Vad tycker ni om Unga föräldrar?

Hörrni nu får ni sluta upp med bråkandet!
Återgå till ämnet istället.
Moderator

Jaha då ber jag om ursäkt. Det var inte riktat specifikt mot dig utan enbart ett generellt uttalande från min sida.

Nej, jag hänger inte särskilt ofta på familjeliv och deltar mycket sällan i diskussioner då jag råkar ha ett riktigt liv som gärna vill levas, så detta sker i princip endast var tredje helg då jag arbetar och inte har något bättre för mig. Gör det min åsikt mindre värd att jag inte cirkulerar i olika smutskastningstrådar eller vad?
I sådana fall kan jag meddela att jag varit medlem på familjeliv i snart sju år och under den tiden deltagit i en ansenlig mängd diskussioner under mina arbetspass. Bättre så? Jag fattar FORTFARANDE inte vad du är ute efter? Vill du ha ingående information om min familjesituation, ekonomiska och sociala status etc så kan vi ju ta det utanför forumet.

Så sant, varför ska man klaga och gnälla på varandra. Som du sa stötta varandra, lär varandra och uppmuntra varandra istället, i slutändan har man ju den stora gemensamheten att vara förälder oavsett om man är 16 eller 40.
Vad spelardet för roll? varför orkar folk bry sig så mycket? det måste ju ligga något bakom att folk har så mycket hat och kritik inom sig åt både för "unga" och för "gamla"...
Blir bara ledsen när man läser allt gnäll och du är så och du gör så.
Men vad är detta baserat på då?

Men varför känna sig tvungen att motbevisa något som kanske inte ens rör en själv? 

Det är således ingen fördom att yngre föräldrar har det svårare, för generellt, statistiskt sett, så HAR de det. Det är fakta och ingen fördom som är tagen ur luften. 

Men beror inte det lite på hur man uttrycker sig? När ett barn väl finns så är det ju rätt meningslöst att börja älta huruvida föräldrarna är tillräckligt välutbildade eller hur hög lön de har. Det är ju som det är. Då är väl det bästa man kan göra att peppa dem och kanske tipsa om hur man lever billigt eller hur de på sikt kan få bättre inkomster, om de nu har dålig ekonomi.

Men om det inte handlar om enskilda personer, utan mer om principer så måste man väl kunna ha en åsikt? Jag tycker då absolut att man bör kunna försörja sig innan man medvetet väljer att bli förälder. Har dyra vanor, svårt att avstå från utlandssemestrar och prompt vill bo i villa, då bör man nog vänta med barn tills man skaffat sig en utbildning som  kan ge ganska hög lön. Har man billigare vanor så räcker det att veta att man har ett jobb, även om det inte är så bra betalt.

Föräldraförmågan sitter förstås inte i antalet tusenlappar man drar hem varje månad. Det finns förmögna människor som är urusla föräldrar och det finns fattiga som är fulla av kärlek och tar hand om sina barn på ett utmärkt sätt. Men allt annat lika så är det nog lättare att vara en bra förälder om man i alla fall slipper ligga sömnlös på nätterna och oroa sig för hur man ska kunna få mat på bordet i morgon. Barn mår bra av att föräldrarna känner sig någorlunda trygga och det gör man nog inte om man har stora ekonomiska problem. Och det gäller oavsett hur gamla föräldrarna är.

Jag var 22år när första sonen föddes och blev av med mitt jobb i samband med att jag berättade att jag skulle ha barn. Jag är nu 24år och gravid igen och har jobbat mellan förra föräldraledigheten fram till nu och har BF 2 aug. Jag kommer alltså än en gång gå in i min föräldraledighet och inte ha något jobb att gå tillbaka till. Däremot har jag planer på att plugga när jag varit hemma.

Om jag kommer in kommer jag börja plugga i aug nästa år och är då 25år och kommer vara färdig med min utbildning när jag är 28år. Om man jämför med min egen mamma tex så var hon klar med sin utbildning när hon var 27år visserligen hade hon då rest en del, men fick inte barn förrän hon var 33år och jag har aldrig velat bli en gammal mamma och skulle sett mitt liv som misslyckat om jag haft ett stadigt förhållande när jag var 30år och inte hade minst 1 barn. Men det är ju hur jag ser på saken.

Det bra med att vara relativt ung när man får barn enligt mig är att är min äldsta son är 20år kommer jag bara vara 42år och då är ju mitt liv på inget sätt slut. Och vi komme rinte ha barn hemma tills vi dör.

Är livet slut mellan 45-60? Hemska tanke....menar om barnen råkar bo hemma längre?

Klart att livet inte tar slut för de, för de flesta iallafall :)
tur att alla har ett eget val, synd bara att folk har så mycket klagan fast jag tycker som många andra varför ska man bry sig och ta åt sig om man vet att det inte stämmer in på en själv för mycket här är ju statistiskt det behöver ju inte omfatta en själv.

Jag tycker inte det är fel med unga föräldrar, MEN jag tycker att de flesta under 20 är otroligt omogna, och jag tror inte de flesta(se inte alla..) är redo. Min syster är 20 och jag tycker inte hon är mogen nog att ha en katt egentligen.... så ett barn? Nä... Jag tycker nästan jag är för omogen för att ha barn, men det har jag... jag är 26.. Så unga kan definitvt vara bra föräldrar. Men barn behöver föräldrar som har det stabilt i förhålandet och ekonomiskt (nej, man kan inte leva på kärlek...), och många har inte "lekt klart" före 20-25... 

Jag tycker bara att en del åsikter är intressanta och spinner vidare lite i mina funderingar. Är det en fördom eller fakta, att yngre vill ha barn tidigare, för att "ha gjort bort det tidigare", för sen börjar livet igen? Är barn en så pass stor börda, så det knappt går att leva vid sidan av de? 
Att det blir förändringar och kompromisser är jag helt på det klara med, men jag funderar över om en del faktiskt känner att barn är något man ska ha och när de flyttat ut kan man leva igen... 

Ja endel åsikter gör verkligen att tankarna spinner, nej räknar man dagar tills barnet ska flytta ut kanske man skulle funderat en gång extra innan man skaffade dem. Självklart går det att leva vid sidan, är man två som man oftast är så delar man ju på ansvaret, det går att göra i stort sett allt även fast man har barn.
Säger det igen det finns bra och dåliga unga och även bra och dåliga "äldre" eller vad man nu ska säga.

Ja, eller så lever man livet med sina barn! Det gör då vi, i alla fall. Idag stod jag och sonen och hejade på dottern som hade fotbollsmatch. Vad var det, om inte att leva? Visst gör både maken och jag ibland saker utan familjen och det händer till och med att vi har barnvakt och kan gå ut en kväll tillsammans, men det viktigaste är ändå familjen och barnen. Våra är fyra och sju och vi kan bli helt bestörta över hur fort de växer upp. Jag väntar verkligen inte på att de ska flytta hemifrån. Jag njuter av att få vara mamma!

men vart går gränsen vid UNG förälder? 15 - 17 - 20 - 23?????

Absolut, det håller jag med om att det finns Jag blir bara bekymrad när en del redan sitter och drömmer om vad de ska göra när barnen flyttar hemifrån...speciellt om barnen ifråga endast är ett par år eller närmar sig skolåldern... 

Helt klart ska man leva livet med sina barn, bra argument :DDet finns ingen gräns för ung eller gammal. Är man förälder så är man.Jaa helt klart man kan ju fråga sig vardför de skaffade barn, självklart är det många unga som inte levt klart innan de skaffade barn men som jag sa förut behöver man inte ta åt sig om man vet att det inte rör en själv, jag är ju "ung" ;) 18 år och ska bli mamma men jag vet redan att  jag levt färdigt eftersom jag har haft riktigt extremt uteliv innan och levt utan allt detta i ca två års tid och även haft eget boende och jag saknar det inte för en sekund plus att jag även tar hand om min lillasyster som är 2 :) men som sagt tar man åt sig är det nog så att det har klämt lite på känsliga trådar. Och som du sa tuur att vi alla är olika .

Jag kan tycka att det är idiotiskt att medvetet planera barn när man fortfarande bor hemma under sin gymnasietid.