Ljuger ni för era barn?

Jag ljuger sa gudarna grater.

Det ar en jargong vi har hos oss och jag vagar pasta att ungarnas tillit inte ar skadad av det, daremot har vi himla kul ihop och kor rollspel & annat kul fastan barnen ar ganska sma (2&3 ar). Varje morgon pa vag till dagis kor jag fel sa ungarna maste dirigera vart vi ska. Jag har glomt hur man klar pa sig och vaknar BARA om rullgardinen ar uppe... Vill ni hora mer?

jag ljuger massor om både tandtroll och en favorit är att beter man sig illa i affären så kommer vakterna...

Jag kan en bra lögn! :)

När glassbilen kommer och spelar sin melodi, så betyder det att glassen är slut! ;)

Glassbilen? Nej, det är fiskbilen

jag förstår ärligt talat inte varför tilliten skulle bli lidande??? Det är inte som om man ljuger att man ska hämta på dagis och ingen dyker upp... Eller man ska göra något roligt och i själva verket gå till doktorn och ta en spruta!

Tvärtom så tror jag att många barn tycker att leken med att skrämma bort tandtrollen är en rolig lek, en som föräldrarna alltid vill leka minst två gånger om dagen. Att man måste klippa naglarna för att annars flyttar baciller in där under och bygger bo... Även på fötterna...

När min dotter ser andra köpa godis när hon vet att det inte är lördag säger jag att det är synd om dom för deras mamma har glömt att tala om att det inte är lördag... (vilket för allt jag vet lika gärna kan vara sant =) )

Jag skulle kunna fortsätta en stund till och jag tror fortfarande inte att jag är en sämre förälder, i takt med att barnet växer modifieras "lögnerna" så att man inte förolämpar deras intelligens. Plus att jag slipper det mina föräldrar sa till mig " det är så för att jag säger det! " ett argument jag aldrig lyckats köpa....

Jag såg en gång en intervju med Lars von Trier som talade om sin ångest som barn. Hans föräldrar var helt ärliga mot honom i alla lägen och när han frågade sin mamma om hon skulle dö under natten, svarade hon ungefär: Risken är inte så stor men jag kan inte lova att jag finns här i morgon. 

Jag ljuger sällan för sonen, säger nog det som är närmast sanningen iallafall. När hans farmor gick bort i cancer sa vi inte hela sanningen (dvs beskrev hur sjukdomen tagit hennes liv) utan sa att hon blev trasig i kroppen och hjärtat kunde inte slå mer.
En lögn som jag upplever dagligen på jobbet (förskollärare) är den här "Om inte du kommer nu går jag hem själv!" från föräldern och i de allra flesta fall får föräldern stå och se dum ut eftersom barnet inte kommer med och föräldern så klart inte kan lämna sitt barn och gå hem själv... Den lögnen har jag bestämt att jag aldrig ska köra med.
När jag var liten och vi frågade vart mamma var (när hon t ex inte kommit från jobbet än) sa alltid pappa: "Hon har gått ifrån oss!" med ett obekymrat ansiktsuttryck. Det minns jag så väl och det kommer jag förhoppningsvis aldrig heller säga.