Trots - finns det?

Tycker det är intressant att diskutera sånt här! Innan sonen blev tre år undrade jag samma sak Men då var det alla andra barn som verkade trotsa men jag upplevde aldrig att min son trotsade. Tror att trots har mest med föräldrarnas inställning och tid att göra! Min son började "trotsa" när han fick syskon, jag var tröttare, hade inte lika mycket tid med honom, såg honom som större än vad han var, lät inte ta saker den tid det tar.

Är ett olydigt barn = trotsigt barn?

jag stör mig inte på trotsiga ungar. Jag tycker de är rätt sköna. plötsligt ser man vem ungen är - de visar vad de tycker om och vad de tänker och gör inte bara saker för att vara andra till lags.
Tänk själv bara - du har precis upptäckt den coolaste saken i hela världen, som INGEN berättat för dig tidigare: du kan bestämma SJÄLV! Värsta grejen ju! Klart som fan att man vill använda den där egna viljan hela tiden och blir förbannad när man inte får!

Sen hör det till att vara lite extra anti bara för sakens skull i perioder. Jag har aldrig sett det som nåt större problem, även om jag kan bli rätt less på bonusen när han säger nej och tråkigt till allt som inte handlar om att stanna hemma och spela TV-spel. Han får snällt följa med ändå och brukar ha roligt, nen visst vore det skönt att en endaste gång lämna hemmet med en entusiastisk unge istället för en tjurig...

Jag curlar inte ett dugg, skulle jag påstå - men jag ägnar en del energi åt att motarbeta sambons tendenser att göra det.
Däremot försöker jag att låta bli att vara onödigt vuxentrotsig. ÄR det så viktigt att saker blir som jag har tänkt hela tiden, eller blir det minst lika bra om jag låter barnet vara med och bestämma? Beter inte jag mig minst lika illa som en 2åring om jag absolut ska ha igenom min vilja i minsta detalj hela tiden? Då samarbetar jag hellre med barnet och låter det vara med och bestämma på punkter som inte är livsavgörande. Då är det dessutom lättare för mig att utan tjafs få igenom det jag verkligen anser vara viktigt, för barnet vet att han/hon får bestämma en annan gång...

Jag tycker att ordet trots har missbrukats för mycket så jag har lite svårt att ta i det ordet...
En nära vän till mig talar istället om att barnen vissa dagar har mer envishet och ska testa själva och vill mycket själva..."trotsen" är ett tecken på utveckling för det sker i olika faser och gäller olika saker i olika omgångar...Jag själv tycker nog att detta stämmer mycket bra så i vår familj använder vi oss inte av just ordet trots...

Jag tycker inte att man gör något fel så länge man gör det som är bäst för barnet och ibland även sig själv...(om dom båda passar ihop)

Trots och olydighet är skilda saker för mig!

Det Gsson& skriver är också ganska bra. Men ibland är det ju inte det att barnet vill själv utan precis tvärtom.

Och ja trots har helt klart med tid och planering att göra!!! Men inte alltid. Ibland i vintras kunde min son t.ex. vägra klä på sig och istället låg och vrålade jag FÅÅÅÅR inte gå ut. Jag sa hela tiden lugnt, Jo, du får gå ut bara du klär på dig. Inte ens fastän pappa shakta snö och han såg att det blev mindre och mindre snö kvar gick det I hans värld var det ändå bara att han minnsann inte får (fast det ju inte var så).

Sedan försöker jag verkligen tänka på detta att de ska göra saker som de faktiskt klarar av själva. I mån av tid alltså. Är lärare och ser hur barn i 6-7 års åldern står handfallna och har svårt med på- och avklädning t.ex. Fruktansvärt!

Trots finns, helt klart - och olika barn har olika mycket av det.
Jag ser det som att trots handlar om att lära sig konflikthantering - vem bestämmer, hur bestämmer man vem som bestämmer, hur förhandlar man, hur löser man konflikter, hur fördelar man makt, vad får man göra när man är arg, hur blir man vänner igen osv.

Jag har också erfarenhet av att jag som vuxen gör trotset mycket värre om jag är trött, stressad och hungrig - jag kan helt enkelt inte hantera konflikterna lika bra och då jäklar skenar de iväg.

Så får man ju fundera lite över vuxentrots också, som SCSI skriver - om jag, som är vuxen, inte kan vara lite flexibel och anpassningsbar kanske jag inte  ska begära för mycket av mitt barn? ÄR det blåviktigt att just det här blir precis som jag tänkt mig? Ska vi göra en stor jättekonflikt av det eller ska jag backa lite och försöka lyssna på vad mitt barn försöker säga?

Vi har rena trotsepisoder här hemma också, och hemfaller åt skrik och skrän och allmän ilska, inte så kul och inte så konstruktivt. Men just mat har det aldrig fallit mig in att lägga under trotskontot, om man inte vill äta så slipper man, om man inte gillar burkmat så tar man med annan mat när man ska vara ute och vill slippa skriket (konflikter kan man öva på hemma), äter man inte så mycket en dag så blir det mer nästa. Det funkar bra för oss eftersom vi har ett barn som äter nästan allt utan att klaga och som är resonabelt villigt att prova nytt - om han hade haft ätproblem eller matfobier hade vi nog fått göra annorlunda.