Min 2,5åring är en väldigt tuff liten brud..
..Hon säger emot allt. Blir skitförbannad och slåss.
..Hon säger emot allt. Blir skitförbannad och slåss.
låter lite som min dotter, är jätte stolt över att hon är så verbal som hon är men visst kommer det mycket opassande ur den söta lilla munnen.
JAG ÄR TRÖTT PÅ DIG!!!
SLUTA NU DU SKALL LYSSNA PÅ MIG INTE JAG PÅ DIG !
mm men jag vi visar att vi inte accepterar vad som helst och hon har lugnat sig. sen gör ingen stor sak av vad hon säger för då får hon den uppmuntran som hon vill ha.
Min 2½-åring är likadan, det är bara att följa sina egna regler och gränser och ta konflikterna.
När hon börjar bossa är det nog bara att markera, sätta sig på huk, hålla henne i båda armarna (behöver inte vara hård alls) och skarpt förklara att det är INTE hon som bestämmer det!
Jag är också stolt över att hon är så verbal! Men jag tänker att hon kanske blir frustrerad av att hennes vänner på dagis bara säger "mamma, titta, gaga.." typ..
Så där ha min 3 åring hållit på nu sedan hon var drygt 2 år. Tror det kan gå över snart.... Puh. Nu har hon börjar lagt till "De e jag som bastämmer, fötår du????" Efter varje mening. Varefter jag svarar "Nej det är det INTE", "Jo" Nej" "Jo" Nej" OSv......
Haha.. ja det där känner jag igen.
Min nyblivne 3-åring är av samma sort och det är lätt att glömma hur små de faktiskt är när de är så verbala i den åldern.
Vad ni behöver göra, är att köra samma linje och vara ense. Och det är viktigt att markera att hon visst får tycka som hon vill men att det inte blir så för det, alltid. Min grabb blir också skogstokig när det tar stopp men jag vill anse att han inte mår dåligt av det. Däremot så är det ju inte så lyckat att lägga sig på samma nivå, som din sambo gör, och börja skrika tillbaka.Men det vet du ju redan.
Jag har en likadan här. Hennes standardsvar när hon gjort något dumt, som att hon har slagit storebror i huvudet med en tung bok är "JAG TYCK DET ÄR KUL, HAHA". Sen är hon väldigt mycket för att bossa runt folk också. Är man på väg att sätta sig någonstans springer hon före, slänger sig upp och ropar "DET ÄR MIN PLATS", är man på väg genom ett dörr spärrar hon vägen och ropar "DET ÄR MITT RUM, BORT" osv. Man blir lite trött i längden och då är det ju lätt att man börjar tjafsa som om man var 2,5 år själv. Vilket ju inte alls fungerar. Man får försöka att hålla sig sansad och låta besvikelsen över att hon inte alltid får som hon vill ta sin lilla tid. Jag hoppas det går över, storebrorsan var inte alls så här bossig av sig.
Tänk på att det blir ett gulligt minne när hon blir äldre.
Hon är 2,5 och försöker bossa, det är helt normalt, men jättejobbigt. Låt henne få bestämma små saker, t ex knäckebröd eller limpa, så det inte BARA är två stora som kontrollerar hennes liv.
Och om hon säger att han inte ska gå upp så kan han lungt svara "jo nu är det dags att gå upp". Istället för att föräldern säger "nu bestämmer jag det här" så kan man sförsöka få det att verka som en generell regel som bara finns och gäller alla "jo, men disken måste diskas, alla familjer måste diska" istället för "JAG bestämmer att jag ska diska nu".
Att dottern är snäll mot syskon och på dagis bevisar att allt är som det ska; hon trotsar mot auktoriteterna i sitt liv; föräldrarna. Hon måste trotsa och separera sig från er för att bli en individ.
Absolut! Hon är en liten diktator och jag handskas nog ändå ganska bra med det.