Jobbigt vårdnad/relation/umgänge...

Är mamma till en liten kille på 8 månader. Jag gjorde slut med pappan i sjätte månaden eftersom vi hade en minst sagt jobbig situation med uppbrott och flera barn på båda håll och jag tappade bort vad jag kände och ville.

Lång historia, men vi bestämde oss iaf för att göra ett nytt försök efter att sonen var född, och har träffats nu igen i några månader, men det börjar kännas jobbigt därför att det känns som om han inte lyssnar på mig utan hänvisar till att "det minsann var jag som gjorde slut och lämnade honom, hade jag inte gjort det hade vi inte haft det såhär idag"
Detta kommer om jag ställer några som helst krav om något. 
 
Han har en son i ett tidigare förhållande, och jag har tre barn med min tidigare sambo. Vi har båda varannan veckas boende med dem.

Sedan vår son föddes, har situationen varit lite rörig eftersom våra separationer inte har varit klara. Jag har haft varannan vecka sedan januari, han sedan mars.

Nu när vi båda har varannan vecka, tycker jag att vi kan bestämma mer fasta tider  med sonen som passar oss båda så att man kan planera in saker med de andra barnen osv. Jag vill ju gärna kunna ge mina andra barn lite "egen" tid när det är min vecka.

Han har ännu inte berättat för sin son att han har en bror eftersom hans fru och han tog det beslutet. Vilket gör att vi inte kan ses varannan vecka och den veckan träffar han bara vår son lite under dagtid när han kan komma ifrån. Han vill vänta ett tag med att berätta för sin son (6 år) om lillebror tills han har kommit in i rutinerna.

Problemet:

Jag vill nu att tills han har berättat för sin son så att alla kan träffas tillsammans - att vi gör upp ett schema så att jag vet när han ska ha vår son så att jag kan planera in saker med mina barn "min" vecka. .

I helgen skulle han ha vår son lördag dag och undrade sedan om vi skulle göra något allihopa. När jag ville göra något ensam med mina barn blev han ledsen, sur och menade på att jag inte har velat ha det så förut och ifrågasatte mitt engagemang och om jag hade något behov av honom.

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå att jag ett par gånger per månad vill ägna mina barn odelad mammatid? Vi lever ju med lillebror dygnet runt, klart som sjutton att de längtar efter att få vara med mig utan honom hur mycket de än älskar honom... Då menar han att han ju är med och passar honom. Det går inte in i hans huvud hur mycket jag än försöker förklara att det inte har med vår relation att göra - och att hans son säkert också tycker att det är skönt att få vara bara med pappa ibland.

Och tills situationen är annorlunda måste vi ju anpassa oss efter hur det se ut idag, tycker jag. Och det kan den ju inte bli förrän hans son vet om sin lillebror.

Det känns som om allt är på hans villkor och han träffar vår son när han har tid och det passar honom.

Jag har nu skrivit ett brev där jag i klartext förklarar exakt hur jag menar, dvs. att veckan har många dagar då vi kan umgås allihop men att han får lov att respektera att jag även vill ha tid för mina barn. Att det inte har med minskade känslor för honom att göra.

Ärligt så känner jag att om han inte förstår detta vet jag inte om jag orkar gå vidare eftersom det blir överkurs för mig och helt enkelt för mycket. Och om jag vill diskutera saker och ting bollar han alltid tillbaka frågan till mig med att "det hade inte varit så här om jag inte gjot slut och lämnar honom när jag gjorde"

Nej, förvisso - men hur länge har han tänkt att jag ska vara syndabocken för det? Någon gång måste man ju göra ett avstamp, gå vidare och se framåt - annars funka ju ingenting, känner jag!

Han vill gärna känna att han är "viktigast" för personen omkring, sina barn, att han är centrum på något vis och det börjar gå mig på nerverna. Säger man saker på "fel" sätt så misstolkar han det. Om jag tex frågar om han har lust att ses är inte det bra. Då är det ju inte "så viktigt" för mig. Då borde jag ha sagt att "jag vill så gärna att vi träffas på söndag, för jag saknar dig och det är viktigt för mig".

Hur gör ni med pappor som inte vill lägga ett schema? Ställer ni upp på att han dyker in vecka för vecka utan att ha någon som helst planerad tid? Jag vill ju också kunna planera mitt liv, vara med barnen, träna, kunna planera saker med andra människor. Kunna veta att på onsdagkvällar är jag barnfri resp. varannan helg har jag en hel dag ihop med mina barn!

Är ni fler som har erfarenhet av killar som inte förstår ovanstående och situationen att de vill vara tillsammans hela tiden?

Jag vill inte vara beroende av honom såtillvida att jag ska behöva fråga varenda gång jag behöver "hjälp" med lillebror. Jag vill ha fasta tider för att själv kunna planera min tillvaro.

Vad göra??