Jag kanske är löjlig som blir ledsen, men det va han som började...
Jag och min sambo har världens ljuvligaste dotter, hon är
8 månader nu. Helt fantastisk tjej!
Men det va inte det jag skulle skriva om nu ju.
Ända sedan jag var liten har jag alltid drömt om att få gifta mig, att ha ett riktigt prinsessbröllop.
Sedan skedde saker i mitt liv som gjorde mig tvungen att mogna alldeles för tidigt, och när jag var 7 år tänkte jag istället: "innan jag skaffar barn ska jag gifta mig, för det gjorde inte mamma o pappa o om dom hade varit gifta kanske inte pappa hade flyttat...". Ja, en 7-årings "logiska" tänkande;o/
Under tonåren har man ju alltid tänkt på bröllop som någon diffus, avlägsen grej man gör i framtiden, och nu är jag huxflux vuxen!
En röd tråd gällande detta ämne har alltså löpt genom hela mitt liv, fast med olika motiv:
5 år: Vill vara prinsessa 1 dag
7 år: Trygghet
13 år och uppåt: Något man bara gör helt enkelt
NU: min sambo
Just det, innan har man bara velat gifta sig, punkt slut. Men trodde aldrig att jag skulle träffa en så underbar man som min kille är, han är helt otrolig.
Jag har känt honom i många år (vi va även "ihop" i mellanstadiet) men det va först nu som vuxen som jag fann min själsfrände i honom...
Ni kan ju därför tänka er hur LYCKLIG jag blev över att denna kille verkade känna samma sak för mig, eftersom han friade till mig utomlands midsommarafton -08!
Blev så hiiimla lycklig; inte för att jag skulle få gifta mig, utan för att han ville ha mig lika mycket o att det va viktigt för honom också...
Vi började planera bröllopet efter semestern, men sen på hösten hände någonting;
Jag blev gravid. Och vi bestämde då att vi skulle lägga pengarna på bebisen istället för något storslaget bröllop, fast än jag alltid velat gifta mig innan jag skaffade bebis... men sagt o gjort.
Sen när vi kommit hem med lillan från BB o vi började komma in i lite rutiner tänkte jag att; tja, jag kan ju fortsätta planera nu då, jag har ju så mycket tid när lillan sover.
Men icke! Han vägrar helt plötsligt att ens prata om det!
Jag försöker ta upp det (vill inte pressa honom till nånting, vill ju bara försöka förstå) och han bara pratar bort det.
Jag känner mig så jävla förödmjukad, liksom som om jag inte duger att gifta mig med längre, som om det bara vore en UPPOFFRING han skulle göra för min skull, att jag borde va tacksam över det i så fall liksom...
Men då undrar jag fan varför han friade till mig från början då!
Och det är inte det att jag behöver/kräver något stort, tjusigt o dyrt bröllop, jag vill bara ha mina närmaste där och lova Sambon evig trohet...
Shit, jag vet att detta blev aslångt nu, men jag undrar om jag är helt knäpp eller om det är någon mer som nån gång känt så här?
Och om ni tycker jag är knäpp vill jag helst inte veta det tack!
Kram
