Där är vi nu.

Jag var hos min syster i onsdags och hade bestämt träff med min "flickvän", för att prata om allt. Men det visade sig återigen, att inte löna sig. Det jobbigaste är att det alltid är jag som pratar. Hon har alltid varit fåordig och svår att kommunicera med.
De få ord hon fick ur sig, var enbart negativa och hon sade att hon inte känner för mig på samma sätt längre. Hon blev frustrerad på mig för att jag ifrågasatte det och hon var väldigt arg och poängterar ständigt att jag bara tänker på mig själv men lugnade sedan ner sig och föreslog att jag skulle följa henne till bussen.
Vi gick till hållplatsen och jag fick krama om henne. Jag bad om lov att få ge henne en sista puss men hon sa att det inte vore så bra. Vi såg på varann en lång stund och jag gav henne den där pussen på munnen iallafall, utan något slags motstånd från hennes sida. Sedan åkte hon iväg.

Att hon hade sagt att hon inte längre känner vad hon kände för mig, uppfattade jag som att hennes känslor för mig, hade dött så jag sms:ade henne på kvällen och frågade om det var så. Först svarar hon att "Det är klart att dom förändrats om jag blivit sviken, osv. Men sen poängterade hon också att jag är den hon varit mest kär i någonsin, att hennes känslor för mig inte har dött men att de inte är starkare än hennes kloka vilja och att hon pga sina känslor, inte kan vara nära mig, , inte kan vara nära mig och därmed, riskera att "trilla dig igen". Hon skrev också att hon är ganska slut i kropp och själ, att hon endast nu vill ta hand om sin son, försöka hålla sig på ytan eller behålla fötterna på jorden.
Det känns ju fortfarande som att det hon förmedlar, är dubbla budskap, ang. hennes känslor för mig. Jag vet inte vad som är vad och hur jag ska hantera det..

Jag hade sms:at henne igår, på eftermiddagen och frågat om hon kunde/ville ringa mig under kvällen, för att jag bara ville pratade och höra hur det var och vad hon gjort under dagen. Jag fick inget svar och frågade återigen, inget svar och jag frågade varför. Jag försökte också att ringa.
Men sen ringde hon mig strax före 21.
Jag insåg att jag hade varit för på och frågade om hon hade uppfattat mig som jobbig.
Jag medger att jag inte precis är tålmodig. Hon bekräftade med en irriterad ton, att hon uppfattade mig som störig. Klingar ju illa, såklart.
Samtalet började "normalt" men övergick till ett krig, som vanligt.

Hon var i allra högsta grad, mycket irriterad och arg.
Hon är som en helt annan person nu och jag frågade henne varför hon är så kall och då svarade hon "Vad tror du?". Jag svarade: "För det jag har gjort med tabletterna".
"Mer då?", svarade hon. Vad skulle det vara?, frågade jag.
Hon sade att hon fått reda på nåt men vägrade att berätta vad det var.
Istället bad hon mig att berätta det. Men jag visste ju inte vad hon pratade om så jag kunde inte på något sätt, bekräfta. Hon vägrade berätta för att hon visste att hon skulle få höra en massa ursäkter och det ville hon slippa.
Också att det heller inte spelar någon roll för att vi brutit upp. Hon bara malde på och vägrade lyssna på mig, utan ville få ur sig så mycket negativt som möjligt.
Hon blev allt mer arg och sade att allt hela tiden handlar om mig. Att jag bara bryr mig om vad jag själv känner, att hon varken orkade eller ville prata med mig.
Jag orkade inte lyssna mer och att bara ta emot hennes kyla.
Hon sa hejdå och jag bara lade på.
Sedan skrev jag till henne att, "Du säger att du inte orkar prata men du vill ju inte ens försöka! Vad har hänt med dig?"
Sedan pratade vi vidare på Facebook, där hon påpekar att hon inte förlorat det hon trott att hon förlorat och/eller att det aldrig existerat. Då menar hon förstås mig och det jag har stått för.

Vi har haft det så grymt jobbigt men det har också varit himmelskt och en relation med mycket passion. Att ändå det har fått plats, är ju ett under.
Men allt negativt har utgjort en alltför stor del av den och min osäkerhet och hennes brist på vilja att kommunicera har präglat den.

Pga allt det negativa och min extremt dåliga självkänsla, HAR jag varit otrogen.

Jag kunde inte känna att hon gav mig nog med bekräftelse och att vi fick en mycket dålig och jobbig start som gjorde att förutsättningarna för en trygg relation, inte blev möjligt.
Inte i den utsträckning som skulle räcka.
Grejen är att jag för mitt liv, inte kunde förstå hur hon så här långt i efterhand, fått reda på det och vem som skulle vara källan. Också därför kunde jag inte bekräfta det. Och att jag vet att hon inte vet att personen ifråga, existerar.

Jag ville för allt i världen, bara ha en harmonisk, trygg och kärleksfull relation och vi har båda har kämpat in i det sista, mot alla odds.
Nu är det slut och det är mycket att smälta.
Min kärlek till henne har hela tiden varit äkta och på allra största allvar men jag har samtidgt inte kunnat nå fram till henne, hantera henne och/eller allt det negativa och alla påfrestningar våran relation har inneburit.

Hur kan jag lägga henne bakom mig och lägga fokus på att må bra och komma någon vart med mitt liv? Då mitt liv helt och hållet kretsat kring våran relation och at få den att bara fungera.

Där är vi nu.

INNEHÅLL