hej, är också mitt uppe i en separation, har en 1 årig liten pojke. Det är verkligen tuft. min man kom hem en dag från jobbet och sa att han vill skiljas, han ska flytta utomlands och lämna sin son och mej.
Just nu bor jag hos min mamma (tack o lov att hon finns) och min man bor i vår lägenhet i en månad till innan han flyttar. jag kommer inte att ha råd att bo kvar där själv med min son då jag kommer att börja plugga igen på su till hösten. Så nu sitter man här, letar lägenhet (inte lätt i stockholm)! och försöker få grepp om verkligheten. allt är som en dimma just nu. Vissa dagar e okej, man träffar vänner och skrattar lite, andra dagar är man helt nere, fan det skulle ju inte bli såhär! hur kan det här hända mig?
Men sen tittar jag på min son och vet att jag kommer att klara det. det måste jag för hans skull. men det är tufft, och det gör ont. men jag hoppas att det blir lite lättare med tiden. Hoppas bara att vi får en lägenhet snart så jag, vi, får ett eget hem i alla fall.
Men jag känner igen det där, på kvällarna när Noah har somnat känner jag mig alldeles tom. men jag vet att jag tar mig igenom det här, och det gör du också!
Kram
