Avstängd

Min sambo har sedan barnsben blivit väldigt illa behandlad. Det är en lång historia men hans mamma har misshandlat honom fysiskt och psykiskt. Nu i vuxen ålder är jargongen mellan dem växelvis kärleksfull och växelvis hävdande och hård. Han ser ut som ett barn som fortfarande söker något hos henne. Jag avskyr henne men håller lite god min då vi ser henne var annan månad. Allt känns bara väldigt falskt. Min sambo är avstängd och svår att nå. Jag har själv gått i terapi för att bli fri från mitt fröflutna som dagligen jagar mig men som jag vet hur jag ska hantera. Får jag ont i magen eller i bröstet så vet jag oftast varför och det kan vara vardagliga situationer som triggar igång det.

Starten på vårt förhållande var inte bra. Jag blev avvisad men hängde kvar ändå. Jagade, precis som min sambo gör nu, bekräftelse. Han behandlade mig illa psykiskt och jag kuvade och anpassade mig. Det är först nu när vi har börjat få mer ro på i relationen som jag står upp för mig, min person och mina känslor. Energin har skiftat och vi har det för det mesta väldigt bra.

Min sambo kan bli väldigt förbannad när jag gråter och drar upp gammalt. Jag förstår delvis att vi valt att gå vidare tillsammans och att jag måste sluta älta för jag tror att han inte klarar att hantera dåligt samvete... och jag vill väl inte ge honom det, eller?

Jag saknar äkthet, djupa känslor och en intim närhet. Min sambo gråter aldrig, skiftar mellan ödmjukhet och dominans som ett spel.. eller så uppfattar jag det som ett spel men han är inte medveten om det... jag vill bara så gärna att vi ska komma varandra nära. Känna saker tillsammans som är äkta. Bygga ett liv tillsammans som är avväpnat. Hur gör jag för att få honom att förstå att jag inte kommer att försvinna, svika eller behandla honom illa.. aldrig! Jag vet att han måste vilja ändra sig själv men just nu är han så omedveten så det är skrämmande... jag har fått verktyg i min terapi som jag tror kan göra honom gott...

Hjälp... vill ju bara ha något härligt och äkta!