När man som förälder blir så arg på sitt barn att man inte längre vill prata med det utan istället fryser ut det och ignorerar det trots att det blir ledsen och bönar och ber om att man ska svara - vad kan det få för följder hos barnet; längre fram i livet?
Att som vuxen är så dålig på att hantera konflikter med barn att man "surar" och struntar i att de bönar och ber om att man ska prata med dem, ja för mig är det ett stort fett misslyckande som förälder!
Det är ju föräldern som är vuxen och den som ska lära sina barn att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt och iskyla och tystnad är knappast konstruktivt. Straff överlag tror i alla fall inte jag på. Det är den vuxne som tappat kontrollen då. Självklart får detta konsekvenser för barnet direkt och senare i livet. Vilka dessa konsekvense är beror nog på hur livet och kontaktnätet i övrigt ser ut men jag kan tänka mig att det ger en väldigt dålig självkänsla!
Att tjura och tiga sej igenom konflikter och oenigheter är naturligtvis inte bra, men som flera stycken andra har sagt, så gjorde min mamma det också mot mej när jag var liten och genom hela tonåren. Det gör tyvärr att man själv gärna använder sej av den metoden vid bråk, men man får göra en riktig viljeansträngning och prata om det istället. Så det är väl det som är risken när man tiger ihjäl sina barn, att dom får dåligt självförtroende och senare i livet använder sej av samma metod. Så jag tycker att vi får försöka bryta det beteendet och börja prata med våra barn istället för tystnad.
Min pappa ignorerade mig som straff när jag var liten. Ibland kunde det gå flera dagar då han behandlade mig som luft. Konsekvensen? Idag är jag diagnostiserad med borderline. Om någon inte hör av sig till mig ( det vill säga att jag upplever "tystnad" ) på tex en månad så vänder jag allt in mot mig själv och ofta kan tystnaden tära så mycket på mig att jag blir självmordsbenägen. Jag är extremt osäker i mig själv och har svårt för situationer där jag känner att jag kan bli lämnad.
Om du vill fucka upp ditt barn ordentligt, så fortsätt ignorera det. Om du däremot vill att det ska bli en harmonisk människa, så använd andra metoder.
Ett fruktansvärt beteende.
I mina ögon ett av de värre som finns.
Inget barn förtjänar en sådan invalidering.
Min far kan fortfarande använda det när han är sur på mig (bor ej hos honom). Ibland i månader. Tyvärr varit så hela uppväxten. Känner igen mig så väl. Mvh Mallan
Min granne gjorde så mot sin dotter. Jag var så liten så jag minns inte men mamma säger att den flickan slutade prata tillslut. Så hemskt:(
Mina föräldrar körde med det där. Jag var dock rätt svår att ignorera, för jag skrek "mammamammamammamammapappapappapappapappapappapappa" tills det blev outhärdligt för dem och de var tvungna att prata med mig för att få tyst på mig.
Konsekvenser för mig som vuxen? Tja, jag är extremt känslig för att inte få svar när jag pratar med någon. Om min man inte svarar på en gång när jag säger något till honom blir jag skitirriterad och säger "Hallå, lyssnar du?"
Jag kan heller inte ta konflikter, har aldrig kunnat göra det. Om någon blir det minsta sur på mig tror jag att jag gjort bort mig för tid och evighet och förlorat en vän. Att man skulle prata om problemen finns liksom inte, jag bara går min väg.
Rent psykologiskt är det det värsta man kan göra mot ett barn. Att höra till, bli sedd och ingå i en gemenskap är viktigare för människobarn än mat och vatten. Så att frysa ut är de facto tortyr.
Mina föräldrar körde med det där. Jag var dock rätt svår att ignorera, för jag skrek "mammamammamammamammapappapappapappapappapappapappa" tills det blev outhärdligt för dem och de var tvungna att prata med mig för att få tyst på mig.
Konsekvenser för mig som vuxen? Tja, jag är extremt känslig för att inte få svar när jag pratar med någon. Om min man inte svarar på en gång när jag säger något till honom blir jag skitirriterad och säger "Hallå, lyssnar du?"
Jag kan heller inte ta konflikter, har aldrig kunnat göra det. Om någon blir det minsta sur på mig tror jag att jag gjort bort mig för tid och evighet och förlorat en vän. Att man skulle prata om problemen finns liksom inte, jag bara går min väg.
Gjorde detta ibland för dottern när hon var helt skogstokig. Lät henne skrika av sig i en kvart eller så tills hon lugnat ner sig, och hade sedan ett samtal med henne. Funkade bra.
Det är inte ok, och det kan och kommer sätta spår. Om du är så arg så säg till barnet att nu är jag så arg att jag måste få vara i fred en stund. Men jag pratar gärna med dig när jag lugnat ned mig. Du borde läsa här handlar om barns självkänsla