När barnen börjar fråga om deras pappa..fler som tycker det känns jobbigt?

En spontan tanke/ fundering.. får du någon hjälp att bearbeta allt som du fått gå igenom? Jag förstår att det inte fungerar med män omkring dig just nu och jag kan inte ens föreställa mig vad du gått igenom men att du än är här och kan finnas för din dotter betyder att du är stark och har kämparglöd!

Sen förstår jag inte hur vissa förskolepedagoger och barnskötare är funtade.. jag blir mörkrädd när jag hör om hur de bortförklarar och ursäktar fäders frånvaro och dessutom tar för givet att det finns en pappa med. Jag förstår om du egentligen inte vill berätta om hur det ligger till för personalen men tror du inte att det kanske faktiskt skulle få dem att tänka sig för och tänka efter lite på vad de säger?? Kanske kan någon hjälpa dig att informera om läget så du inte måste prata om det direkt till dem?

Oj, var ett tag sen jag var in här på Familjeliv. Passade på & kolla denna tråden & såg att det varit lite aktivitet igen...

Kan berätta att lillan fått träffa sin biologiska far en gång. Han hörde av sig & ville ses. Anledningen var att hennes äldre halvbror så gärna ville träffa sin lilla syster. De två trivdes bra ihop, men hon var inte intresserad av sin biologiska far. Hon som annars är så social & förtjust i människor, men troligen märkte hon av hans inställning & då var han inte intressant. Hon var  1½år när det träffades, bara hört av honom via ett julkort & sen ett sms då hon fyllde 2 efter det.

Hon ställer inga frågor än heller & jag har bra samtal med personalen på förskolan. Den förskollärare som är mentor för Amanda är riktigt bra & vi har bra samtal, så inga konstigheter där inte. Det tycker jag är skönt, men mycket beror på att jag som ensam förälder valt att vara tydlig med situationen & vad jag förväntar mig av de. Tipsa bland annat om Anna-Clara Tidsholms bok Min Familj, som för övrigt är lillans favoritbok

Får se när hon börjar fråga. Jag gör i alla fall skillnad på pappa & biologisk far. En pappa är närvarande & delaktig i min mening.

Jag har försökt få hjälp.
Jag var inblandad med socialen som ville ta min dotter ifrån mej för jag var tydligen ingen bra mamma (kvinnan som var min handläggare avskydde öppet ensamstående, "yngre" mammor - det sa hon tom till mej en gång)
Jag försökte prata om mina "problem".
Då förvred dom det hela. Jag hade inte människokännedom så det var farligt för min dotter att vara hos mej. Det var mitt eget fel att det hände.
Och eftersom jag blivit utsatt, skulle jag utsätta andra - först och främst mitt barn.
Sen kom dom med falska vittnesmål som dom senare inte kunde bevisa och förnekade alltihopa helt - inte hade dom sagt nåt sånt, inte. Detta trots att jag själv hade 2 vittnen med mej.
Det gjorde otroligt ont. Jag skrek och grät och ville bara banka och slå men höll i mej i stolen jag satt på så jag inte skulle resa mej och göra oss olyckliga.

I slutet av förra månaden reste jag mej på ett LVU möte (inför politiker och högsta hönsen) och talade passionerat om min kärlek till min dotter, hur mycket hon betyder för mej, vad jag skulle göra för hennes skull och hur soc behandlat oss båda två.
Att jag kände mej kränkt, för att jag var ensamstående, självständig och Kvinna!
98 procent av de närvarande var kvinnor och jag fick medhåll från i stort sett allihop att dom förstod PRECIS hur jag menade.

Jag vann. Målet lades ner och soc får aldrig mer kontakta mej.

Efter det, pratar jag inte med NÅGON om det.
Jag har hanterat det sen jag var 17 (det har hänt mer än 1 gång) och har gjort det bra, tycker jag.
Visserligen avskyr jag min skräck för män - men jag kan inte göra annat än att försöka bearbeta det på mitt eget sätt.
Det känns bra att prata med folk som förstår - eller bara folk som inte ska avbryta och börja prata om sej själva eller något annat.
Men aldrig att jag går till en så kallad "psykolog" eller "kurator" igen. Aldrig någonsin.

Jag har funderat på att prata med dagis om det hela, men är osäker.
Det har ju egentligen dom inte med att göra. Dom skulle se mej på ett annat sätt.
"Åh, där är dendär mamman. STACKARS henne!!!"
Nej..

Tack <3

Tänkte skriva något liknade och vill också skicka en stor KRAM till dig. Du är stark som har tvingats gå igenom allt detta.

Vad skönt att du vann målet, för bara för att man själv råkat ut för något hemskt betyder det inte att man själv kommer göra det emot andra. Förstår hur det måste kännas att berätta för dagis, men vad har du sagt till dom nu? Att hennes pappa är död?

Helt ärligt så vet jag inte vad dom vet.
Dom frågar inte. Nämner inte ens  min dotters "pappa".
Eftersom min mamma jobbar på dagis inom samma område och allihop har samma chef och både mamma och jag är tajta med henne så tror jag faktiskt det är hon som sagt ifrån att man inte pratar om hennes hemförhållanden inom den aspekten.
Tror inte hon vet precis hur det hela gått till. Mamma kanske sagt något, men jag vet inte i såna fall.

Får extrem huvudvärk och ångest bara jag börjar tänka på det.

Jag SKÄMS över att jag blivit utsatt så många gånger som jag blivit utsatt.
Från killar/män som jag liksom skulle LITA på.
"Hur kunde jag vara så dum att jag litade på ett sånt as IGEN????" tänker jag och skäms så jag bara vill gråta.
Jag kommer aldrig kunna ha ett "normalt" förhållande igen.
Visst kan jag ha sexuellt umgänge - men efteråt mår jag jättedåligt och äcklas både av mej själv och den andra, som jag känner mej våldtagen av.

Min dotter kommer aldrig ha ett "normalt" familjeliv.

Ibland beklagar jag det, så det gör ont.
Jag VILL ju ha ett förhållande. Ett "normalt" liv.
Men jag kommer aldrig kunna ha det - för hur många människor där ute finns det som klarar sej utan sex??

Hej. det är såhär ja o pappan har gemensamvårdnad o dottern är 17 ånader o han tror att han ska ha henne nu. HAN har inget eget. O han ska ha henne si o så. Men han bara bråkar o håller på. O när det givk då innan funkade tisdagar o torsdagar som ahn kom hit. Så gick han bara in o drog upp henne o höll i henne så gör man inte hon blev ju ledsen o det struntade han i. HAn släptte inte ner henne. Vi ska ju till familjerätten snart i denna månad o jag kommer säga ALLT. HAn bryr sej inte annars. HAn ska bara ha makt. Han släkt säger så o så så gör han så annars struntar i det. O när han var här de dagar så gick han tidgare o sen säger han att han träffar henne för lite. O han har sagt jag är sjuk jag ska ta henne ifrån dej o såna saker,

Sweetcarro: stå på dig! Vill du ha ensam vårdnad i slutändan så fixar du det! Usch vilka kräk det finns...

Tycker så synd om dig, kan du inte få någon hjälp med att bearbeta det som har hänt? Förstår att du kanske inte vill ha någon som tycker synd om dig, men alla pyskologer etc. jobbar ju inte på det viset och kanske kan du få en som kan få dig att inse att alla män/killar inte är som de du tyvärr stött på och att de faktiskt kanske dyker upp en som du kan älska, och som kan älska dig så småningom.

Ja tack. Ja vi har vårdnadtvist o han bryr sej inte om  vad jag  säger han t.ex rör hennes öra när lillan har ont  han låter inte henne vara när hon är sjuk. Hon hade öroninflammation o han skulle pilla i hennes öra fast jag sa ifrån bara där lyssna han inte.

Tack.
Tyvärr har jag gått igenom många olika slags psykologer - alla har blandat in sin personliga åsikter.
Det var någon som inte tyckte om homosexuella. Det var en annan som inte tyckte om mitt utländska efternamn, en tredje som tyckte det var med synd om sej själv och tyckte jag skulle sluta klaga - och tom en som tyckte det var mitt eget fel.
Så jag litar inte på psykologer. Alls.

Jag tvivlar starkt på att jag kommer "hitta" någon. Jag letar inte ens, till att börja med - och när det dyker upp folk som är intresserade, avspisar jag dom kallt.

Det är mest män som "hör av sej" och som visar intresse - jag är inte ett dugg intresserad av män över huvud taget. Faktiskt så äcklas jag mer och mer av alla män.

Såklart med vissa undantag.

Såg att en välkänd hamburgerkedja till hösten ska ha barnböcker i happy meal. En av böckerna var tydligen den här. http://image.bokus.com/images2/9789150217612_large_vitello-hittar-en-pappa
Har någon läst den?Är den bra?

Vad jobbigt det måste ha varit för dig att stöta på så många mäniskor, utan att få någon som förstår sig på dig och din situation och faktiskt hjälper dig framåt. Hoppas för din skull att du finner den rätte sen när det är dags, och att du kan börja "älska" igen utan att äcklas.

Jag har inga stora förhoppningar.
Har alltid trivts med att vara ensam, även när jag var yngre.

Jag trivs att vara ensam mamma =)
Jag älskar att inte behöva kolla om något är okej för den andre.
Vill jag åka bort en helg med min dotter, behöver jag inte kolla med min partner om det är okej för henne, jag bara drar iväg ändå.

Skulle inte passa i ett förhållande i vilket fall - ingen skulle stå ut med en sån nonchalant partner.

Jag är inne i en sådan period också faktiskt. Har varit det sedan det tog slut i mellan mig och min dotters pappa, har liksom fokuserat fullt ut på mig själv  och min dotters behov, drömmar etc. men jag vet att jag vartefter kommer vilja ha ett förhållande och få fler barn osv. och helt enkelt bilda familj på riktigt.

Definiera "på riktigt" för mej.

På riktigt som i - mamma, pappa och barn?

Jag planerar att skaffa fler barn i framtiden - utan partner.

Jag kan störa mej på kompisar som hela tiden "måste kolla om han inte lovat bort oss i helgen redan" eller liknande.
Det är okej för mannen att göra planer utan att kolla - men inte för kvinnan, det är så jag uppfattat det.

Jag kräks nästan vid tanken.

Du har rätt det blev lite dumt formulerat där. Man kan ju faktiskt skaffa barn på andra sätt och de är lika "riktigt" de också, men jag syftade på mamma, pappa och barn.

De där andra har jag inte upplevt så mycket, men för mig är det viktigt i ett förhållande att vi båda är självständiga och har intressen vid sidan om vårt förhållande. Vi ska inte behöva vara med varandra hela tiden, utan kunna göra saker på egen hand / med våra vänner etc. utan att ha vår partner med oss dygnet runt.

Så jag tänker inte bli en sådan som måste kolla varje gång, om min partner har planerat in något utan antingen planerar vi in tillsammans (om de är något vi ska göra tillsammans), eller också planerar vi in något vi själva ska göra på våra lediga dagar (de dagar vi kommit överens om att vi kan göra något på egen hand utan varandra). För jag tror det är viktigt att man inte är med sin partner hela tiden, utan får egen tid ibland också för att hålla förhållandet vid liv.