man går igenom en FÖRLOSSNING!! (I ca v.17-18..) med ev en efterföljande skrapning..
Det verkar vara många som tror att en abort i v6 och v17 skulle vara ung. samma sak.
det är lätt att säga att man skulle göra en abort om barnet har DS när man sedan inte vet hur det egentligen går till...
Det är knappt man vågar göra inlägg alls, varje ord granskas så noga så. Men jag har läst de 17 första sidorna med ett så öppet sinne som möjligt och det verkar som om ts diskussion om människors kunskap/okunskap om sen abort har hamnat vid sidan av frågan om fosterdiagnostik och vad man skall göra med resultatet, eller om man skall göra något.
Tänk om det inte alls handlar om den praktiska biten, det här med 'bekvämlighet' som kastas fram och tillbaka i inläggen? Tänk om det handlar mer om hur vi ser på förändring, vad vi har för förväntningar på oss själva och de förväntningar vi tror att andra har på oss?
När man blir gravid tror jag att man har en grundidé om att det blir en pojke eller flicka, nog skulle man bli lite förvirrad om gyn säger att det blir en av varje. Jag kanske endast talar för mig själv här men när jag de senaste 2,5 åren av vår barnlöshet drömt om dagen då jag får hålla i min egen bebis, då handlar det om just EN bebis i min famn. Och den bebisen har armar och ben, alla fingrar och tår, öppnar ögonen och ser mig le och somnar när jag sjunger vaggvisor. Om mitt barn sedan dyker upp utan armar, är snorig jämt, är i trotsåldern från 1 till 27 och har ett ansikte som en nyrakad Reinfeldt i miniatyr; ja, jag skulle älska mitt barn. Ändå.
Men skulle jag istället få reda på att jag efter min graviditet blir tvungen att lägga ner mitt företag och samtidigt bli arbetslös, flytta till en mer lämplig bostad, lägga alla planer på barn 2 på hyllan, tappa större delen av det sociala umgänget, få försaka semestrar på annan ort och lägga mycket av min tid de närmaste 20 åren på sjukhusbesök; ja, då skulle jag tänka mig för noga.
Vill jag vara en vanlig Svensson-morsa med 2-3 friska barn eller en vårdande mamma med ett extra givande barn?
Men det är underbart att få följa dem i deras uppväxt, få se dem utvecklas, bli självständiga, få egna liv och intressen.. både 46- och 47-kromosomarna.
Jag hade ingen speciell funktionsnedsättning i åtanke när jag skrev som jag gjorde och eftersom livet är fyllt av överraskningar kan man ju inte planera för nå't av det egentligt viktiga. Får jag däremot chansen att tänka över konsekvenserna av mitt handlande så är det just vad jag skulle göra - tänka.
Jag är glad för din skull anne h för du har exakt fyra barn mer än jag - och du verkar dessutom leva ditt drömliv, just där du är. Att eftersträvas av alla, tycker jag!
Kram, Mimi
Jag tror att får man ett barn med en näve extra kromosomer så älskar man det precis lika mycket som sina andra barn utan den extra kromosomen....
Det som är viktigt i sådana här diskussioner är att respektera dem som vill behålla sina ds barn och även respektera dem som inte är beredda (om de kan välja innan) på att behålla ds barn!! alla är vi ju olika,med olika sätt att se på våra liv ,hur vi vill leva dem och med vilka FÖRUTSÄTTNINGAR vi vill leva dem...
tack,detta är helt min åsikt! tror bara att när "kängorna" flyger i vissa andra trådar så sätter alla sig på tvären(inklusive mig) och "pissar åsiktsrevir...."