Min dotter röker hasch, "Black Widow". Hur går jag vidare?

Du ska kontakta vuxengruppen på socialtjänsten och göra en anmälan... mer än så kan du inte göra om hon vill ha hjälp...

Lycka till!

Vad innebär det lite mer exakt? Hon vägrar ju inse att hon har problem och kommer inte att gå med på ngn "behandling" mot detta. De kan väl inte tvinga henne till något?
Jag vill gärna ha tips på hur jag själv ska "tänka" och resonera kring detta för det överskuggar hela mitt liv och min relation till den övriga familjen också.

Finns ju något som heter LVM (lagen om vård av missbrukare). Men det är väldigt svårt att få, krävs väl att man tagit överdos utav heroin sjuttioelva gånger.

Jag beklagar din situation.
Jag har ingen egen erfarenhet, men jag
jobbar mycket med ungdomar.

Hon behöver ditt stöd hela tiden,
du måste nog själv bestämma dig om du kan ge all den tid och uppmärksamhet.
Jag vet att hon är 20 och myndig, men i det här fallet har det
ingen betydelse tycker jag.
Som det låter har hon hamnat i en dålig cirkel, hennes vänner beter sig säkert likadant och precis som du själv säger att hon säger, hon känner sig utnyttjad och inte vet var hon ska börja.
Hjälp henne att börja om, stöd henne och ligg på, bry dig, fråga. Du kanske bara får lögner tillbaka men det är bara en tidsfråga.
Hon är ju tydligt på fel ställe i livet och behöver stöd och hjälp att hitta tillbaka.

När jag har varit i kontakt med någon "som hamnat fel" så beror det i
nästan alla fall på fel sällskap, men att man känt någon gemenskap där
och sedan inte vågat gå vidare.

Det finns säkert hjälp att få inom vården, har tyvärr inget tips.
Eller så kanske hon ska flytta någon annanstans för att få en ny start.
Plugga, flytta utomlands och jobba som aupair. Något som gör att hon själv
kan känna att nu, nu har jag inget bagage.

Prata, prata, prata och kanske gråt lite tillsammans, du verkar
vara bra på det, så fortsätt, ligg på och bry dig!

Smultronsmulan, tack för ditt svar.

Jag sms:ar henne dagligen. Ligger på henne om hennes situation. Fick ett sms att hon skulle kolla på en ny bil, som sagt. Svarade, skoj, men det finns viktigare saker att ta itu med. För ngn dag sedan var du väldigt lessen och tyckte allt var mörkt och nu är du på topp igen. Vissa dagar är bra, andra dåliga var hennes svar.
Känner mig bara så sviken och besviken över hennes agerande. Allt vi försökt göra, ställa upp mm. Få henne på rätt köl. Är livrädd varje gång hon inte svarar att något har hänt. Samtidigt vill jag klippa helt mer eller mindre för jag orkar inte se henne förstöra sitt liv.
Har sagt att hon borde lämna stan, sitt umgänge och känna efter vad hon själv vill göra, men får ingen respons på det heller. Allt bottnar i dålig självkänsla och något är ju fel när man hela tiden byter umgänge och vänner. Tror som du säger att hon hittat ngn slags tillhörighet bland dessa "vänner". Hennes närmsta kompis nu är en tjej som blivit utkastad hemifrån, bott hos olika stödfamiljer mm mm. Tror inte de ger varann nåt bra just nu. Tror inte heller att många av de "vänner" hon tycker sig ha verkligen är nåt att hänga i julgranen. Många gånger är det en fylle-chaffis de vill åt. Min dotter undviker alkohol av ngn anledning, och det i sig är väl bra, även om jag hellre sett att hon skulle gå på krogen med ett gäng tjejer och ta sig ett glas än detta!

The Black Lady, jag förstår. Det skadar inte. Tack för tipset.

Att klippa banden helt med henne kommer mest troligt bara göra situationen ännu sämre för henne. Hon behöver dig och ditt stöd, även om hon inte visar det och inte heller visar tacksamhet just nu...

jag och min mamma haft otroligt dålig kontakt och jag har varit förbannad på henne i flera år, trots att hon ställt upp för mig hur mycket som helst, säkert mer än vad många andra föräldrar gjort för sina barn. Idag skulle jag inte vilja vara utan min mamma, och trots att jag flyttat hemifrån och vi bor 8 mil ifrån varandra, så pratar vi varje dag, och hon är verkligen den bästa som finns! Vi har verkligen kommit varandra otroligt nära...

Nu har ju inte jag kanske direkt "hamnat i fel umgänge", men jag tror att det kommer lösa sig för er med tiden. Om du bara visar att du finns och att du vill hjälpa henne, trots att du kanske inte får så mycket tillbaka i början, så tror och hoppas jag att du kan hjälpa henne. Hon behöver dig! Visa inte henne att du är en av dom som "sviker" henne...

Om hon gillar bilar kanske du kan fråga om hon vill plugga till bilmekaniker eller något sådant? Och att du isåfall kan hjälpa henne komma in någonstans eller få någon praktikplats. Hon behöver nog något att sysselsätta sig med, och något slags mål för att komma på rätt spår igen.

Du kan alltid höra med din kommun efter anhörigstöd. Lagen har skärpts så kommunen ska kunna erbjuda det till dig. Det skulle innebära att du kan få stöd oavsett vad din dotter väljer att göra/ inte göra.

Tack för alla era råd och tips.
Så här ser situationen ut för närvarande:

Dottern och jag hade ett mycket jobbigt samtal där vi bråkade och skrek, hon påstod att jag kastat ut henne, trots att mina krav var två, komma och bo ENSAM utan kompisar, OCH ha lite normala sov-tider och vara trevlig när man väl visar sin nuna hemma, vilket hon INTE accepterade. Fick sen ett sms att nyckeln låg i brevlådan och att det är JAG och sätter jag behandlat henne på i alla år som gör att hon mår / mått dåligt och behöver hålla på med droger.
Detta gjorde mig riktigt lessen, och jag brukar oftast kunna hålla masken men detta var droppen och jag ringde upp henne med gråten i halsen och sa att nu är det bäst vi tar en paus i vår kontakt eftersom hon inte har nåt snällt att säga utan bara klankar ner på vår familj och vägrar ta ett enda råd från oss.
Fick ett till sms att jag och min "fina famiilj" kunde dra åt helvete mm mm.
Svarade inte på det.
Två dagar efter kom ett ångerfullt sms, att hon ångrade alla hårda ord, inte ville såra någon mm. Svarade att jag kan ringa någon dag men inte än, för det hon sagt tidigare var så oerhört sårande och jag var så rädd att vi skulle hamna i en liknande dispyt igen. Lovade höra av mig någon dag senare, och hon svarade "ok".
Några dagar senare sms-ade jag och frågade om jag skulle ringa, men ville ha ett löfte om att hon inte skulle använda frasen "Vad är det du inte förstår?" som hon alltid gör när vi pratar och jag tar upp något, eller vara otrevlig eller skrika.
Det är en sak att inte hålla med, men annan sak att visa att man inte gör det. Att lära sig argumentera på rätt sätt är a och o tycker jag.
Att inte börja med att gå i försvarsställning. Hon svarade att då är det nog bäst att vi väntar ett tag med att prata. Tror hon kände på sig att det skulle urarta igen.
Hon bor nu hos sin pappas ex som hon alltid haft bra kontakt med. Vi har haft en del kontakt via sms/msn och några korta samtal. Hon har slutat umgås med en del av gängen som håller på med droger o sådant, säger hon i alla fall. Hon försöker få jobba så mycket hon kan och söker lägenhet.
Jag känner dels sorg att vår kontakt och relation blivit som den blivit, känner en del skuld för det som hänt och ältar hennes uppväxt, om och vad jag gjort fel mm. Försöker tänka att jag gjort så gott jag kunnat. Att det aldrig varit fråga om att inte älska sitt barn, men jag var ung när jag fick henne och hon har under sina tonår varit ganska lik mig i samma ålder, kanske FÖR lik. Kan ha varit svårt för mig att hantera!
Känner också ett lugn över att hon bor hos sin pappas ex och inte ränner runt bland kompisar och bor på olika ställen. Försöker tänka att vår relation förbättras inom snar framtid.

Hej, jag lider med dig, känner igen upplevelsen av maktlöshet när man som mamma inte tycks nå fram.
Själv ber jag till Gud och vet att Jesus har omsorg.
I din situation måste du få hjälp och stöd från proffs, man kan t ex ringa Mariamottagningen för ungomar, jour hela tiden och om du ej vill uppge ditt namn går det bra att vara anonym. Beskriv situationen.

Din dotter har haft en jobbig tonårsperiod och klarar inte av att ta ansvar för sig själv som det verkar. Hon behöver lassvis av kärlek och omtanke, men också hjälp att bryta dåliga vanor. Ett råd från Bibeln: Tala ut massor av goda ord över henne, det kallas att välsigna och är starkt andligt när en förälder gör det - precis som motsatsen tyvärr också påverkar så att en förälders hårda ord på sikt kan knäcka barnet. Vore jag i din situation skulle jag jobba med att visa henne att hon är värdefull, att hon betyder mycket för dig trots att du har ny man och nya barn.

Berätta för henne att du är glad och stolt över henne, men orolig över att hon är inne på fel väg. Hon kanske gör misstag men hon ÄR inget misstag, Gud har planerat ett underbart liv för henne och älskar henne. Hon är inte på den här jorden av en slump. Det finns en mening med hennes liv och hon behöver värdera sig själv högre. Du underlättar för henne när du styrker hennes självkänsla och tar dig tid med att prata med henne.
Hon vill ju gå till psykolog med DIG med, vilket erkännande. Såklart känns det då som att hon inte är ensam och ett enda stort problem, vilket kanske blev fallet innan. Kanske har hon mycket sorg och vrede som hon måste få bearbeta? Passiv vrede kan skada ett barn/ en tonåring och göra dem självdestruktiva.

Ett råd från hjärtat, ta inte illa upp nu men: försök komma ihåg att vara tacksam mitt i svårigheterna över din underbara dotter och svik henne inte när hon behöver dig som allra bäst!!!
Tonårstiden är en traumatisk tid och barn från splittrade hem eller med föräldrar som inte är/kan/väljer att vara närvarande har det extra svårt med identitet och existentiella frågor. Men OBS att du själv behöver få stöd och få din känslotank uppladdad med kärlek från annat håll om din dotters beteende tär på den. Hon älskar dig och behöver dig innerligt men beter sig som om det vore tvärtom, kanske som ett slags test eller protest. Du  bygger ju på en annan familj nu och hon kanske känner sig överflödig? Förresten, tar din nye man sitt ansvar att vara ett bra stöd åt dig och en bra extrapappa åt din dotter?
Som troende vill jag gärna be för dig att Gud ska hjälpa er i den här besvärliga situationen...
Hoppas du får goda råd på Maria ungdom i Stockholm, de är kunniga och har förståelse. En sådan jour borde finnas i varje stad i Sverige nu när missbruk hotar så många ungdomar i vårt land.

Jag läser det du skrivit senast och tänker att du skriver att du blir ledsen över attackerna på "vår familj" och så vidare. Kanske flickan känner sig som ett enda stort problem och utanför "er" familj där hon inte tycks ingå. Hennes anklagelser om din "fina familj" är ju ett sådant rop fyllt med smärta och förtvivlan över utanförskap att man bara vill gråta. För din egen skull och förstås flickans, bestäm dig att satsa allt du kan på att din flicka ska få växa upp de sista åren innan definitivt vuxenliv och känna att hon är en lika viktig och självklar del av din familj som någonsin din man. Låt henne få veta att ditt hem är hennes hem och att hon hör hemma hos dig, att du saknar henne! Det är nr ett. Sedan är nr två att utveckla regler som är vettiga för er bägge och övriga familjemedlemmar. Att hitta en balans med lagom mycket ställda krav på henne.

Och om du själv är kristen och tror på Gud (enligt min erfarenhet är det bara när jag lämnar problemen till Gud som de blir lösta, för Gud har övernaturliga lösningar och det behövs sannerligen ibland när saker o ting ser omöjliga ut) så kan du ringa till till någon kristen kyrka / församling som har förbönsjour där du kan vara anonym och man ber för dig, din dotter och hela familjen. T ex Clara kyrka i Stockholm. eller förs. Arken i Stockholm, eller Södermalmskyrkan. Det blir en stark hjälp när mörka krafter vill dra ner dig och din familj så att du bara upplever problem, när du behöver få glädja dig över ditt liv, familjen och det väntade lilla barnet.
Gud välsigne dig!

Ellimelli, tack för dina råd även om jag nu inte är kristen i samma mening som du är, och som du anser att jag skall vädja till kyrkan för att få bot och bättring i vår relation.
Tro mig, jag har gjort ALLT, precis allt för att få henne att vara en del av vår familj, ALDRIG gjort skillnad på barnen och alltid varit PÅ när det gäller att få henne att vara med oss, tillbringa semestrar och jular, you name it.
Tror en stor del av problemet ligger i att hon är uppväxt/uppfostrad i två så olika miljöer att detta blivit splittrande för henne, hon har svårt att förstå hur hennes identitet och hennes liv ska se ut.
Dock har saker och ting hänt på sistone...
Gumman har skaffat egen lägenhet i en mindre stad några mil från hemstaden, för att b la byta umgänge, hon har dessutom påbörjat praktik på ett Callcenter och vi har hjälpt henne flytta i helgen. Handlade mat och husgeråd så hon skulle få en bra start. Hon verkar glad och upprymd och stolt över sitt kliv in i vuxenvärlden.
Jag kan aldrig få garantier för hur hon väljer att leva sitt liv. Jag har dålig koll på om hon missbrukar eller inte, allt jag kan göra är att hålla kontakten med henne och läsa av hur hon mår. Jag kan inte jaga henne med ljus och lykta eller stå utanför hennes dörr för att kolla vad hon gör eller inte och med vem eller inte.
Har flera gånger sagt att jag vill att hon kommer och äter/umgås m oss så ofta hon kan och känner för det. Läget känns hyfsat under kontroll just nu....

betala en tjugo samtal med en behörig psykoterapeut och hoppas på att det hjälper mot de bakomliggande problemen , som hennes rökande och osunda livsstil säkert bara är symptom på.  . det är väl det bästa du kan göra förmodligen .

Vad du än gör, låt alltid dörren stå öppen för henne och låt henne veta det. För en dag  inser hon vad hon håller på med och kommer behöva stöd för att ta sig därifrån, men hon behöver själv vilja få hjälp för att hjälpen ska sjunka in.
Har liknande problem med en närstående och du kan även berätta för henne att blir hon stannad vid en poliskontroll när hon rökt hasch får hon stora böter och antagligen indraget körkort. (jag vet).