Någon som vill följas åt?

Hej Alla!

Tänkte bara skriva att mannen idag postat vår ansökan om medgivandeutredning samt kurs- och hälsointyg till familjerätten.

Vi lade till en liten lapp med önskemål om att utredningen inte ska starta på en gång utan först någon gång i höst.

Bra känns det i varje fall!

Hej Vertige!

Hej!
Vet inte om denna tråd är avsomnad eller ej, men nu skriver jag här iaf.

Idag har jag postat ansökan om medgivandeutredning till familjerätten. Det känns nervöst! Ibland tänker jag att vi aldrig kommer att bli godkända och ibland att självklart kommer vi bli godkända. Enligt läraren på föräldrakursen ska det väldigt mycket till om man inte blir godkänd...

Jag läser på mycket om adoptivbarn och deras utveckling. Min man är inte lika fokuserad på detta, vilket gör mig orolig, men också känns som typiskt killar. När jag förra året var gravid (slutade i missfall) verkade han inte riktigt begripa vad som var på gång, utan petade mig bara i magen och sa att jag började bli tjock. :-/

Vi har diskuterat om vi kan tänka oss ett SN-barn och i så fall vilken typ av handikapp/sjukdom. För min man är det viktigt att det inte är något som påverkar den fysiska rörligheten, eftersom han gärna vill sporta och idrotta med barnet. Medan jag tänker mer på att jag helst vill ha ett barn som kan få ett normalt liv som vuxen.

Det finns så många frågor och orosmoment. Tänk om vi inte anses lämpliga, tänk om vi inte orkar med, tänk om vi får att barn som inte vill acceptera oss som föräldrar eller mår dåligt på annat sätt.

Samtidigt VET jag att ett barn skulle kunna få det jättebra hos oss, vara otroligt efterlängtat! Ja, usch, det går upp och ner. Eftersom jag varit gravid kan jag på sätt och vis känna igen oron från den perioden även här.

Troligtvis kan vi påbörja utredning i höst!

Hur går det för er andra?

Grace O: Vad spännande att ni kommer börja er utredning snart!!!

Jo, vi ska som sagt gå föräldrautbildningen  sept - nov. Och sen ansöka om medgivandeutredning. 

Mycket tankar är det förstås som rör sig...hela tiden. Men vi tänker mest på sydafrika... 

Tror att vi alla går igenom samma orostankar....Tänk OM vi inte skulle bli godkända! Och samtidigt vet man att ett barn skulle få det jättebra hos oss och att det ska mycket till för att inte bli godkända, men i alla fall.... Tror inte man slappnar av förrän den dagen man har domstolsbeslut på att barnet faktiskt är ens eget....
Vi har fortfarande inte kommit igång med föräldrautbildningen. Har kontaktat Studiefrämjandet, men på grund av för få anmälda blev det ingen kurs under våren, utan vi får väl hoppas på att den blir av till hösten i alla fall. Bor i ett glesbefolkat län så det finns väl inte så många som är intresserade att de kan köra utbildningen särskilt ofta, och i slutändan gör det förmodligen ingen skillnad - vi står ju i alla fall i kö, och det känns bra. Ser dock fram emot att få påbörja utbildningen så att det känns lite mer konkret.
Har också funderat på det här med SN barn men har kommit fram till att det inte är för oss, åtminstone inte den första gången vi adopterar.

Hejsan,
hoppar in i denna tråden trots att vi kommit lite längre.
vi gjorde hemutredningen under förra hösten och gick utbildning i januari.
Nu har vi precis skickat in vårt medgivande till organisationen och väntar på att hamna först i kön för att få skicka papper.
Inför utbildningen tänkte jag precis som många andra här inne att varför ska vi gå den när ingen anna behöver men efteråt skulle jag snarare säga att det skulle vara obligatoriskt för ALLA som ska skaffa barn oavsett tillvägagångssätt.
Kursen gav många bra tips och lite tankar kring varför adoptionsprocessen fungerar som den gör... intressant!
Det som var mest positivt var att det blev ett naturligt steg för min man och mig att verkligen diskutera vart vi stå ri alla frågor kring adoption och barnuppfostran. Vi hade diskuterat mycket innan men nu blev det mer att ta på... jag tycker det var mycket givande!!
Hoppas ni kommer tycka det samm!!

gick ni utbildningen efter hemutredningen?

Jag tror inte jag har mött nån här på FL som varit missnöjd med föräldrautbildningen. Så jag ser verkligen framemot den i höst! 

ja vår utredare var snäll nog och påbörjade utredningen innan utbildningen. alla hembesöken var avklarade tills det var dags för utbildningen men hemutredningen skrevs inte färdig för än de fick in intygen från kursen.
Vi blev inte bombaderade med en massa frågor under hemutredningen utan vi fick själva skriva ner och författa våra tankar kring adoptionen utifrån de punkter som ska finnas med i hemutredningen.
Vid hembesöken diskuterades kärnfrågor kring adoptionen.
Kändes som ett avslappnat och tryggt sätt att genomföra hemutredningen på. Jag var lite nervös inför den innan första träffen.

Långlångväntan: Låter som ett bra sätt att genomföra utredningen på, man är ju altid lite nervös inför att bli granskad eller ställd mot väggen på något vis.

Vad gäller SN-barn, jag har förstått att det är mycket svårt eller i alla fall tar väldigt lång tid att få ett barn om man inte kan tänka sig något SN? Eller gäller det bara vissa länder? Jag har förstås läst på mest om de länder där jag tror att vi kan passa in, dvs de som inte kräver flera års äktenskapstid eller en personlig kristen tro, eller där köerna inte är enormt långa.

Jag funderar också mycket över ålder på barnet. Få länder erbjuder barn under 2 år. Och dessutom kommer jag att hinna fylla 40 innan vi får hem något barn. Så jag tänker mig att 3-5 år kan bli aktuellt för oss. Kommer på mig själv med att snegla på barn på stan ibland och tänka 'hur gammalt är just DET barnet, kanske 4 år?, kommer vårt barn att vara i den åldern?'. Vet att det är smått fånigt att tänka så redan, men kan inte låta bli.

GraceO - du är inte den enda som tänker så Jag tittar hela tiden på barn och undrar, särskilt om man ser ett barn som kan tänkas vara adopterat!

Långlångväntan - vad bra att kommunen påbörjade er utredning innan utbildningen! Vi bor i ett väldigt glesbefolkat län vilket gör att det är väldigt få anmälda till utbildningen = det tar väldigt lång tid innan den kör igång. Fruktansvärt drygt att vänta och hade kännts bra att få komma igång med utredningen under tiden, så att man åtminstone känner att man kommer nån vart och att det händer något! Men så fungerar det tyvärr inte här. Sen gör det nog ingen skillnad i slutändan, vi står ju fortfarande i kö och det hade nog inte gått något snabbare även om vi fått göra utredningen innan utbildningen.

Under tiden försöker vi läsa på så mycket som möjligt och besöker adoptionsorganisationernas hemsidor regelbundet och glädjs med de som fått barnbesked eller fått hem sina barn Längtar tills det är vår tur!!

Kram till alla er andra som också väntar!

jmandersson: Ja visst har man ingen brådska eftersom en kö nummer tickar ändå men det är som du säger skönt att det ialla fall händer något under tiden. det kan ju bli en ganska lång och dryg väntan.

Vi har önskemål om barn 0-4 år och jag går ofta och funderar på andra barn och deras ålder. 4 år kan jag tycka är en ung ålder men när jag ser syrrans barn som är 4 så inser man hur mycket de har snabbat upp av världen och att de är en liten människa. Tänka då att bryta upp denna människan från allt den känner till...
Jag kan efter utbildingen och allt annat man läst förstå om vissa barn får det lite svårt i livet efter en adoption men jag hoppas att jag och min man kan ge dem bättre förutsättningar till ett bra liv än vad de skulle haft i sitt hemland. 

Jag drömmer om den dagen man kan läsa på organisationernas hemsida  "välkommen hem till den familj som den.... " och veta att det är vi!!!

Håller tummarna för alla!!!