Dela erfarenheter av familjehem

Mabaja: Jag har inga egna barn så det bekymret lär jag inte hamna i. Och kommer nog troligen inte att få några heller efter att haft 9 missfall, genomgått både IVF och Äd. Så jag kan ägna all energi på familjehemsbarnen.

Mabaja: Du behöver inte alls känna dig dum. Jag har accepterat min situation och jag förstår mycket väl ditt inlägg. Och jag håller fullständigt med dig. Barn ska behandlas lika i en familj och med respekt.

Vi kommer inom en snar framtid bli familjehem, antagligen om 2-3 veckor, igår fick vi en akutplacering (jourhem) som jag inte riktigt vet hur länge vi kommer ha, tror inte det blir så länge och hon har heller inte varit här så mycket utan varit hos en annan familjemedlem.
Har tidigare haft en jourplacering i 8 månader som vi sedan blev kontaktfamilj till.

Men nu blir det en familjehemsplacering som blir vår första och ska vara i ca 2år, har dock inte gått någon utbildning alls fat jag sagt till soc att jag vill få all utbildning man kan få för att kunna göra sitt bästa för att hjälpa placeringarna.

Vi är familjehem. Har så varit nu i 12år. Så det är ju några barn/ungdomar som bott här. Vi behandlar alltid våra barn lika. "Våra barn" är alla barn som bor hos oss, spelar ingen roll om de stannar länge eller för kortare tid. Eller om jag har fött dem eller inte ;)

Är stolt fostermamma till ett tvillingpar sedan ett år tillbaka. Väntar just nu på rättsak då den biologiska moren vill dom  tillbaka. Helt fruktansvärt att gå och vänta i ovisshet. Jag och mina sambo är barnlösa och detta är våran första placering. Trodde aldrig jag skulle kunna känna så här starkt för någon annan människa. Älskar dessa barnen över allt annat på denna jorden.

Bor förresten i Norge och har gått på pridekurs här. Under pridekursen träffades vi i en grupp med 10 par. Sen så kom det två fosterhemskonsulenter hem till oss för att värdera och godkänna oss som fosterhem.     
 

Hej hej....jag vill gärna vara med i denna tråd...har vart fosterfamilj i några år nu och de har kommit och gått många barn i alla åldrar  detta är bland de bästa jag gjort...älskar  rollen som fosterfamilj...

Hej, jag skulle vilja var med i den här gruppen. Jag, min man och vår dotter kommer snart att vara ett familjehem. Det känns underbart och skrämmande p´å en gång. Nu har jag en fråga, har någon erfarenhet av att ta emot ett barn som nu bor i jourhem?? Snälla hjälp mig med information, finns det något särskilt att tänka på, då barnet trivs väldigt bra där h*n är.

MvH

Jag har också en fundering till dem med lite mer erfarenhet av familjehemsbarn eller barn som kommer till kontakt familj.

De barn som bor hos mig varannan helg har jag märkt har extremt stor tävlings instingt. Allt handlar om tävling. Vem som äter snabbast, klär på sig snabbast mm. De kan inte ens lägga pussel utan att det är bråk om vem som lägger sista biten.

De är i så hög grad så jag upplever det som mycket jobbigt. Dessutom mår inte minsta barnet bra av detta. Och jag märker bakslag på bakslag i de barnets utveckling. De barnet har ju en naturlig orsak till att ofta bli sist som yngst, med 3 äldre syskon.

Och i en familj med så hög grad av tävlings inriktning får de yngsta barnet ofta känna sig sämst och dålig.
Jag försöker så gott jag kan att få bort tävlandet men känner att jag inte riktigt når fram eller att det blir lika när de har varit hemma i biologiska familjen igen. Har ni några förslag på hur jag ska bete mig?

Ska jag vända mig till soc med detta? Det är ju de första barnen jag har placerade hos mig och jag tycker så otroligt mycket om båda barnen. Men jag lider av att se yngsta barnets reaktioner och att tävlandet alltid är värre när de kommer tillbaka till oss.

4 och 5 år de som bor hos oss. Sedan har de 2 äldre syskon på 11 och 9 år.

Här vill jag vara med ....

Vi har gått PRIDE under hösten/vintern 2010-2011
Var klara i feb-2011 och när de var här på sista mötet där vi skulle knyta ihop säcken så fick vi förfrågan om en placering .....
Sen 1.5mån bor det ett litet på barn på 1,5år och jag är hemma till oktober till att börja med
Allt funkar kanon och det känns BRA

Har 2st äldre barn som var väl förberedda för detta med placering och tycker att de har tagit det bra ....lite små konflikter kanske men försöker att ibland bara ägna tid till DOM ....så de inte glöms bort :)

Välkommnar dig här också Drömmen om att bli mamma.

Jag och min man går just nu Foster Pride-utbilning för att ev bilda ett familjehem i månadsskiftet maj-juni. Jag är verkligen glad att vi har tagit det här beslutet och att vi förhoppningsvis får möjligheten att hjälpa barn och ungdomar som har det svårt i sitt biologiska hem.
Vi har redan i flera år varit engagerade i barn och ungdomar med bekymmer, så vi känner att det nu är dags att ta ett steg till i vårt arbete.
Jag driver en enkel liten blogg om vår utbildning och vår väg mot att bli familjehem.
Kika gärna in på bloggen: http://vagenhem.blogg.se/
 

Hej på er alla goda hjärtan!
Jag har ganska nyligen fått ett stort intresse för att bilda familjehem ihop med min sambo. Jag har dock inte tillräckligt med "kött på benen" för att ta helt ställning det det ännu. Eller jag är väl rätt klar över att JAG vill, men min sambo är nog lite osäker. Så vi har bokat en tid på soc för ett samtal ang. familjehem där vi kan försöka komma fram till om det är något för oss.

Tanken om att hjälpa barn som har det svårt har alltid funnits hos mig. Det som gjorde att jag plötsligt vill lägga mer handling av den tanken är att vi fick ett biologiskt barn 2010 och i samband med den förlossningen blev jag av med min livmoder. Vi vill gärna ha en större familj och har pratat om adoption, surrogat mm men för mig känns det ju som att familjehem är helt rätt väg att gå. Att hjälpa ett barn som redan finns och som behöver vår hjälp och vår kärlek.
 
Med det är ju väldigt mycket att sätta sig in i innan man kan tuta och köra. Vänja sig vid tanken av att man sannolikt skall slussa tillbaka barnet till den biologiska familjen en vacker dag, Vänja sig vid tanken av att den biologiska familjen kan vara allt annat än enkel att hålla en god kontakt med. Att barnet kan bära på en tung ryggsäck av både psykiska och fysiska trauman som man skall kunna bearbeta ihop med barnet på rätt sätt.

Men men... nu skulle jag ju inte lägga ett långt inlägg denna gången utan ville mest kolla om tråden fortfaradne är aktiv? Är här några kvar att bolla med?

Och en fråga till - Här verkar bara vara tjejer!! Är det vanligast att det är mammorna som driver på att vara familjehem och att papporna "följer med" eller hur kommer det sig att här inte är några pappor som skriver?
Jag upplever att i just vårt fall är det definitivt jag som är den drivande och min sambo är lite tveksam. Han är nog rädd att man sätter oss i fara eller att vårt biologiska barn skulle bli "skadat" av att få syskon "till låns"... Både min och min sambos förhoppning är ju egentligen att få behålla vår "nya familjemedlem" ända tills han/hon flyttar hemifrån, men den garantin finns väl aldrig.....

Oj - nu spinner jag iväg igen.... Hur går det för alla er andra som skrivit under åren? Har ni blivit familjehem nu?

Bara en kort kommentar gällande frågan om att bli famljehem via soc eller förmedling. En placering genom förmedling kostar kommunen/skattebetalarna ca 3000 kr/dygn (ner i privata fickor och då inte främst familjehemmets). Det är oftast endast ett alternativ för de svåraste placeringarna där kommunen inte klarar av att hitta en egen lösning. Kan man placera i eget (kommunalt) familjehem så gör man det, men vissa barn (framför allt ungdommar) behöver mer stöd runt omkring familjen och då kan ett förstärkt familjehem (genom förmedling) vara aktuellt.

Hej igen,  Ignorera mitt inlägg gärna tack för jag har fått svar på frågan och förstår att man räknas som vuxen när man är 19 år, bara jag som inte visste det, ha det bra