Adoption av äldre barn och språk

Enligt forskare så behöver ett barn ca 10h språk/vecka för att ett språk skall utvecklas. Det finns därmed ingen möjlighet för ett adoptivbarn att få behålla sitt ursprungsspråk eftersom adoptivfamiljen oftast inte talar det språket.

Hemspråksundervisning sträcker sig oftast till en lektion/vecka=45 min vilket inte räcker för att ge ett barn ett språk.

Det går att bibehålla barnets ursprungsupsrung men det förutsätter flera saker:

Vi har adopterat två äldre barn från olika länder och ingen av dem har velat tala sitt ursprungsspråk när de väl kom hit och började lära sig svenska. För oss kändes det helt fel att tvinga dem.
Adopterade barn har rätt till modersmålaundervisning men om man inte som förälder talar språket är det komplicerat. Ett barn glömmer språket, dvs kan inte helt förstå det eller tala det om de inte använder det på 3-4 månader (stämde bra på båda våra barn) och de första tre månaderna hemma med ett nyfått, äldre barn är det mycket att ta in och man vill ju helst ta det lugnt. Att pressa in modersmålsundervisning då hade blivit svårt för oss och absolut uteslutet i det ena fallet (barnet behövde bara vara hemma, med närmaste familjen). Sen är det ju försent! Förskola börjar med ju i regel inte heller på direkt, i alla fall inte här i Sverige.

Om våra barn en dag vill lära sig sitt ursprungsspråk kommer vi stötta dem till 100% och lära oss tillsammans med dem om de vill. Men att säga att adoptivföräldrar "struntar" i att behålla ett språk när man själv aldrig adopterat ett äldre barn är rätt oförskämt.

Vissa språk är ju lättare än andra att få hemspråksundervisning i, om barnet nu vill, inte helt säkert..känner ett syskonpar som kom som äldre..språket var spanska och en sån lärare var ju lätt att få tag i, ena barnet ville, det andra vägrade totalt.

Min bror kom som lite äldre till svergie..men det språket han pratade var inte lätt att hitta någon annan i närheten som kunde, än mindre få tag på en lärare för regelbunden inlärning.

Vi har adopterat en kille på 10 år. En helt annan situation. Jag talar hans språk, så det är ganska självklart att jag fortsätter tala med honom hans modersmål. Dock fanns det många personer (även hans lärare!) som avrådde mig det. Som tur hade jag lite koll på läget och jag gjorde vad jag tyckte var rätt.
Han vägrade prata svenska i början, nästan hela första året. Det var samma situation här, vi kunde inte tvinga honom att prata svenska, det skulle vara omöjligt. Men vi arbetade för att skapa situationer där han kände sig trygg, bra och bekväm och skulle våga prata.
Att vägra prata ett språk om det gäller barn (enligt mig) hänger ihop med otryggheten, dåliga erfarenheter, någon trauma, dålig självkänsla. Vår son ville inte prata svenska, men vi kunde inte säga, att det spela ingen roll, att han får bestämma själv. Han var tvungen att lära sig.
Det handlar om att skapa nya situationer, där språket förknippas med någonting positivt. Kompisar som pratar det språket. Bra filmer, sagor. Resa till hemlandet. Man får inte tvinga, men man kan arbeta aktivt. Tyvärr beror mycket på det var man bor och vilka kontakter man har, från vilket land har man adopterat. Hos oss finns det inte modersmålundervisning, för få barn i kommunen.
Jag blir verkligen glad, när jag ser hans språkutveckling idag, när han med hög precision kan översätta svenska till sitt modersmål.

Inte ens för familjer som har biologiska barn och där man pratar annat språk i hemmet, är det helt lätt att bibehålla barnens kunskaper i det främmande språket. Barn vill vara som alla andra barn. De ser inte nyttan i att kunna ett annat språk, särskilt när hemspråksundervisningen oftast är en extra aktivitet som kanske tar tid från annat. Vi är tvåspråkiga i familjen och sonen som nu är 18 snart har först de allra senaste åren fattat "poängen" med att kunna det andra språket. Det som krävs är, enligt min uppfattning: träget arbete från föräldrarnas sida, och att den föräldern som har ett annat modersmål KONSEKVENT och enträget talar detta språk med barnet. Att man ser till så att barnet får höra det andra språket ofta och mycket, t ex genom barnfilmer, barnböcker etc. Träffa andra släktingar t ex farmor eller mormor som då endast talar det andra språket med barnet. Att man hittar tillfällen att leka med andra barn som talar endast det andra språket, t ex i barngrupper av något slag. Inte ens om man gör alla dessa saker, är det säkert att ett barn är intresserat.

Därför tror jag att det är mycket svårt att uppehålla ett adoptivbarns modersmål, de enda fall jag känner till där detta har varit möjligt i längden är då den ena/båda föräldrarna också har språket som modersmål, och i något fall då det kommit barn som varit syskon och där de äldre barnen varit i skolåldern vid ankomsten. Även syskonpar går snabbt över till svenska sinsemellan i normalfallet.

Visst kan det vara jättekul även för små barn att lära språk, men det är just det som det handlar om. Språket blir dock aldrig modersmål för ett barn som har föräldrar som inte talar det, utan just ett främmande språk som man lärt sig tidigt.

Vissa barn som kommit som litet äldre, och byter språk, kan reagera starkt och känslomässigt mot det "gamla" språket, de verkar associera det med det gamla livet, barnhemmet, etc. För dem blir svenskan en trygghet, och de reagerar direkt negativt på att höra det gamla språket, som om det står för den gamla otrygga tillvaron i kontrast med det nya. Jag tror att man måste vara lyhörd gentemot barnet och respektera dess vilja.