Känner mig kvävd av hans pessimism.

Det är 10 års åldersskillnad mellan mig och min sambo (han är äldst) och vi är väldigt olika som personer. Detta har lett till många missförstånd och bråk under de två vi varit tillsammans, men vi har med tiden lärt oss att förstå varandra och prata med varandra lugnt istället för att brusa upp för minsta lilla. Jag tycker att vi överlag har ett bra förhållande med respekt och hänsyn. Han är väldigt bra på att säga att han älskar mig och att han tycker att jag är fin osv, känner mig väldigt bekräftad och vi ser till att ha kvalitétstid tillsammans och hitta på saker. Utåt sett är min sambo en ständigt glad och trevlig kille.

Han har sagt förut att han har haft stora problem med att bli deprimerad, vilket även hans närmsta kompisar tagit upp. De säger att han blivit mycket gladare sen han träffade mig. Min sambo är dock en person vars glas alltid är halvtomt, medan mitt alltid är halvfullt, vilket kan skapa vissa problem. När han vaknar börjar han direkt gå igenom vad som ska göras idag och vilka problem vi kan tänkas stöta på, mina planer sträcker sig så långt som att jag nog ska rulla ur sängen snart och göra frukost. Jag är för det mesta glad och sprallig, det finns inte många bekymmer i mitt liv och de som finns väljer jag att inte tänka på ständigt. Egenskaper min sambo säger att han blev förälskad i.

Problemet är att hans negativa sätt nu börjar påverka mig mer och mer och det har eskalerat bara de senaste 2-3 månaderna. Han ser alltid problem med allt, istället för att vänta och se, det kan ju faktiskt gå hur bra som helst. Hans sarkastiska kommentarer emot mig börjar bli fler och fler och jag märker hur jag är nevös hela tiden för att göra något fel i hans ögon, för jag orkar inte med hans lilla skratt och nedlåtande kommentar som kommer om jag gör ett misstag eller tänker fel enligt honom. När jag pratar och resonerar om saker börjar det oftare och oftare komma uppläxande kommentarer i väldigt nedlåtande ton och med ett litet skratt som får mig att må riktigt dåligt. Ett exempel från gårdagen är då jag glatt berättar hur katten först hoppade upp och snodde korvbitarna jag skivat upp åt hunden och en timma senare hoppade upp och snodde en köttbit jag lagt fram på bänken, jag tyckte det var roligt att han var en sån tjuv. Direkt kommer en liten uppläxning att då vet du ju nu att du inte kan lägga fram mat på bänken. Han kan inte bara skratta och se det roliga i det, utan måste direkt se det som ett problem. Jag känner att det normala vore att ta för givet att detta var en engångsföreteelse pga tillfälligt slarv och bara skratta åt situationen. Såna kommentarer kommer kanske 5 gånger om dagen, antingen om jag gör ett misstag eller om vi pratar allmänt om saker och han tycker att jag har fel om något. Ofta känns det som att han bestämt sig för att jag har fel oavsett och bara ska vara negativ vad jag än säger.

Det känns som att min glädje försvinner och jag drar mig undan. Det har blivit så illa att jag tycker det är skönt när han jobbar och jag slipper vara med honom för så fort han är hemma går jag runt med en klump i magen som gör ont. Vi ska ha barn, vilket är otroligt efterlängtat, men jag kan inte se ett långt liv med min sambo, för jag tror inte att jag kommer stå ut med det här i många år. Han säger att han vill vara min bästa vän, men hur ska han kunna vara det om jag inte ens kan prata om saker med honom utan att han ska ge mig morallektioner om hur livet fungerar? Eller rättare sagt hur det fungerar i hans negativa värld. Har försökt prata med honom om detta, både när vi är glada och när vi är mitt i en situation och han säger bara att han inte menar att pika, att det är jag som tar det så. Jag försöker att få upp hans självförtroende och stilla hans stora bekräftelsebehov, säger ofta vad han gör bra, att han är fin och visar uppskattning med små överraskningar osv.
Han vill inte ens försöka förstå hur hans negativa livssyn drar ner mig och får mig att må dåligt. Ändå kan han ibland fråga varför jag är så tyst och låg, vilket jag blir oftare och oftare, men eftersom jag inte kan prata med honom om det så säger jag bara att allt är bra och sätter på en mask och det tror jag inte är bra i längden. Har du några råd om hur jag ska få till en förändring?