Fy för att vara det mindre älskade barnet.

Läste just en artikel i Allas som nästan fick mig att se rött.
Man kan ringa in och berätta om något i sitt liv, medmänskligt heter det och varje vecka är det någon som berättar sin historia.
Brukar vanligtvis bara läsa novellerna men eftersom det handlade om ett barn med speciella behov så läste jag igenom.
Det var barnets mamma som ringde in och berättade.
Pojken var fyra år och hade ett begåvningshandikapp. Han hade ett äldre och ett yngre syskon.
I början när jag läste så log jag lite och tyckte det var trevligt att hon verkade så stolt över sonen, precis som jag själv är över min speciella underbara kille.
Men när det liksom bara handlade om hur underbar, fantastisk, felfri och perfekt pojken var spalt upp och spalt ner på två A4 sidor så kändes det tillslut istället som att denna mamman var desperat orolig för hur omgivningen skulle bemöta sonen och därför tog i å det grövsta i förebyggande syfte.
Det blev nästan äckligt sockersött tillslut.

Och ändå, om det bara hade varit det hade man kanske ändå stått ut men hon kryddade även historien om den komplett felfria pojken med små trevliga benämningar om syskonen.

Några exempel som är direkt citerade:

"Vi har två pojkar till, en äldre och en yngre. Lucas (pojken) är speciell med sin otroliga kärleksfullhet"

"Nöjd med att leka själv och han kan sysselsätta sig i timmar på egen hand. Något som hans syskon definitivt inte kan"

"Jag är så glad för min Lucas. Visst älskar jag alla mina barn men Lucas har en särskild plats i mitt hjärta. Han är mitt hjärtebarn"

"Nu vet jag ju att ett handikappat barn inte är det värsta som kan hända. Tvärtom, kanske det bästa"

"Om jag fick börja om från början och välja mellan ett normalt barn och Lucas skulle jag utan att tveka välja Lucas. Jag kan inte tänka mig ett bättre barn än han"

Jag kände mig lätt illamående när jag läst artikeln och funderade på om jag är den enda mamman som aldrig i livet ens för en sekund skulle överväga att fälla sådana komentarer. Kanske är jag knäpp men jag tycker det är hemskt och elakt.
Vad oerhört älskade syskonen måste känna sig om de någon gång kommer över artikeln, som denna stolta mamma förmodligen förvarar bakom glas och ram på någon vägg i hemmet.

Jag är oerhört stolt över min speciella kille, men jag är varken mer eller mindre stolt över hans bror. Båda pojkarna är underbara och ingen av dem har en större plats än den andre i mitt hjärta, de har bara olika platser för att de är olika personer.
Och även om man nu TYCKER mer om ett barn än ett annat så borde det för sjutton vara olagligt att gå ut med det i tidningen på det viset.