Hur göra med 1 1/2 åring som slåss?

Sitter och funderar på samma sak. Min 11 månaders har börjat slåss o bitas rejält nu på sistone. Vissa säger "bit tillbaka så han förstår", andra "lägg honom ifrån dig och ignorera, det kommer gå över". Jag säger automatiskt från: "nej! inte bitas/slåss!" och sätter honom på golvet. Blir han ledsen så tröstar jag. Men det är så svårt att veta att man gör rätt! Fattar han när man säger till? Det verkar inte som att han bryr sig speciellt mycket. Han brukar mest göra det (både slåss o bitas) när han är trött och/eller hungrig. När man verkligen säger till på skarpen blir han ledsen, och då får man ju dåligt samvete. Men man måste ju sätta gräns, även om de är så små. Men det är så svårt att veta hur de fungerar. Och varför de ens gör såhär? Det känns som att han är trygg i övrigt. Väldigt lugn och harmonisk. Är det n reaktion på något som inte är bra? Fan hade velat prata med en expert... Det kan ju verka som en liten grej, men det är jättejobbigt ju! Hur har du hanterat det hittills?

Men så små barn är ju helt impulsstyrda, det lönar sig inte att prata dem tillrätta eller säga till på skarpen. Det enda man kan göra är att avleda. Det är ju inte av elakhet som de slåss utan mer "Vad händer om jag slår mamma nu? Spännande, hon blev visst röd i ansiktet och låter annorlunda. Måste testa igen. Och igen..." Först vid fyra års ålder börjar barn utveckla empati och kan kanske förstå att det kan göra ont att bli slagen, men även då kan de ha svårt att styra sina impulser .

Min dotter på snart 2 år har också börjat att slåss. Även hon skrattar bara när man blir arg och säger ifrån. Sen när hon inte får sin vilja genom så skriker hon rakt ut också. Jag försöker att säga ifrån på skarpen, men det hjälper inte.

Precis, bra beskrivet!
Min pojk som snart fyller 2 har också börjat slåss ibland. "På skoj" liksom, i förbigående, för att se vad som händer. Jag försöker markera kort och bestämt att så gör man inte och sen helst avleda.
Men det har hänt att han har siktat på katterna eller andra barn med sten eller annat och då blir jag JÄTTEARG! Jag förmodar att jag ska ha tålamod då också och inte överreagera, men det är svårt. Han skrattar hysteriskt och försöker göra om det igen, men då har jag fysiskt hindrat honom.
Sen kan det räcka ibland att bara säga något litet varningens ord till honom, när man ser att han tänker och ibland räcker det, han hejdar sig. Då är avledande manöver direkt bra.
Men jag är rädd att han ska dänga något i huvudet på någon annan som inte kan försvara sig, innan han har uppnått "empatsik ålder."

Min son, nästan 2 år, hade en period av exakt det du beskriver. När jag läste din trådstart kom jag på att han faktiskt har slutat med det. Hade glömt... Han kunde klappa någon fint och mjukt först och sedan lappa till och skratta när man sa ifrån. Det vi gjorde var att först säga ifrån med mörkare röst (tonfall och kroppsspråk kommunicerar mer än ord) och sedan hjälpa honom att få ett alternativ. "Försök igen" brukade vi säga och "Bara klappa mjukt, annars gör det ont på mamma/pappa/eller nån annan". Skulle aldrig falla mig in att slå tillbaka eller själv bitas för att visa att det gör ont eftersom jag tror att det legitimerar och förstärker det dåliga beteendet. Barnet lär sig inte mer än vad det inte ska göra. Visa istället hur man gör. Någon sa att barn kanske inte lär sig på 7 försök, inte heller 77 försök räcker, snarare 777. Tål att tänkas på! Ha tålamod!