Vågar inte lämna vårt barn hos honom

Jag hade nog separerat tills han mår bättre för att skydd barnet...

Får han psykhjälp?
Det känns onekligen som att han behöver det.
Om inte så tycker jag att du kan kräva det.

Och nej, jag hade absolut inte vågat lämna mitt barn hos en sådan man.
Vågar han ta den risken själv?

Ja, han medicinerar och har varit på samtalsterapi, men har inte fått tummen ur att göra övningarna han fått så problemet har inte blivit bättre av det. Det ska dock göras en utredning under våren.

Du har rätt i att barnet inte ska vara hos honom....

Jag har själv aggressionsproblem men det skulle aldrig falla mig in att skrämma mitt barn eller utsätta henne för fara. Du borde ta och konfrontera honom och fråga vad fan han håller på med. Sånt kan ju traumatisera ett barn!

Oj va' jag känner igen mig i din situation!
Jag är 27 år, gift och fick också prematurbarn i nov -09, tvillingar födda i v. 32.
Min man lider av svår ångest och lätt depression, för att uttrycka det enkelt. Vi har haft det jättejobbigt med barnen, det har ju varit en tuff start pga. prematuriteten och dessutom kolik och än sover inte barnen om nätterna (vaknar flera ggr/timmen). Min man har inget tålamod med barnen och jag känner att jag får dra det tunga lasset med krävande barn själv. Han blir arg och irriterad när de gnäller och ser bara det negativa med barnen, även om det är jättemycket positivt också! Han har aldrig varit våldsam mot varesig mig eller barnen, däremot är han verbalt aggressiv- när de skriker vid nattning kan han t.ex. säga/skrika "håll käften, jävla ungar". Jag blir vansinnig och säger att det absolut inte är ok! Har krävt att han ska skärpa sig, annars lämnar jag honom. Vill verkligen inte lämna honom, han är världens underbaraste man och pappa i vanliga fall. Hans ångest är dock ur kontroll och han orkar inte med barnen när han mår så dåligt (och jag orkar inte ta hand om dem ensam). Ett äktenskap är ju "i vått och torrt", men jag måste ju ändå sätta barnen i första hand. De blir rädda och ledsna när han ilsknar till. De är dock inte rädda för honom och blir alltid glada när han t.ex. kommer hem från jobbet osv.
När jag ber honom söka hjälp tar han det som en anklagelse och säger att han inte har tid att ta itu med sin ångest nu när vi har så mkt med barnen. Känner att jag nog måste ställa ett ultimatum- antingen skaffar han hjälp eller så sticker jag och tar med mig barnen.
De gånger han är ensam med barnen så håller han sig lugn, han brusar mest upp sig när jag är där, för då vet han att jag avlöser honom. SUCK!
Skönt att skriva av sig lite!

Jag hade aldrig accepterat det humöret, och framförakkt risken för barnet!!

Kan du inte ordna barnvakt och sätta dig ner och ta ett snack med honom??
Berätta hur du känner och rädslan att det kanske går för långt... då finns ingen återvändo!

Ni tillsammans kanske kan få komma till någon och prata, det första steget brukar alltid vara tyngst.
Alternativt bokar du en tid och ger han det som ultimatum, gå dit eller flytta.

När han redan visat tecken på att ta till fysiskt så bör du iaf flytta tillfälligt....!