panik! blixt från klar himmel...

För ca en månad sedan kom jag hem efter ca 3 veckors sjukhusvistelse med allvarlig sjukdom. Jag var fortfarande dålig och har varit sjukskriven tills för några dagar sedan. Givetvis längtade jag hela tiden hem till min familj; min man och våra två små barn, 4 år och och 5 månader.

Väl hemma möts jag dock av en make som är totalt förändrad. Efter lite lirkande samt ett avslöjande om att han har inlett ngn form av "mailrelation" med en annan kvinna så kommer det fram att han har "kommit till insikt om att vi nog inte har ngn framtid tillsammans". Detta kommer som en total chock för mig, som en blixt från en klar himmel. Vi har knappt bråkat under våra drygt sju år tillsammans, utan tvärtom ofta talat om hur bra vi har det, att vi är "sammankopplade i själen" och vet att vi ska bli gamla tillsammans. Vi har dessutom hela tiden talat om allt tänkbart, och identifierat vissa saker som potentiella problem i relationen, men sagt att sålänge vi vet att det inte är OK och är överens om att vi vill ändra på det (tex samlivet under småbarnsåren) så är det OK, då finns det tid.

Nu säger han däremot att han haft vissa tvivel under hela vår tid tillsammans (!) men han har aldrig sagt ngt till mig. Detta för att han ansåg att det handlade om grundläggande skillnader i våra personligheter, och att det därför inte skulle gå att göra ngt åt saken. Detta håller jag inte alls med om, varken den bild han målar upp av mig, eller att det skulle varit omöjligt att försöka jobba på ev. issues oss emellan - om man fått chansen att göra det tillsammans. Han kan inte VETA att det aldrig skulle gått att göra något åt, lika lite som jag kan veta säkert att det hade gått. Dock har han fattat alla beslut åt oss, och vill inte ens ge vår familj en chans. Han har bara bestämt sig, och VILL inte, helt enkelt.

Jag hör honom, och förstår vad han säger, men kan inte köpa det som sanningen. Jag var ju också med, och han är oerhört dålig på att dölja känslor och när han mår dåligt för något, så hur han skulle ha kunna dölja detta i sju år känns helt ofattbart. Jag kommer väl att bli så illa tvungen att acceptera en separation, men det innebär inte att jag håller med honom om vad som har hänt, och inte heller om att det är OK att inte ens vilja ge det ett ärligt försök tillsammans, särskilt när man har två små barn tillsammans. Vi testade parterapi några gånger, men vi är så långt i från varandra i fas just nu att ett "möte" på ngt plan alls verkar stört omöjligt, och bestämde oss därför för att avvakta tills saker och ting på ett eller annat sätt lugnat ned sig lite.

Separation ska det dock bli, och det snabbt. Som vanligt när det gäller honom så är det flyktigt, det ska gå fort, in och ut ur div. projekt, rusa vidare, aldrig se tillbaka. Stäng av de känslor som är jobbiga, för att fungera bättre för stunden. Jag fungerar inte alls så. Medan han på fyra veckor redan i sinnet är lååångt ur vår relation, så har jag fortfarande inte ens lyckats greppa att detta händer. Han kallar hit mäklare och bråkar om vårdnad om våra barn, och jag får bara panik inför alltihop. Det enda som får mig att fungera normalt är när jag tar hand om mina barn, och är själv med dem.

HUR ska jag hantera detta? Jag mår självklart oerhört dåligt - min fysiska sjukdom gör såklart inte saken bättre, även om den är på bättringsvägen nu. Jag har försökt och försökt att få honom att ta reson och ge vår familj en chans, men det verkar helt dödsdömt, han har bara svängt på en femöring och bestämt sig, och jag känner inte ens igen honom som person. Men OM det nu är så att det är hans beslut som gäller, då känner jag iaf att det är oerhört viktigt att han tar fullt ansvar för sina beslut, vilket han inte gör genom att gå omkring och intala sig att det var det enda han kunde gjort, så då är allt helt OK. Men vi når inte fram till varandra varken själva eller i terapi, han vägrar att ta in något som jag säger över huvudtaget, att omvärdera ngt över huvudtaget verkar vara otänkbart i hans ögon, även om det inte skulle leda till ett nytt försök oss emellan. Vi måste ju få en fungerande relation kring våra barn om inte annat, och med den här utgångspunkten känns det jättesvårt...