När är det läge att anmäla...

Instämmer, det är lätt att se det från ett håll bara, därför får man alltid tänka till när någon skriver arga inlägg över den där jävla sjukvården...det finns alltid två sidor av samma sak.
Jag blev tillfrågad av min VC läkare om jag ville anmäla henne....isåfall förstod hon det...ok...men vad uppnår vi då? Förutom en massa pappersarbete....hon har bett om ursäkt och vi har diskutera. Sen att det för mig handlar om minst 5 månaders onödigt "lidande"/ovisshet/inkomstbortfall....det finns dom som har det värre. Hade hon däremot varit jävlig och otrevlig så hade jag kanske mer överväg saken

Jag går inte omkring och oroar mig för att göra fel, för då skulle jag väl göra det....jag måste ju lita på mig själv och min kunskap, men man märker ju ganska fort när man träffar patient/anhöriga att jäklar anada här gäller det att hålla tungan rätt i mun, för dom vill gärna berätta om hur många anmälningar dom gjort och hur jäkla inkompetent sjukvården är osv...för att visa att inte bara patienterna upplever ett dåligt bemötande, även sjukvårdspersonalen kan få det utan att ens ha öppnat munnen, och hur bra blir vården då eg? Mot hur bra den kunnat bli. Tråkigt att behöva lägga så mkt energi på den biten istället för att lägga den på att göra ett riktigt bra jobb. Så ibland kan man ju undra vems "felet" är att mötet mellan sjukvård och patient inte blev bra...

Men, ibland blir det fel, åthelskotta fel...och alla som jobbar inom vården borde inte göra det...och arbetsmiljön kan förbättras rejält på många ställen.

Om en vårdpersonal går runt och är rädd för ev. anmälningar har h*n nog valt fel jobb.

Jag tycker att en person som jobbar inom vården måste kunna ta olika människor och se steget längre. Det troliga är ju att det finns en anledning till att patienten är otrevlig och ogillar vården. (men det finns givetvis även rötägg bland patienterna också)
Om jag ska se till mig själv och hur jag varit som patient under dessa år finns det stora variationer.
När jag kom dit först hade jag ingen erfarenhet alls. Helt ärligt trodde jag att jag skulle gå till dr. gång nr:1, sen kanske en operation eller nåt annat gång nr:2, sen ev. ett återbesök senare och allt var som vanligt igen.
Det blev dock en hel del besök. jag var glad och "hjälpsam". Ifrågasatte ingenting utan tog förgivet att jag snart skulle vara bra igen.

Efter ett antal månader gick det upp för mig att det inte var så enkelt. Att det troliga var att det aldrig skulle försvinna. Jag vart en förskräcklig patient. Jag var arg, otrevlig och elak. De hade skadat mig på sjukhus och kunde sen inte räta till det. De berättade inte ens för mig att de inte kunde, utan det fick jag lista ut själv. Hade min dr. inte kännt mig så väl hade jag garanterat blivit utsparkad med huvudet före. Det var en sorgeprocess jag gick igenom. Jag skäms otroligt över den perioden för det var inga snälla saker jag sa. Hade jag där fått en ny PAL som inte kände mig från innan hade förståelsen säkert inte alls funnits.

Jag har ingen aning om hur utbildningen ser ut. Men mer förståelse för patientens olika beteende borde finnas rent anmält. Att det finns saker som orsakar det och att det inte är lätt alls att vara så utlämnad utan att ha ett dugg att säga till om.

Jag anser att:
- man ska anmäla direkt om man anser att sjukvårdspersonalen har gjort så pass fel (eller inte gjort något alls) så att det kunnat gå/har gått illa på ett eller annat sätt.
- patienten har inte alltid rätt
- läkaren har inte alltid rätt
- det finns massa frågeställningar, men alla är olika från fall till fall.

JennyF: jag anser faktiskt att jag i mångt och mycke kan avgöra om patienter är i chockfas (eller nån annan fas efter det) eller bara är allmänt otrevliga...jag hittar ju lixom inte på för att försvara vården, lixom du baserar jag det på egna erfarenheter, som vid det här laget har blivit ganska så många. Tur är väl att de flesta patientkontakter jag har fungerar alldeles utmärkt och både jag och pat är nöjda och belåtna när vi skiljs åt, annars hade jag ju inte stannat inom yrket.
Sen är jag själv patient/anhörig och vet hur jag vill bli bemött, ibland sviktar det, oftast är jag nöjd, vissa gånger mkt nöjd

Men långt ifrån alla kan inte det.
Jag tror även det har med personlighet att göra. Ex. en läkare med kort stubin och brist på tålamod har ganska naturligt svårare att ta vissa patienter än en läkare med ett jättetålamod.
Och givetvis stressfaktorn. Hur dagen ser ut och hur väl h*n kan hantera stress.

Många olika saker ligger till grund för ett dåligt bemötande tror jag. Men när många patienter upplever samma sak med en viss ex. läkare tycker jag att något borde göras.

Jo, det håller jag med om, när många upplever samma sak över en läkaren.
Sen får vi inte glömma att många av de som brister i bland, inte skulle göra det om arbetsmiljön vore human....hantera stress det kan man, i rimlig mängd, men ingen kan kräva att vårdpersonal ska vara undermänniskor och stå ut med vad som helst. Nånstans måste det ut och tyvärr blir det ju ibland patienter som får ta smällen, men frågan är väl om det är vårdpersonalen som ska ställas till svars alla gånger, utan snarare högre upp...bästa vore ju om personalen skrev avvikelser på sig själva när det händer, så det syns nånstans. Vissa gör det, det vet jag. Men tyvärr är det ofta så tight om tid att man inte ens hinner skriva avvikelser (enl flera vänner till mig). Och som tidigare sagt, alla passar inte att jobba med människor inte ens under rimlig arbetsbelastning.

Mitt svar är politikerna! Det finns inte en spotslig chans för vårdpersonalen att göra bra, ordentliga jobb när både pengar och personal dras in hela tiden, vårdplatsen minskas så patienter som borde vårdas på sjukhus får åka hem istället etc.

Jag hade en gång en läkare som vägrade göra ett sämre patientjobb pga besparingar. Det var patienten i första rummet ALLTID! Summan av det blev att h*n ofta tog emot patienter lediga dagar. H*n tog ofta emot patienter fömiddagar efter nattjobb. (Förutom att det mottagningsdagar blev förseningar och griniga arbetskamrater som aldrig fick komma hem) 
Det slutade med att h*n gick i väggen.

Efter den dr. kan jag säga att jag som patient sållar massor. När jag har kontakt med min dr. tar jag endast upp den viktigaste saken och struntar i resten. Visst, det har blivit ganska fel ibland. Man jag vill ha en dr. som mår bra. 

Men så ska det ju heller inte behöva vara....så bortsett från uppenbart dålig vårdpersonal så är det ju politikerna som ska ha den största kängan!

Frågan är hur det ska gå till...

Fast vad varje läkare borde ha kunskap om, är att patienten behöver informeras upprepade gånger.
Det är ofta mycket info. på samma gång. Det finns ju t.o.m forskning som visar tydligt att när patienten går har hjärnan endast registrerat 30% av informationen.

De flesta tror jag är medvetna om detta och upprepar, bokar teletider etc. Men inte alla. Egentligen skulle journalkopior alltid skickas till patienten. Hellre ökad patientavgift för den extra kostnad det innebär. I det långa loppet tror jag både tid och pengar skulle sparas....

Med andra ord har ingen fel när det uppstår. Hjärnan kan helt enkelt inte lagra/komma ihåg för mycket info under för kort tid. En patient är ju även ofta sjuk, ibland väldigt sjuk och då är det ännu svårare.

Men som sagt. En egen instans där bemötandefrågor utreds för förbättring tror jag på.

Politikerna sitter på pengarna och endast dom kan åstakomma en förändring.
Det spelar ingen roll hur duktig och kompetent vårdpersonal det finns så länge både pengar, personal och vårdplatser fattas. Detta märker man tydligt av som patient, vilken försämring det har blivit. 

Jenny F

Det kan ha varit 20 istället för 30. Det är hur som helst väldigt lite.