Familjekris
Min sambo och jag började följas i unga tonåren och hade då ett extremt stormigt förhållande Efter ett år åkte han på en resa och"va med en av de värsta tänkbara av tjejer " Han hade gjort slut dagen före avresen! Jag blev extremt sårad och svartsjuk till 1000 och vi återupptog vårt förhållande som blivit extremt stormigt och det var slut av och till. Vi var helt enkelt unga ,dumma och omogna.
Någonstans mellan 1-2 år efter denna händelse föll jag för en av hans vänner för den enkla anledningen att han var kärleksfull,omtänksam och jag sårad. Vi hade det båda jobbigt och ville bara stötta varandra men det utv. mer som en flört. Det föll sig iaf så att vi gick längre och det hände några få ggr. MInns inte ens idag hur många ggr eller vad vi egentligen gjorde eller inte.
Det var slut av och till med min pojkvän men självklart ingen ursäkt.
Tiden förflöt iaf och jag kom att ångra mig bittert. Trots att det fortsatte storma ställde jag mig framför mitt livsval.
1.Fortsätta mitt liv med pojkvännen som om inget hänt men satsa helhjärtat för en framtid med honom eller
2. Berätta och ta konsekvenserna som ganska säkert innebar slutet och offentlig uthängning
Jag valde det 1a av hela mitt hjärt och beslutade att jag själv skulle få leva med det jag gjort. Och det har jag första åren mådde jag pyton och slog ned på mig själv. Men jag förlät mig själv och har försökt göra " rätt" för mig.
Åren har gått (över 11år) och vi har skaffat flera barn och nu hände det jag varit rädd för. I ett bråk om allt och inget föreföll det att han hade utfrågning om allt och frågan ställdes.... Jag kunde inte ljuga och säga NEJ! Jag utelämnade dock mycket av två anledningar * jag minns faktiskt inte längre detaljer från den tiden såsom.. månad .. om vi var ihop den månaden eller inte.. osv och * av rädsla att förlora honom
Han känner sig nu extermt sårad och kränkt och ifrågasätter allt från den tiden och ser mig med 2a ögon. Han ifrågasätter vem jag är! Ja skäms så jag dör men vet inte hur jag ska ställa mig samtidigt. Jag säger att jag ångrar det och önskar att jag kunde göra det ogjort. Men försöker på något vis samtidigt stå på mig att detta hände som omogen fjortis. Jag är absolut inte den jag var som tonåring. Jag har under den vuxnare delen av mitt liv levt efter att alltid vara rak å ärlig och har utvecklats enormt som person. Skulle aldrig någonsin göra något sådant idag. Första tiden efter avslöjandet var han skrämmande kärleksfull som om livrädd att släppa mig.. han förklarade att han behöver tid och framför allt kärlek och närhet. Jag försöker allt jag förmår men var och varannan dag är han nere,arg upprörd eller besviken. Han lever för denna tragedi och missar livet som pågår just nu! Vi ska ha barn om någon månad och jag känner inte att jag orkar bära honom, mig själv och familjelivet men vet bara inte hur jag annars ska göra?
Han vill prata om den tiden och vi har pratat en hel del men frågorna blir allt fler och vissa så dumma att jag börjat bromsa och ber honom leva nu och arbeta på det vi har ( som han själv säger att vi ska) men han kan ej hejda sig säger han. TAnkarna och känslorna rusar runt inom honom.
Skriver för att lätta mitt hjärta och för att få råd.
Snälla ni vad får ni för tankar?
Hur ska jag ställa mig? hur ska jag göra egentligen?
Hursom haver tviv
*********************************************************'*********
Jag tror att du måste låta detta ta tid. Du skriver som om det redan gått en tid sedan avslöjandet men inte hur lång tid.
Den ilska och sorg han känner baserar sig nog inte så mycket på själva otroheten utan på lögnen. Inte nog med att du har ljugit för honom, en annan i er närhet - en person han känner - har haft den här hemligheten med dig och han har lämnats utanför.
Självklart är vi annorlunda människor som vuxna än som tonåringar. Vi tänker, tycker, känner och handlar annorlunda. Tror och hoppas att din sambo förstår detta och det är därför jag tror att tid kan vara lösningen. Men det svek som jag pratar om är lögnen och den har du kontinuerligt svikit honom med långt efter tonåren, och det är nog därför som han har svårt att släppa detta. Det kanske inte är läge att försöka försvara dig med att du numera är en annan människa, utan du kanske bör focusera på att bara be om förlåtelse, förklara att du har ångrat dig under alla dessa år och att det aldrig kommer inträffa igen.
Slutligen, och nu blir jag kanske lite hård, borde du berätta hela sanningen och sluta fortsätta ljuga och undahålla saker. Att han inte släpper saken kan mycket väl bero på att han känner att du inte berättat allt. Har själv varit med om detta för länge sedan och trots att jag kunde förlåta otroheten kunde jag aldrig komma över kännslan av att hon inte var 100% ärlig när hon väl berättade och förhållandet var över för min del. Han behöver svar, inte undanhållanden och bortförklaringar. Jag tror det finns goda möjligheter till att detta kan sluta väl för er båda. Det har gått lång tid sedan själva handlingen men kort tid sedan lögnen, focusera på den (lögnen) och börja vara ärlig.
**********************************************************************
************************************************************
Å vad ska jag säga jag har ju iaf medvetet inte sagt något och rättfärdigt det med att det aldrig kommit på tal.
Efter så många år tillsammans (13år) har förhållandet sista året varit ansträngt och små irriterat och det här blev liksom kulmen på allt.Det är väl ca 2 mån sen det uppdagades och det har sannerligen varit en berg och dal bana sedan dess.
Efteråt blev han sjukt gosig.. vill kramas,älska och få bekräfta och bekräftelse tala om att jag kännt mig förvirrad. Han har aldrig varit så snäll, ödmjuk och behärskad som då. Han anstränger sig tom hårdare här hemma och med barnen. Sista tiden verkar han lite mer bitter och fundersam. Han vill att jag hela tiden ska passa upp på honom, vara kärleksfull och ställa upp sex mässigt.
Som sagt jag vet inte hur jag ska ställa mig?! det tär på mig med att hela tiden gå på tå runt honom.
Jag är till 99% säker att vårt förhållande inte skulle gå rädda om detaljer avslöjas och jag slits mellan rätt och fel eller snarare att det som känns rätt skulle nog bli så fel. Jag vill inte förlora honom eller vår familj!
Jag ljuger inte när jag skriver att jag inte längre minns detaljerna.. hur långt gick vi egentligen, när,i vilken situation hur såg våran relation ut den månaden? Jag är rädd att mina knapphändiga svar bara skulle göra honom mer arg och förrvirrad. Önskar på något sjukt sätt att han kunde säga jag vill lämna allt det här bakom oss och aldrig blicka tillbaka igen.
När jag bestämde mig för honom stod jag inför valet att lämna honom då jag aldrig kunde göra det hela ogjort. På sätt och vis ångrar jag att jag inte gjorde det för nu står så mycket mer på spel. Måste erkänna att jag starkt funderar på att gå ifrån honom jnu ust för att det känns som om jag svikit honom och att han kanske aldrig kan förlåta mig.. Hur länge ska jag då låta denna situation fortgå?! Den tär ju på oss alla säkert barnen med!
Åh gud vilken idiot jag varit