Saknar kärlek

Jag är förlovad med en man som jag älskar. Vi träffades för drygt 1 år sedan. Han har friat flera gånger och jag har sagt ja. Han säger att han älskar mig. Jag har nyligen flyttat in till honom.

Mitt problem är att han klarar inte av visa att han älskar mig. Han har väldigt lätt för att kritisera mig vad jag säger och vad jag gör. Ifrågasätter ofta mitt kunnande. Han tycker alltid att han vet bäst.

Jag känner mig ensam i vår tvåsamhet. Jag har börjat tveka till att gifta mig med honom. Jag får inga spontana kramar/kel. Det jag kan få är en puss då o då. Vi älskar väldigt sällan numera. Jag försöker men han orkar inte. Han säger att han är för trött eller orkar inte tvätta sig efter anger han som skäl. Tycker att jag tjatar när jag gör närmanden.

När jag har frågat honom vad det är som är fel, säger han bara att jag tjatar. När jag frågar om han älskar mig. Svarar han är det är klart att han gör. Säger även då att jag bara tjatar. Annars skulle han inte flytta ihop med mig. Han vill mest sitta hemma i soffan och titta på TV, framför allt sport, sport, sport. När jag vill titta på mina program kan han inte förstå att jag vill titta på sånt skit. Han är väldigt nedvärderande i sitt sätta att tala om vad jag tycker om.

Han vill inte göra några gemensamma saker med mig. Inga promenader, inte gå på museum, gå på restaurang, eller bio. Inte umgås med andra. Han har några vänner som han tidigare umgicks med (eller man kan säga var ut och söp med på helgerna). Han umgås inte med dem längre. Jag har frågat om vi inte kan träffas tillsammans med deras respektive. Det vill han inte. Han tycker att jag ska umgås med min egna vänner och nöja mig med det. Problemet är att jag har tappat flera av min vänner för ca 1 år sedan när jag blev tillsammans med honom. För att de tyckte att jag inte skulle bli ihop med en man på ett tag.

När jag försöker planera vår sommarsemester tycker han att jag bara stressar. Det gäller allt som jag försöker planera. Sen visade sig att han har lagt in om semesterönskemål på sitt arbete utan att diskutera med mig vilka veckor det gäller så jag också kan lägga in om samma veckor.

Han han har tre underbara barn, 21,24 o 27 år som har accepterat mig till fullo. Där är det inga problem. De tycker att jag är bara nyttig för sin far.

Det har gått så långt som när jag ser andra par ute på stan som man ser att de håller av varandra blir jag avundsjuk. Jag till och med har börjat drömma på nätterna om olika män (som jag inte känner) som visar mig sin kärlek. Och som jag till och med har sex med.

Jag vet inte om jag ska orka fortsätta så här. Vad tycker du att jag ska göra?

Hälsn. Rödbettan