Läste en undersökning som bekräftade att samkönade par är mer jämställda än heterorelationer. Tycker personligen att det är precis lika svårt att få till ett jämlikt förhållande med en tjej som med en kille. Det är ju inte så att vi båda älskar att plocka ur diskmaskinen bara för att vi båda är tjejer. Vad säger ni andra?
Jag tror att det är lättare för olikkönade par att falla i fällan "men du borde..." Det är lättare att ta för givet/utgå från att mannen ska byta däck på bilen och kvinnan ska rensa i rabatterna och så vidare.
Det innebär inte att det för samkönade par går på automatik att dela hemarbetet lika, eller att inte vi också får fasta roller och uppgifter med tiden, men jag tror att det inte är lika självklart för oss.
Vi försöker och vill vara jämställda, det är superviktigt för oss. Men jag upplever det som viktigt att vi pratar om hur vi ska ha det i både stort och smått så att vi inte faller in i roller och mönster. Hittills har det gått bra tycker jag.
Vi har haft försprång gentemot varandra på olika områden som vi aktivt har jobbat på att jämna ut. Det är en process, som vi båda tycker går framåt bra.
Tror den viktiga faktorn för att vara jämställd i relationen handlar om att vilja och gå in för det, snarare än om man är ett samkönat eller olikkönat par.
Vi är jättejämställda. Har samma yrke (lärare) och samma lön... Hushållsansvaret varierar. Jag gör nog det mesta inne och han det mesta ute. Vilket nog bara känns orättvist under vinterhalvåret 
www.krokkofin.blogspot.com
Under hela min uppväxt har jag sett mina föräldrar följa de klassiska normerna för vad man ska göra som man respektive kvinna - pappa har bytt däck och snickrat och haft 'projekt' på gång, mamma har tvättat, städat, lagat mat, sett till att vi ungar haft gympakläder med oss osv osv. Jag tycker det oerhört befriande att i alla fall inte ha någon som helst möjlighet fastna i könsuppdelning av sysslorna! Allt behöver ju göras och det kommer bli gjort av en kvinna :)
PS Uppdelning i ansvarsområden rekommenderas verkligen!