Korea eller Colombia?

Hej, verkligen ett delikat problem som någon säger! Vi har adopterat en son från Korea och kom hem med honom för ungefär 2,5 år sen och kan inte annat säga än att det funkade jättebra med Korea.

Direkt vi kom hem ställde vi oss i kö för ett syskon och det som i oktober i fjol (alltså 2009) såg ut att vara 2 års kö - vilket skulle inneburit att vi i nuläget hade skickat in papper för ett syskon (kö 2 år i jan 2010) - blev helt plötsligt 3 års kö pga stopp i landet. Med andra ord siktar vi idag på att skicka först nästa vår.

Lite beroende på er ålder och andra förutsättningar kan ni kanske unna er lyxen av att välja men annars skulle jag aldrig våga chansa när ni nu har möjligheten att få iväg era papper. TÄNK OM det blir stopp i Korea igen... lycka till med valet!

Om ni var högt i topp på kölistan för att få skicka till Korea så hade jag definitivt valt att vänta in det. Då vet ni att ni troligtvis har bb inom 5 månader sedan. Jag är kontrollmänniska ..  så för mig hade det valet varit lätt bäst!
 
Men om ni inte är så långt fram än i Koreakön så skulle jag at det säkra före det osäkra och tacka ja till Colombia. Då får du ju dessutom en lååång vistelse i det häftiga landet, och det tror jag är ett stort plus!

Hur går dina funderingar i dag Vallmo?

Jag hade valt Korea pågrund av den kortare väntan med pappren i landet. Mycket kan hända medan man väntar även om man skickat sina papper. Kolla bara på Kina som är ett extremt exempel. Massor med människor skickade sina handlingar och trodde på en väntan på 12 månader, de flesta av dem har fortfarande inte fått barn 4,5 år senare. Det har även hänt i andra länder Thailand m.fl även fast det inte är lika extremt. Väntan kan naturligtvis växa även i Korea men då växer den från 5 månader, i Columbia växer den från 1,5 år om ni har otur. Kort väntan med pappren i landet är ett jätteplus i mina ögon.

Hur gjorde ni?

Nyfiken fråga: Har ni stått 3,5 år i kö hos AC, men får inte skicka till Korea förrän i höst?

Vi fick vårt startdatum t Korea  uppskjutet hela tiden, så vi bytte land. Totalt kanske det tar lika lång tid, men det är skönt att ansökan är klar och i landet. Det eviga kollandet på kölistan tar kål på en.

I adoptionsvärlden måste man också vara smart. Får ni snabt skicka till Korea hade jag inte tvekat en sekund att skicka dit. Varför tvekan?

Vi hade också fördelen och lyxen och samtidigt jätteproblemet att kunna välja... Valde till slut bort Nigeria till förmån för just Colombia, så jag är såklart extremt partisk.

Med detta sagt har jag några frågor:

Hur mycket äldre än 39 är din man? När blir han äldre än 39? Vi hann precis fylla 39 just i samband med att papperen godkändes i landet och det var inga problem; vår son var 9 månader när vi fick BB.

Det kan man inte säga kategoriskt; vi fick BB två månader efter att papperen var skickade. Det var i dec -09 (pappersskick) resp feb -10 (BB). Via privata barnhem.Nja, nu ska vi inte överdriva! (Tycker jag som fick mersmak och bara vill tillbaka!) Jämfört med exempelvis Kenya är vistelsetiden en spott i underversum!   Flyter allt på kan man vara hemma igen på 6--7 veckor, det är väl inte "lååång" tid, tycker inte jag i alla fall! Nu blev jag jättenyfiken. Till skillnad från ...? Jag är uppriktigt intresserad alttså, har inte hört något speciellt om hur barnen från Colombia mår, men upplys mig gärna.

Ja, den svenska forskning som finns (Hjern, Vinnerljung, Lindblad) kring "hur det går för de internationellt adopterade" visar att barnen (och då särskilt killarna) från Korea mår bäst på ett antal parametrar som unga vuxna medan barnen från Sydamerika mår sämst. Afrikanska barn finns i en mellangrupp ....

Aha, du menar som lite äldre! Jag trodde du menade hur de haft det i ursprungsländerna elelr hur de mådde när de kom, men då fattar jag . Tack!

Fast förmodligen hänger det nog ihop.....

Åh, tur att inte alla tänker utefter den forskningen, då skulle väl ingen adoptera från Sydamerika!

(är själv därifrån och min bror också).

Men ja...jag hade valt Korea men det är väl för att jag är så förtljust i Asien Jag tycker det låter på ts som att hjärtat helst är i Colombia eller har jag fel?

Det går inte att förutspå alls hur lång tid det tar, det kan bli inbördeskrig, det kan komma ett moln, det kan hända vad som helst som kan göra att adoptionsprocessen tar längre tid i olika länder. Följ hjärtat!

Berätta vilket land det blir även om jag känner på mig att det lutar åt Colombia

Dina minustecken på Colombia gällande vistelsetid och "risken" att det blir ett ärldre barn ser jag som plustecken. Det var underbart att vara i landet som barnet kommer ifrån under så lång tid och verkligen hinna landa i att mna blviti förälder innan man ska hem till vardagen. Och mna hinner lära känna landet och känna sig lite som en del av det. Och äldre barn är fantastiska! Det är alldeles för stort fokus på att få en bebis när det finns så många lite äldre barn som behöver få en mamma och pappa!

Men det är väl upp till var och en att känna vad man önskar, för vissa är det ett + att barnet är äldre och för andra är önskan helst ett litet barn! För oss var det viktigt att få ett barn under eller runt 2,5 år. Det var det medgivandet vi hade. Man kan känna sig som en del av landet även om man stannar kortare tid också (vi var i Vietnam i 10 dagar och vi tog till oss landet och det kändes väldigt lagom för en hämta barn och bli familj-resa).

Jo, antagligen. Dock tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att du (såsom varande expert och mycket insatt i väldigt mycket som gäller adoptionsfrågor) på ett så tydligt vis tar ställning för ett land gentemot ett annat baserat på statistik. Jag håller med MammaMys som skriver att det är tur att inte alla tänker så. Jag är bara förvånad, du brukar kännas mer opartisk eller hur jag ska uttrycka mig.

 

(Är det inte dessutom en ironi att han som väl gärna ser sig som utlandsadoptionernas störste motståndare i Sverige är adopterad korean...?!)

Nu blir det lite OT här men jag måste bara få säga: Jag var på en föreläsning om just denna undersökning med Frank Lindblad för ett tag sedan mycket intressant (han har ju själv adopterade barn från Sydamerika) och han beskrev just det som En glad refererar till ovan att Koreanska män är de som lyckas bäst i skolan och i arbetslivet, de som lyckas sämst är sydamerikaner, de går inte ut skolan i samma utsträckning och har svårare att få arbete osv och jag ställde mig till slut upp och sade att ja, jag tillhör ju då den kategorin som då inte mår så bra eftersom jag är från Sydamerika (men jag har gått ut skolan, läst vidare och alltid fått de jobb jag sökt) och jag har ju varit tillräckligt smart att gifta mig med en Korean som självklart lyckats med både utbildning och jobb och adopterat barn med honom från ett asiatiskt land OCH fått ett biologiskt barn som är halvkorean så det borde ju kompensera liiite i alla fall. Han skrattade och tyckte det var jätteroligt