Rädd för mitt barn =(

Jag hade hojt rosten, fysiskt hndrat henne fran att slass och rivas och latit henne sitta en bit ifran mig sa att hon kunde lugna ner sig sa att det gick att prata. Ett barn som befinner sig i det tillstandet gar det inte att resonera med, sa det forsta hon maste gora ar att lugna ner sig sa att ni kan diksutera sedan vad som hande och varfor hon blev sa arg. Det maste rada nolltolerans for vald fran ett barn (och aven fran en vuxen mot barnet, naturligtvis) och du maste vara helt konsekvent i dina reaktioner sa att hon vet vad som kommer att handa pa forhand. Att "stanga av", ge upp osv kommer bara att gora allting varre, mne samtidigt ar det viktigt att du inte overreagerar och blir likadan (vilket garna hander till slut om man kanner att man inte kan kontrollera situationen).

Ta nu inte på dig all skuld för detta. De går igenom en MASSA faser och rätt vad det är funkar något som  inte funkat tidigare.
En sak jag lärt mig som funkade på vår dotter var att undvika straff och istället låta henne få konsekvenser där och då.

Om hon beter sig illa vid matbordet kan du lungt lyfta bort henne (efter nån "varning" förståss) och säga att du får vara hur arg du vill, men VI vill ha lugn och ro när vi äter. Du är välkommen när det runnit av dig.

Undvik att hota med saker som du inte kan fullfölja, tex inget godis om 3 dagar. Om hon däremot beter sig illa när ni är i affären för att köpa godiset så är det ju en konsekvens att bli utan godis eftersom ni naturligtvis måste gå därifrån utan att handla något.

Man måste inte höja rösten för att visa att nu är det NOG. Det höjer bara den allmäna ljudnivån. Man kan sätta sig på huk, hålla i dem i armarna, se dem i ögonen och säga med mörk och bestämd (och arg) ton att nu RÄCKER det. Du stannar här tills jag säger att du får vara med oss andra. Vi/jag vill inte bli behandlade på det där sättet osv. osv.

Lycka till!

Tack alla ni för era kloka svar!!! 

Finns en bok som heter explosiva barn av ross greene, tipsar dig att läsa om du inte redan gjort det. Och ja, prata med bvc. Min äldsta är sådär med.

Åh tack ska genast leta upp den TwistedSister! 

Jag har samma problem med min son. Han är dock åtta år nu och har varit from som ett lam fram till förra sommaren då han slutade i förskoleklassen. Då började han slåss och må riktigt dåligt. På skoltid gick det då ganska bra och sommaren var han ledig hela tiden. Situationen på hemmaplan var som vanligt men det förändrades lite i och med att han inte ville åka hem till sin farmor och farfar och pappa under en vecka.

Som det ser ut nu så har vi fått hjälp utav dövpsyk, han är hörselskadad och det är motsvarigheten till BUP kan man säga. Då när han kände sig tvingad att åka mot sin vilja så började han att slåss, säga att han ville dö och blev allmänt destruktiv. Jag har gjort det mesta när han blir sån här. Gått därifrån så han får lugna ner sig men han följer efter mig, jag har stängt in han på sitt rum men då river han rummet istället, jag har hållit fast han men då åker jag på dubbelt så mycket däng när jag har släppt han. Hjälper inte om jag släpper han när han lugnat ner sig, jag har skrikit, ignorerat och försökt att diskutera i normal samtalston men inget hjälper förutom om min sambo kommer och sätter stopp för det. Då går han in på sitt rum och sitter där och är ledsen tills vi har lugnat oss och pratat genom det.

Jag står lika handfallen som du men jag kan tipsa om att läsa Ross Greene "Explosiva barn". Jag har fått en del hjälp därgenom, även om sonen inte har någon diagnos så hjälper tänket mycket bra. Det handlar om att hjälpa barnen med deras frustration och förebygga på olika sätt och därgenom förekomma barnen lite så att situationerna inte uppstår.

Det funkar okej för oss men inte alltid. Förra Måndagen så åkte jag på så mycket stryk att jag har sår på armarna och blåmärken över armar och bröst. Folk tror att jag blivit misshandlad av karln min. En stor del av alla blåmärken är kvar trots att det idag är en vecka sen det hände så mitt tips är att ta tag i det innan det blir för sent och hon blir för stark för att göra stor skada.

Min son är precis som din dotter jättesnäll mot kompisar och en ängel mot andra vuxna. Det är bara jag som åker på skiten här hemma. Vi gör allt för att försöka lösa detta men jag tror att det var först förra veckan som psykologen verkligen såg allvaret i problemet när hon såg hur jag såg ut. Jag och min sambo ska dit nästa vecka utan sonen och då får vi nog se vad hon tycker att vi ska göra.

Finns en superbra bok som heter Trotsboken och där i står det bla att man ska höja rösten och att det är på detta sättet barnen lär sig att argumentera och vart gränserna går. Min 4 åring försökte med detta ett par gånger, han slog revs nyptes spottade och sparkade (shit vad starka de kan vara) Men jag är mycket större och starkare och accepterade INTE att någon slår på mig. Han lärde sig snabbt att han satt fast i mina arbar och ben tills att han lungnat ner sig. Första gången tog det runt två timmar andra gången fem minuter....
De lär sig fort att utnuttja situationen.
Om inte du lär henne hur man ska uppföra sig i världen vem ska då göra det???

Stå på dig.

Jag tycker att du skall höja rösten. Inte skrika men höja den så att hon förstår. Sen inte ge henne glassen om hon beter sig så. Förklara att du inte accepterar att hon behandlar dig så.
Fråga om hjälp på bvc.
Lycka till

Att höja rösten kan ju fungera olika på olika barn, höjer man rösten åt min son är det receptet på katastrof däremot funkar mycket bättre att sänka rösten och prata lugnt och tydligt med få ord. Bestämd kan man låta utan att höja rösten.

Vet inte om någon har skrivit det redan, men har du testat att sätta dig ner på golvet och liksom hålla henne intill dig/omfamna bakifrån och hålla fast armarna.
Inget prat utan bara håll henne där intill dig tills hon är lugn.
Min lillasyster hade utbrott när hon var runt 4 år, och då gick det över ganska ofta när man gjorde sådär.

Först blir det väl lite kamp, men sen blir det lugnt... Testa?

För det första försök aldrig resonera med ett barn mitt uppe i ett pgående utbrott. De hör inget då. Utan om hon får ett utbrott så behöver hon få lugna ner sig först. Vilken metod som fungerar är inviduellt. En del lungar ner sig bäst om de får vara själva och andra behöver ha sällskap och hjälp att lunga ner sig. En del behäver man hålla fast för att det ska kunna lunga ner sig.

att på onsdagen säga att det inte bli godis på lördag är ett vansinnigt straff. SKa man straffa så ska straffet komma direkt och helst ha logisk koppling till "brottet". Börjar man bråka vid matbprdet får man gå ifrån. Börjar man bråka när man ska cyckla så tas cykeln bort. Börjar man bråka i affären så går man därifrån.

Mycket smarta råd tycker jag. Jag har innan helt gjort fel när det gäller de konsekvenser det ska bli för sonen när han gjort något. Jag har börjat att tänka om där eftersom saker och ting här hemma inte fungerar så jag har börjat göra så som du skriver att ta bort det som är i direkt anknytning istället. Som igår exempelvis då han började krångla och kasta kläder på mig för att han inte ville gå in med de på sitt rum när han tittade på tv. Då stängde jag av tv:n efter ett tag eftersom han inte gav sig. Han blev tokförbannad men slog mig inte den här gången. Kanske försöker han faktiskt att skärpa sig när det gäller det. Han är ju trots allt åtta år gammal och något borde ju gå in kan man ju tycka.

Jag bara funderar på om någon har något bra råd när det gäller barn som inte lugnar ner sig och dessutom följer efter och hetsar upp sig ännu mer oavsett vad man gör? Jag har försökt det mesta måste jag säga men det har en gång slutat med att jag fick låsa in mig på toaletten när jag var ensam. Sambon fick ta en taxi hem ifrån stan snabbt som attan och så fort han kom in genom dörren så lugnade ungen ner sig men så kan man ju inte göra hela tiden. Jag måste ju kunna hantera han själv...

TS det finns jätte mycket hjälp att få. Min väninna har gått igenom liknande med sin 4 åriga dotter. Det var så mycket "problem" att de hade ett nätverksmöte på något ställe där det kom folk från olika ställen som deras bvc, dagis, bup, från föräldrakurser, från nåt ställe som liknande hela nanny programprocessen där de kommer hem till en och tittar och sen hjälper en att lösa situationen med barnets behov i fokus. Det var någon som drog i hop en skara folk som skulle funka bäst för just dem. Efter att gästerna fått presentera sig och berätta om det som de har att erbjuda gick de och folk från branets nätverk stannade och pratade om barnet, sitauionen i övrigt och vad alla kan göra för att hjälpa till. Nu hadlade detta om barnet och dagis så därför fick dagis stanna.

Efteråt beslutade sig föräldrarna för att testa 2 av grejerna och stora förändringar har skett. De valde gå föräldrakurs för barn som har ett problembeteende så att man fokuserar på hur man sm förälder ska aggera vid sådan situation istället för den allmänna som tillexempel COPE erbjuder. Sen valde de även att prata på ett ställe om hennes psykiska problem så att de kan hjälpa till med hur barnet uppfattar det och sen få fram till barnet om hur det står till. Min väninna har ångest och depp.

Så detta nätverksmöte var ju riktat till deras problem och personerna som bjuds in beror helt på vad som kan tänkas vara fel. Bup valde de inte att gå till tex utan testa annat först men de vet nu att bup finns och vad de kan erbjuda. Plus en massa annat.

Jag har provat... Det fungerar inte alls. Det som händer är att han skriker som en gris så länge han kan och så fort jag släpper han så åker jag på så mycket stryk att jag inte vet vad jag heter. Spelar ingen roll om han lugnat ner sig och slappnat av. Jag gav upp det efter några försök eftersom det inte gjorde saken bättre. Det är ju jättebra om det fungerar men det gör det tyvärr inte här.

Ge henne en time out. Sätt henne på en rellativt tråkig plats och säg att hon måste sitta där i ex 5minuter. Går hon iväg från platsen så sätter du bara tillbaka henne utan att säga något. Efter 5minuter så går du fram till henne och berättar varför hon fick sitta där och berätta att det inte är okej. Sen kram och förlåt.

Jag gör det på min dotter som är 1½år och det fungerar jätte bra.

TS har ej läst svaren men så här får du INTE fortsätta.

Du ska bli skitförbannad spännna ögonen i henne o använda din argaste och mest bestämda röst, direkt ta en sak som bertyder mycket från henne o sätta in henne på rummet tills hon ber om ursäkt. Tydliga o direkta konsekvenser o tydlig ilska.
Helt oacceptabelt - inte våga vända ryggen till sin fyraåring? Spotta? Tanken på att min fyraååring skulle våga uppföra sig så finns inte.
Lycka till nu o TA KOMMANDOT, du måste vara stark! Vill du ha tydligare instruktioner så är ett tips att ringa t ex BUP, du kan få bra tips via telefon! Men börja ta tag i det idag o ge ointe efter en tum.

Hej TS,
jag råder dig att sätta dig (+pappa) med dottern när hon är på bra humör och öppet prata om utbrotten: säga att det är jobbigt för er alla, berätta att det är vanligt att barn i hennes ålder måste testa för att kolla vem det är som bestämemr egentligen. är hon med på resonemanget fortsätter du med att fråga henne om hon nu när hon testat ett tag har kommit fram till vem som bestämmer... Förhoppningsvis har hon det, och svarar mamma och pappa. Då säger ni bra, då vet du ju det, så då behöver du inte få utbrott längre.

Just de här barnen som "bara" tar ut det på hemmplan brukar vara i en fas, våga prata MED henne, ta med henne i diskussionen. Troligtvis är de här utbrotten jobbiga för henne också.

Jag avråder från skamvrå, time out och andra straff.

Prata, prata, prata...

Lycka till.

Min son får oxå såna där utbrott för småsaker, han är snart 5 år! Känner igen mig i det du skriver om hur barnet beter sig, fast jag kan inte hålla mig lugn. Jag blir arg på ett dåligt sätt istället. Vill kunna hålla mig lugn och bestämd oftare och tränar på det. Det funkar inte bra att höja rösten och se arg ut, skick in på rummet funkar inte heller och det tycker jag inte att man ska göra!

Att sätta en 1-åring på timeout som Puma87 gör är fruktansvärt! vad kan en liten 1-åring ha gjort för att förtjäna sån behandling??

Att hålla fast honom tills han är lugn funkar bäst, då kan han inte göra illa sig själv eller någon annan. Och att inte låta honom fortsätta, man måste reagera DIREKT! Prata om efteråt vad som hänt och hur han ska göra på ett annat sätt när han blir arg funkar oxå bra, han har flera gånger lyckats göra på rätt sätt när han blir arg Då blir han väldigt stolt!

Har oxå läst "explosiva barn" och tycker den är jättebra! Tycker att han har sån bra syn på barn, synd att inte alla har den synen!