Bf om ca 2 veckor och jag är rent ut sagt livrädd just nu!
Drömmer massa hemskt om allt kring förlossningen och är rädd för komplikationer.
Tankar om olidlig smärta och allt där till är det ända som finns i huvudet på mig.
och så fort man råkar läsa om någons förlossning så verkar det bara vara hemskheter, Kan ingen skriva om en bra förlossning? 
Hur i hela friden ska jag kunna känna mig lugnare ?
Här har du ett annat forum där du kan läsa om bra förlossningar:
www.familjeliv.se/Forum-2-254/m49541742.html
Sen kan jag dela med mig av min här:
Jag var otrolig förlossningsrädd när jag fick min son, gruvade mig konstant och att jag ALLTID tittade på förlossningskliniken gjorde inte saken bättre då jag var helt övertygad om att allt som kan gå fel skulle gå fel..
Jag skulle aldrig ha varit rädd för i dagens läga har jag hellre 10 förlossningar än 1 graviditet, så fixar ni en graviditet så klarar ni en förlossning..
Mitt på dagen så blev jag så fruktansvärt kissnödig så jag gick på toaletten och när jag satt där så gick slemproppen, tänkte inte så mycket mer utan sa det till min sambo som blev helt till sig och började yra i att vi skulle åka in..
När jag hade lugnat ner han så kände jag hur värkarna började ge sig på, men jag är en skratt människa så jag satt och löste korsord och skrattade mig igenom alla värkar..
När det var 2min mellan värkarna så tvingade min sambo in mig i bilen, medans jag tyckte att vi kunde stanna hem ett tag till för det var inte så farligt..
Nå väl, inne på förlossningen så tog dom genast emot mig och där sprang jag runt och ville hem då jag inte ansåg att det var dags.
En halvtimme senare så la jag mig ner och krystade nå få gånger sen var sonen född..
Inga problem alls, mitt största bekymmer var att BM trodde inte att jag mådde så bra då jag skrattade istället för att skrika.
Vet inte varför allt sitter ihop när jag gjorde mellanrum, ber om ursäkt för detta
Styrkekramar till TS. Jag har själv bf den 31/7 och jag hoppas slippa drömma mardrömmar om det när det närmar sig.
Jag är också livrädd..jag förstår inte hur det ska gå till utan att man blir galen under förlossningen..
Har 12 dagar kvar.
Samtidigt som jag längtar efter att få träffa krypet så får jag panik varje gång jag har en liten förverk. Och så blir jag så konstigt ledsen. (Antar att det är en mix av nojja och hormoner)
Usch..hoppas iaf att du får en bra förlossning. =)
Är lite lat så det blir kanske inte så långa berättelser..
Men jag har iaf 2 barn och upplever båda mina förlossningar som otroligt positiva även om de inte var en "perfekt" i en förlossningsläkares ögon 
Men, men..
Jag hade iofs ingen förlossningsrädsla utan försökte se det ungefär så här; "Ut ska den ju på ett eller annat sätt"... detta hjälpte säkerligen, att inte ha en bestämd uppfattning om hur det ska vara. Dock tror jag om man är orolig så var noga med att prata med bm om detta så att de verkligen tar det på allvar och lyssnar på dig! Kanske kan du be din bm att skriva in det i din journal?
Jag skriver gärna om mina förlossningar här men vill först höra om du vill då de som sagt inte är perfekta utan det blev lite "komplikationer". Jag kan skriva så att du kan se att det kan bli positivt även om det inte blir perfekt! Jag hade lätt gjort det igen
Men jag väntar på ditt svar först!!
Hej!
Men som du säger, ut ska den..hehe.
Jag har inte fött än (BF i juli), men har arbetat på Förlossningen. De allra flesta förlossningar går utmärkt. Smärtfria är de ju inte, men det finns bra smärtlindringsmetoder. Och till och med vid mer komplicerade historier brukar kvinnan tycka att "det var värt det" 5 minuter efteråt. Det finns massor av kompetent personal (skriv gärna förlossningsbrev och beskriv din rädsla) och människor skaffar sig barn om och om igen, så uppenbarligen kan de tänka sig fler förlossningar efter att ha genomgått en. 
Det viktigaste tror jag är att man inte målar upp en (positiv eller negativ) bild av hur det SKA vara. Alla förlossningar är unika. Och, som sagt, nästan alla går bra!
Grattis till era snart färdigbakade bebisar och lycka till!
Jag kände som du innan förlosningen... Var rädd att det skulle göra så ont att jag inte kunde hantera smärtan, och skräckhistorierna som folk envisades med att berätta hjälpte ju inte direkt...
Men när det väl satte igång så försvann alla sådana tankar, och jag bara reagerade. Visst gjorde det ont, men det var fullt hanterbart och en otrolig upplevelse. En enda gång under förlossningsarbetet kände jag att det gjorde "för" ont. Då fick jag lustgasmasken, som sedan var min absolut bästa vän under resten av förlossningen
Mitt råd är: Känn dig själv och dina reaktioner, lita på din egen förmåga och be om hjälp när du behöver det.
Idag längtar jag efter att få göra om det - det var den absolut häftigaste upplevelsen i mitt liv! Och jag vet många som säger likadant Jag är faktiskt lite avundsjuk på dig som har det framför dig...
Grattis och lycka till!!
Sådär.. nu har jag lite tid
Min första förlossning började utan förvarning, gick hela graviditeten utan smärtsamma sd/förvärkar hade endast den typen av sd när magen blir hård utan att det var så jobbigt för mig. Jag kommer ihåg att jag släckte lampan kl. 01.00 och 02.00 vaknade jag av ryggvärk som efter en stund försvann igen.. trots att jag gått en vecka över tiden fattade jag inget förrän nästa värk
Efter en timme hade de inte lugnat sig så jag ringde fl, jag trodde inte det kunde gå så fort och de höll med (hade sd med ca 2-3 min mellan). En timme senare ringde jag igen och efter en hel del velande bestämde vi att vi skulle komma in på kontroll. Väckte sambon och mellan 04.30 och 05 skrevs vi in. Efter undersökning visade det sig att jag var öppen 6-7 cm (!?!). Gick lite tid till och värkarna började söka mig och var mkt smärtsamma i ryggen. Bad om epidural men det var för sent så istället fick jag en spinal (engångsdos). Strax innan halv åtta var jag fullt öppen och fick börja "trycka på" (någonstans på vägen fick jag lustgas men den fungerade inte bra för mig). Får förresten tillägga att spinal var underbar, kändes det som..
Dottern for fram och tillbaka men ville inte komma ut. Vi fick testa allt möjligt, stå mkt för att tyngdlagen skulle göra sitt men efter varje värk åkte hon tillbaka igen. Någon gång efter elva fick jag lägga mig ner och de ökade det värkstimulerande droppet hela tiden men ändå åkte hon tillbaka efter värkarna. Ungefär 15 minuter innan dotter är född (kom 12.00 prick!!) börjar de tala om sugklocka då hjärtljudet är påverkat (jag blir glad över att få hjälp). Sagt och gjort, en sugklocka sätts, det kommer inte div olika läkare och sjuksköterskor. Två personer försöker trycka upp mina ben mot kroppen (men misslyckas då jag är rätt stark i benen ), en kvinna ber om ursäkt i förväg sedan ttrycker hon allt vad hon kan på magen samtidigt som läkaren drar i klockan och dotterns huvud kommer ut för snabbt så jag spricker (känns inte), resten av kroppen känns inte alls, är mkt lätt att krysta ut, behöver nästan inte ta i 
Dottern får lite hjälp med andningen i början med blir snabbt pigg. Jag blir sydd. Förutom att jag var mer mörbultad än om man sluppit klockan så är allt bra! Jag hade inte varit rädd för att föda på samma sätt igen även om utdrivningsfasen blev jobbigare än vanligt. Vi hade dessutom en bm studerande med oss hela tiden!! Det var det bästa! Trots att jag varit helt emot detta så så sade jag av någon anledning inte nej och hon var vår lilla slav under hela förloppet. Gav rådd och tipps och hade koll på en hela tiden. Vi slapp vara ensamma och hon kallade stup ikvarten på sin "bm-handledare" så som förstföderska var detta perfekt! Självklart var behandlingen man fick inte skön men för mig kändes den ändå positiv! Hon som läg på magen var ju ingen höjdare men jag tyckte inte så var så farligt som andra verkar ha upplevt det. Jag kände ingen oro för att rummet fylldes de var ju där för oss. Jag hade varit sååå rädd för att spricka men det kändes inte alls utan jag såg det på läkarens ansikte
Efteråt var det givetvis lite ångestfyllt att göra nr 2 Hade inte smärtsamma eftervärkar. Kunde kissa utan sveda. Jag upplevde denna förlossning mkt positiv jag tyckte att alla var rara och det fanns inte någon som vid något tillfälle hade velat byta! Inte ens sambon.. haha
Så fort dottern kommit ut försvann alla värkar och allt blev "lugnt och skönt"
Har försökt att sammanfatta så gott jag kunnat, hoppas inte det blev för mkt men jag vill ändå vara ärlig eftersom jag vill visa att trots att det inte var en mönsterförlossning så var den bra för mig!!
Fråga mig gärna om ni funderar på något jag skrivit.
Sparar förlossning nr 2 till imorgon eller något för detta blev ju sååå låååångt!
Sikkan - jag tycker du ska tjata på din bm om din oro, jag vet att det är lättare sagt än gjort men om du orkar så var på och tryck på om din oro. De är där för oss och ska lyssna. Även när ni kommer in när det är dags kanske du kan sagt till mannen att han ska vara tydlig med att förklara hur du känner (om du har fullt upp med värkar kan det var skönt att han talar lite för dig).