Jag är relativt ny på att vara anhörig till en spelberoende. Jag visste att min sambo hade haft ett beroende men varit fri i ett antalår när vi träffades. När han skilde sig från sitt ex tog han all ekonomisk börda kring huset de hade tillsammans. Det tog drygt ett år för dem att sälja det eftrr skiljsmässan och någon gång under denna tiden blev pressen för mycket och han fick ett återfall. Jag stöttade ekonomiskt innan jag visste det och han var ärlig med återfallet. Inte direkt, men någon vecka efter. Han var besviken över att han föll dit och det var relativt lätt för honom att gå med på att söka samtalsstöd och spärra sig där han kunde.
Livet gick vidare, under viss ekonomisk press eftersom han fortfarande bla betalar av de tidigare spelskulderna.
Vi flyttade ihop, och drygt ett år senare upptäckte jag att transaktioner på gemensamma kontot som jag inte kunde härleda (i och med hans återfall föll det sig naturligt att jag hade kontroll över hushållskontot, men jag krävde ingen insyn i dans konton) jag tog upp det till diskussion direkt och det visade sig att han hade ytterligare återfall som hade pågått i flera månader. Pengar som skulle gått till avbetalningar på lån hade spelats bort, han hade lånat pengar av vänner och även nu tagit från mig. Eller stulit rent ut sagt. Det var fruktansvärt svårt att vara så hård mot honom, men för mig fanns det inget annat sätt att vara. Tilliten var borta men jag älskar honom och jag vet att det är en sjukdom.
Idag har han regelbunden psykologkontakt och jag har fyll insyn i all ekonomi. Det går bra för honom, han har ersatt en del av tiden han spelade med datorspel med vänner istället, vilket jag hellre tar alla dagar i veckan (han har inte ett beroende där och skulle det ändras tänker jag att det är enklare att tackla med mindre svårhanterliga följder).
Jag tänker inte så mycket på det i vardagen men det är fortfarande något som vi båda lever med och alltid kommer göra. Jag har bra och dåliga dagar, ibland är allt helt normalt och vissa dagar känner jag en stark oro och undrar vad han ska göra på mobilen så fort han tar upp den.
Jag tror att "lättheten" att hantera det för oss är att han blivit behandlad för det tidigare och själv ser det som en sjukdom. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara om han inte själv såg det som ett problem. Jag är ganska hårt i det, men jag tror att om han inte hade sett det som ett problem och inte ville söka hjälp, hade jag troligtvis hanterat förskingringen av mina pengar väldigt annorlunda, rent av polisanmält det för att påvisa allvaret. Jag förstår att det inte är största steget i en lång relation där barn är med i bilden, men att på något sätt hjälpa dem att komma till insikten att deras val påverkar deras omgivning negativt är en början iallafall.
Mirela- Att ställa någon som inte uppfattar sitt beteende som problematiskt inför ett ultimatum är nog svårt om de inte fått bearbeta det faktum att deras beteende är problematiskt. Jag skulle rekommendera att kontakta stödlinjen antingen via samtal eller chatt, jag gjorde det direkt och jag gick även med i en egenvårdsstudie via dem för att få lite hjälp med hur jag själv ska hantera min situation.
Challa- det är väldigt tråkigt att höra om din och familjens situation, en ljusglimt verkar ju ändå vara att han förstått att han har ett problem, även om det inte gör något för er relation kan det iallafall vara positivt för barnen.
Det var väldigt starkt av dig att säga ifrån, det är väldigt svårt när man är medberoende och hela tiden vill hjälpa den andre eftersom det kan kännas som att man är för hård mot dem eller beskyller dem. Oerhört starkt av dig att söka samtalsstöd också, jag har själv haft samtalsstöd och psykologkontakt för min egen skull till och från I 15 år och att ta det där första steget att söka sig dit (vilket jag har fått göra flera gånger jag inte haft det kontinuerligt) det kan vara väldigt svårt.
Jag fortsätter gärna skriva mer om ämnet då jag precis haft ett par tunga dagar, inte för att det hänt något särskilt men vissa dagar tänker sig tankarna på lite extra och är svåra att släppa.
