.
som att säga.. äter du inte maten blir det inte bomibompa.
barn har också svårt att förstå vissa tillsägelse med ordet inte.

lek inte i vardagsrummet... jaha.. vart ska de vara då..??
bättre säga..lek i ditt rum.
barnet fattar genast vad vi vill och kanleka i sittrum.

hur ska de första vad vi vill om vi säger lek inte i vardagsarummet.

så när vuxna anväder ordet helt fel då utryckte jag mig som att vuxna trotsar och får då barn som trotsar.. 

 
 

Åh va "underbart" det är att läsa detta.
Min snart 3åring (blir 3år i maj), är totalt hopplös.
Bråkar skriker och gnäller någe så fruktansvärt.
Spelar ingen roll vad man säger eller gör, allt är NEJ NEJ NEJ...
eller så springer han iväg och börjar gråta...om man tex sagt NEJ till något, världen går lixom under
OCH inte nog med de, han trotsar upp lillasyster som ska härma storebror det minsta han gör....(dottern blir 2år i juli)
alltså en del dagar gör en precis TOKIG!!!
Men samtidigt kan de vara så underbara ibland, man tar verkligen vara på de stunderna. phuuu..........
(har precis lämnat mina på dagis, nu ör det MAMMATID några minuter innan jobbet...)

Skönt på något vis att höra att man inte är ensam. Jag har en treåring och en fyraveckors....
Nu kan jag inte vara med treåringen hela tiden men gör ALLT för att ge henne maximalt med tid och uppmärksamhet.
Men idag var hon hopplös, började med hemskheter som att rycka mig i håret och säga åt mig att lyssna och hon kastade saker och härjade...fan man blir galen.
Tur att gubben kom hem och avlastade. Nu laddar jag för morgondagen....hehe