Ledsen, känner mig ensam...

Oj vad ja känner igen mej i vissa sker. Nu är de dock så att vi bestämt att ja ska städa för att jag inte har någon ekomoni. så då håller ja koll på hemmet. Men ja känner bara blää.. känns som ja får göra allt. Han sätetr sej vid datorn då han kommer hem.Tills maten är klar, sen på kvällen ser du ut som faaan igen. Har man ätit något när man kollar på tv kan man plocka bort efter sej. men inte här. allt sånt får ja ta dagen efter,

Vi har en katt och en hund så här blir de dammsuga varje dag. Som tur är så har ja ingen trädgård så ja har bara hemmet att sköta. Har inga barn heller så ja förstår tt du har mera att göra. Det ända som faktiskt går att göra i din sitts är att prata med honom. funkar det inte skulle ja sluta städa och se om han gör nått.. Du kan ju fortfarande dammsuga och göra sånt som sonen kan fara illa av.  (menar alltså städa bort de som kan skada er son) Så du måste sätta ner foten. Här är inget jävla vandrarhem!! :)

Mitt problem är väl att jag har tröttnat på att hela tiden ta upp det. Han vet att jag dammsuger varje dag när jag är hemma så jag tycker inte att jag ska behöva skriva upp det. Jag har nog tröttnat lixom, på att få trycka på. Senast i lördags pratade vi om det här. ja jag vet inte. Det känns hopplöst... jag hoppas det bara är en period jag känner så här... jag brukar kunna "putta bort det" och inte tänka så mycke på det.

Åh vad jag känner igen mig!
Min man är en arbestnarkoman!
Idag är det röd dag...ALLA är lediga utom han! Han valde att åka och jobba!
Så här sitter jag och vår son igen..helt ENSAMMA!
Jag älskar min son över allt annat men att dra hela lasset med honom själv JÄMT gör en sliten! Jag försöker sköta hem och hushåll samtidigt som jag jobbar 100% och STUDERAR på 100%..Just nu känns det som om studierna inte kommer att klaras av för jag får aldrig tid för mig själv!!! Jag går jämt upp med honom på morgonen för mannen kommer hem super sent. Jag underhåller om dagarna och lägger på kvällarna då mannen är kvar på jobbet....Idag skulle han bara jobba ngn timme, nu när jag ringde så hade det gått åt skogen och han vet inte när han kommer hem...
Vi har börjat prata om syskon men jag vill inte...Jag skulle definitivt inte orka att ta hans om ett hus och två barn plus jobb själv!

Åh vad jag känner igen mig i din beskrivning, ta det här med städning, jag provade att inte städa... jag pallade 5 veckor sen var jag tvungen att göra något, min man tycker inte det är så viktigt.... Vad ska man göra åt sånt?

Någon egentlig egen tid existerar inte för mig då min man jobbar natt hälften av årets dagar i ett rullande schema som inte följer veckodagarna och jag jobbar dag må-fre.
Jag har nu äntligen börjat en kurs som löper över 6 veckor men två av tillfällena kan jag inte gå då han jobbar och jag har ingen barnvakt, det är inte kul.

Jag har 6 vardagskvällar och 2 helger/månad att klämma in min egentid på, inte helt enkelt om man även ska sköta hem och träffa hela familjen.

Man är 2 i ett förhållande. Det handlar om att ge och ta samt kompromissa. Man måste vara beredd på att ibland stryka på foten för det man har planerat för att den andra skall kunna göra sitt. Om man inte gör det så kommer det i längden slå tillbaka på förhållandet.

Det är extra viktigt om man har ansvaret för ett litet barn. Att vara hemma med barn tar mer energi och tid än vad vissa tror. Det finns ingen möjlighet att förhandla om tid med en småtting. Det måste alltid att ske på barnets premisser (tills barnet blir lite större).  Vi vuxna är inte lika inrutade vilket vi borde se som en tillgång och utnyttja till bådas fördel.

Jag tycker det låter som om din gubbe har vant sig med att kunna göra som det var innan ni blev gravida och fick barn. Det är hög tid att axla fadersrollen och anpassa sig - för det handlar inte om att ge upp allt. Bara synka så att det funkar för alla tre.

Din träning är viktig för dig. Inte bara att du fysiskt/psykiskt mår bättre av att du rör på dig utan även att du får egentid och du känner dig tillfreds med att du sköter om din kropp/utseende (något din gubbe även borde uppskatta). Så jag har full förståelse för den frustration och besvikelse du känner för varje utebliven träning.

Om ni inte kan snacka ihop er om hur ni skall fördela ansvaret och tiden mellan er så får ni väl göra ett schema. Och det får endast brytas i nödfall. Då har ni båda chans att boka in era egna aktiviteter och ingen utav er behöver be om tillåtelse om man vill gå ut i skogen eller träna. Passa även på att se om ni även kan klämma in hushållssysslorna i schemat så blir det mer tydligt vad som skall göras och vem som gjorde det sist. Använd gärna samma schema för saker som ni måste komma ihåg som BVC-besök mm så blir schema inte så allvarligt utan en sak som gör ert vardagsliv lättare. Och sist - ni kan ha inställningen att ni kör med schemat ett tag innan rutinerna har satt sig och sedan kan ni besluta om ni skall fortsätta med det eller inte.

Glöm inte heller bort varandra. Gör saker tillsammans så ni inte tappar bort varandra i mamma/pappa-rollerna. Och en barnfri kväll (några timmar) kan göra under för kärleken i förhållandet. Det ökar även chansen för förståelse för varandra när det gäller egentid. Vem vet, din gubbe kanske börjar erbjuda dig möjlighet att gå och träna på eget initiativ ;)

Måste tipsa om sajten www.vanskap.info, en faktasajt med forskning etc om varför vännerna försvinner!