Gravid flickvän, nu måste jag säga hur jag känner eller?
Jag är en kille, 26 år och vill börja med att säga att jag skäms, jag skäms för att jag först nu i samband med att min flickvän blir gravid vågar ta upp mitt tvivel över vårat förhållande.
Det kan nog låta som en ursäkt för att jag är rädd för ansvaret att bli med barn, klart jag är orolig för det men jag är ganska (dock inte helt) övertygad om att vi skulle klara oss.
men det kanske inte inte är optimalt i och med att jag inte vet om jag älskar henne.
Det började så här..
Jag och hon var först väldigt goda vänner i många år, precis som två killarpolare egentligen.
Jag älskade henne klart redan då, men då som ett par riktigt superbra kompisar, kanske lite mer för hon hade ju faktiskt en massa tjejkompisar hon kunde para ihop mig med och jag pratade med henne om allt och hon med mig, jag visade henne tillochmed många bilder jag tagit på tjejer jag tidigare varit med även nakenbilder och intimare, precis som vissa killar gör när dom vill visa eller bevisa sina erövringar.
Hur som helst viktigt att tillläga är att jag verkligen aldrig hade något öga för henne på annat vis än som vän, jag var inte attraherad av henne även fast hon var vacker och "populär" hos andra, och det fanns aldrig något sexuellt iaf inte från min sida.
Tills en dag (och jag vill ta upp det för att det kanske har mycket med saken att göra)
då hon och en flickvän till henne kom hem till mig efter en utekväll, hennes kompis börjar "Hålla på" med mig och det hela resulterar i en 3-kant där de båda är otrogna mot sina dåvarande pojkvänner. Det kändes då som mitt livs bästa ögonblick och det kanske det var då, och som 23 åring kunde jag inte hjälpa att tycka att det var en stor erövring. det resulterade iaf i att hon gjorde slut med sin kille för att andra känslor väcktes emellan oss. och vi på började en kärleks relation.
i början var relationen super jag var kär och vi hade vid några fler tillfällen sex tillsammans med hennes tjejkompis och jag blev ska man säga väldigt bortskämd av denna uppmärksamhet, mötena mellan oss 3 upphörde snart och kvar var vi och jag var fortfarande kär, tror jag.. jag vet att iaf att jag inte långt senare började tveka på om det verkligen var par-kärlek jag kände för henne, jag skulle nog säga att jag alltid resonerat att jag "tycker om henne otroligt mycket" men att säga att jag älskar henne har jag inte fått ur mig, det har inte känts naturligt att säga.. men jag har alltid resonerat att det här är värt att vänta på, vänta på att den där äkta kärleken ska växa fram. kanske tack vare....
som ni kanske kan förstår har problem uppstått med svartsjuka från hennes sida, med allt hon vet och sett, och sedan att jag har varit väldigt dålig på att ta bort de bilder jag tagit av andra tjejer, det har bråkats gråtits och jag har ångrat mig och lovat att jag ska rensa men väl vid datorn har jag bara klarat att ta bort lite i taget. från de grövsta bilderna som försvann första halvåret till de sista några helt vanliga foton på ex som försvann för några veckor sedan (vi är inne på 3 år tillsammans nu) jag har aldrig flörtat med någon annan eller gjort något fysiskt för att skada henne men jag är medveten om att detta har skadat henne mycket. och hennes självförtroende är väldigt skadat hon känner sig ful och fet (hon väger 51kg) tack vare de bilder jag sparat säger hon. jag försöker ge henne komplimanger ibland men är ganska dålig på det och när jag väl gör det ärligt och bra, får jag konstig reaktion tillbaka.
ett annat dåligt tecken är att jag har svårt att känna att jag vill hitta på något med henne(middag,resa etc), vi har vårat vardagsliv och vi trivs oftast ihop då, vi har bra sex, hårt men det är ömsesidigt, men vi har svårt att diskutera vardags frågor och komma överens, Vi har många gemensamma vänner och känner och tycker om varandras familjer väldigt mycket..
Nu är hon Gravid 5+ och jag (det fega as jag känner mig som idag) undrar om det är kärlek eller trygghet som hållt oss ihop eller sex eller alla vänner runt om eller gud vet vad..
Det känns bara som att jag borde vilja göra saker med henne jag borde vilja gottgöra att jag vart dum och sparat bilder t.ex, hitta på grejjer, köpa blommor, utflykter.
Borde inte den känslan komma av sig själv om jag älskar henne.
eller är det helt enkelt bara så en man måste lära sig att jobba med ett förhållande?
att tillägga i historian är att ingen av oss har fast jobb, men vi har föräldrar som garanterat skulle stötta oss.. vi har genomfört en abort tidigare(inte stolt över det)
Om någon orkat läsa hit ner, HJÄLP, när det hållt på att ta slut tidigare har jag fått panik, men några dagar ihop igen har jag samma tvekan.
ett uppehåll/uppbrott hade varit en idé men nu, med ett litet liv i hennes mage som är kan bli vårat barn..kanske kan bli underbart och jag kanske växer i förhållandet?
Alternativen är Hon och jag med ett barn i vårat liv
eller
Abort och "vi ses aldrig mer"
