Varför tror folk att barn är en postorderbeställning?!

Tack och lov att det finns fler som tanker som jag! Blir sa fruktansvart provocerad nar jag laser om folk som blir "besvikna" for att deras barn ar beraknat i december, eller som ar 30 ar och sager "ja, om ett par år, da ska vi skaffa barn, nar vi gjort si och sa". Hur kan man ens tanka sa?!

Sjalva gick det 6 manader tills vi blev gravida, vilket i efterhand later valdigt kort, men under tiden vi forsokte stressade jag upp mig ENORMT, speciellt genom att vara har pa Familjeliv. Det visade sig sedan att jag inte agglossade, och hade pco, vilket jag aldrig nagonsin forut haft nagra som helst symptom pa, men nar vi borjade forsoka fick jag plotsligt och for forsta gangen i mitt liv spottings fore mens, akne pa ryggen och alltsa utesluten agglossning.

Sa visst kan stress paverka JATTEMYCKET.

Fick sedan pergo for att framkalla agglossningen, och vips blev jag gravid. TOTAL lycka. Kan fortfarande inte fatta att det ar sant (ar i vecka 24+5). Jag har alltid haft en enorm vordnad infor detta att bli foralder, och kollade till o med upp adoption innan vi ens borjade forsoka, utifall vi inte skulle kunna fa barn. Jag ser det verkligen inte som nagon sjalvklarhet, utan ett av livets stora gavor, som man ska vara saaaa otroligt tacksam for och ha respekt for.

Grattis Gräddeline.

Jag tror att det är vanligare med andra orsaker till barnlöshet än extrem stress, är nog få idag som försöker skaffa barn och lever under en sådan extrem stress att det kan påverka. Då menar jag inte bara "du tänker förmycket" utan att man ägnar större delen av sitt liv till att tänka på barn och sin situation, dvs. så det blir ett sjukligt beteende.

Jag har också fått höra att jag längtade förmycket för man fick inte titta på bebissaker i affären ens. Det tror jag inte påverkar så man har en långvarig infertilitet, i mitt fall tror jag mer på först stor extrem stress inte pga. barnlöshet utan annat, men då ville vi inte ha barn heller. Och senare pga. min sjukdom.

Många kan ha diverse sjukdomar som påverkar utan att man vet om det, med tanke på så vården är idag så är det nog många som straffar sig själva när de egentligen har en fysisk sjukdom som påverkar fertiliteten.

Att då ha denna skrämselpropaganda om att ifall man inte skyddar sig med 3 lager kondom äter 4 olika p-piller osv så kommer man bli med barn är så elak, det bidrar nog till den hets som jag har upplevt på flera olika forum. Att man blir förkrossad för att det inte blir barn direkt.

Jag har levt i en skyddad värld när det gäller sånt och trodde nästan att det var så, åt inte p-piller eftersom jag itne var sexuellt aktiv när jag träffade min nuvarande kille och vi hade inte skydd dumt nog. Jag var livrädd över att det skulle bli bebis då. Men när inget hände så fattade jag att det som man bankat in i skallen på mig inte var sanningen. Men vem ska man tro på, nätet eller det skola och anhöriga tjatat om och om igen? Jag trodde dumt nog på skolan och anhöriga.

För det man sa var att man ska vänta tills Mr right kommer och då blir det barn på första försöket. Inte för oss i alla fall... villket var tur.

Men få pratar ju om detta öppet, när vi berättade att vi skulle ha barn så reagerade alla med "men det trodde vi inte, ska ni ha nu, ni som har så mycket runt er nu" osv. Vad ska man säga då? "Jo vi har försökt i 4.5år men inte lyckats förrens nu så ja vi är så nöjda och glada att det gick", inte f-n tänker vi abortera bort det och hoppas att det går igen om ett år när vi planerat in jobb och studier så det passar bättre.

Ja hade vi fått välja så skulle vi vilja väntat lite till, så vi kunde kommit längre med allt som måste fixas i vår vardag men bara att vi fick ett plus var så underbart. Att det nu gått halva tiden är ännu mer underbart.

Så visst man kan planera och försöka men då får man vara medveten om att det lika gärna kan gå åt skogen, om man ska vänta tills man fyllt 35 och jobbat upp sig, skaffat villa, vovve osv. Då kan det vara försent eller ta lång tid.

t0va - TACK och detsamma!

Ja det ar knepigt det det med hur manga som verkar ta det har med att "skaffa barn" for givet. Jag far till exempel fragan redan nu om vi ska "skaffa flera sen". Hur ska jag kunna veta det? Och hur ska jag ens kunna tanka pa det nu, nar jag har ett sadant litet underbart mirakel i magen? Ingenting annat spelar nagon roll just nu. Jag tar fortfarande inte den har graviditeten for given - jag ar overlycklig for varje liten spark jag kanner och kanner en rusning av lycka genom hela kroppen For det ar ett litet mirakel och jag kanner mig sa otroligt tacksam att jag far uppleva detta. Hur ska jag da kunna borja planera for framtiden, som inte spelar nagon som helst roll sa lange jag kanner min underbara lilla bebis sla volter dar inne?

Jag antar att det faktiskt gar fort for manga att bli med barn, och det ar dessa manniskor som inte fattar att de faktiskt haft oerhord tur. Fast jag har anda svart att forsta deras attityd eftersom det anda "bara" tog 6 manader for oss, och aven om det skett forsta manaden hade jag sett det for det mirakel det ar.

Just det, och det har med stress igen. Nej, jag tror inte att stress DIREKT kan paverka fertiliteten. Men stress gor, som min doktor sager, allting hundra ganger varre. Det som kanske var en dormant, svag pco hos mig blommade ut som aldrig forr nar jag borjade stressa om att bli med barn. Dock kan det som stress "forstor" ofta fixas med mediciner osv, och jag tror inte att tre ars barnloshet beror pa stress. Inte heller kan man sjalv paverka sin fertilitet genom att sluta tanka pa bebisar.

Däremot så tycker jag inte att det är fel att vara orolig för att det inte tar sig efter 6-12 månader. Det gör det nämligen för de flesta och man kan kolla upp det. Man har t o m rätt till behandling efter ett år så det måste vara en ganska lång tid för att de ska lägga tid på det.

Problemet tror jag att är att man blir inpräntad i hela livet att om man bara tittar på en kuk så blir man på smällen. I verkliga livet är det bara skrämselpropaganda för att ungdomar ska använda skydd.

*puff*