Tänk om bebisen ligger fel..bl a. lite långt inlägg..

Jag tror att barnmorskorna är ganska duktiga på att känna vilket håll barnet ligger åt...dom klämmer och trycker ju på varje koll du är på,du har inte fått veta om barnet fixerat sej än?? Då kan man ju känna sej lite lugnare =)   Jag har fött båda mina barn med "bara" lustgas å det gick galant,först gången för att det gick så fort så jag inte hann med nån annan bedövning å andra gången för att jag visste att det faktiskt gick....  Bara för att du känner nu att du bara vill ha lustgas så behöver inte det betyda att du vill det när du väl ligger där å isåfall är det bara att säja till.    Försök att inte oroa dej så mycket (enkelt för mej att säja som har det bortgjort   ) det kommer gå bra ska du se....  Lycka till.

Vet inte om det skiljer mellan olika landsting, men jag fick göra ett tillväxtultraljud i vecka 32 för att se att allt var normalt och få en prognos inför förlossningen. Är du orolig tycker jag du ska be din BM om att få göra ett. Annars kan BM känna hur fostret ligger. Det är ju (oftast) först mot slutet av graviditeten som bebis vänder sig och först då kan man bedöma säteslägen etc. Finns risk för säte brukar man försöka vända barnet med sk. vändningsförsök. Lyckas det inte, planerar man snitt såvitt jag vet. Det kommer att gå bra. Ta upp alla de här funderingarna med din BM så kommer du få bra svar! Känner du stor oro, tycker jag också du ska be att få prata med en kurator eller liknande. Att föda barn är en enormt omvälande upplevelse och som förstagångare är det jättevanligt att vara rädd och orolig. Sedan kan man ju vara mer eller mindre orolig.

Jag är också hysteriskt stickrädd och var helt inställd på att klara förlossningen utan EDA, för själva tanken på nålen var värre än något annat. Men så när jag låg där i sängen på förlossningen och värkarna var så galet smärtsamma kände jag att allt var bättre än att fortsätta stå ut med smärtan Jag bad om EDA och det var lite kämpigt att försöka ligga still när de lade den eftersom jag hade pågående värkarbete, men jag kände faktiskt inte sticket alls. Fick en kanonbra EDA som gjorde susen och jag mådde finfint efteråt, så det var värt stillaliggandet!

Vad gäller disken har jag svårt att råda, men jag tycker du ska skriva ner i ditt förlossningsbrev att du har diskproblem. Då kan personalen hjälpa dig att hitta förlossningsställningar som inte belastar onödigt. Jag hade diskproblem och jätteont i rygg och svanskota, men glömde att skriva det i brevet - pga hög beläggning på förlossningen den natten innebär det att det var svårt att få hjälp av barnmorskorna till bra ställningar, pga stressen. Jag ångrar idag att jag inte sade något i förväg, för det hade underlättat väldigt mycket.

Att vissa bryter svanskotan eller får sig en törn händer, men är inte sådär jättevanligt. När man väl ligger där och krystar lovar jag dig att det inte kommer bekymra dig ett smack Jag hade väldigt ont i svanskotan efter förlossningen, men det funkade att ligga på sidan och amma. På BB kunde man ju höja och sänka sängen så man kom i och ur ganska bra ändå, och så fick sambon hjälpa till när det behövdes. Likaså hemma. Alvedon lindrade smärtorna och jag fortsatte äta alvedon hemma en tid därefter. Nu beror inte mina svanskotssmärtor på bruten svanskota, utan på att jag har en gammal skada som gjorde sig påmind under graviditeten (kan tydligen hända). Jag tror inte du ska oroa dig i onödan - händer det så händer det. Det händer så mycket under förlossningen ändå och man känner sig överkörd av en ångvält efteråt ändå, så någon extra skavank hit och dit gör liksom ingen skillnad

Nu låter det som jag bagatelliserar, men det gör jag inte - jag vill bara ge dig lite tillit till att det kommer gå bra, man får ställa in sig på att vad som helst kan hända. Och det konstiga är att efter förlossningen så har man liksom glömt allt som gjorde ont och hur jobbigt det var..

Tack så mycket för era svar! Det är otroligt mycket värt att få höra från andra som har fött barn, hur allt funkar och hur man kan göra.
Jag ska försöka att prata med min BM om mina rädslor och sen flika in i brevet till förlossningen att jag har ont i ryggen och att jag gärna vill ha hjälp med bra ställningar.

Jag kommer säkert när jag väl är där be om smärtstillande när/om jag behöver det.
Men det känns väldigt obehagligt att man ska få en nål i ryggen  det kommer jag nog bara ta i allra värsta nödfall (som det känns nu..)

Jag måste helt enkelt ta mig i kragen och rycka upp mig, som jag alltid annars gör men som det känns svårt att göra just nu

Återigen tack! Och finns det fler som vill flika in så får ni gärna göra det!

//Cato

Min BM kunde inte känna hur bebisen låg under min senaste graviditet. Första gången hon kände, så gissade hon att han låg med huvudet snett upp mot höger och rumpan snett ner mot vänster. Men gångerna därefter så hade hon andra gissningar och någon gång trodde hon att huvudet var nedåt. Jag som kände på min mage varje dag, visste att inget hade ändrats sedan första gången hon kände.

Nåväl, två tillväxt-UL samt ett otal flödesmätningar visade att bebisen låg snyggt parkerad på tvären.

Oj då!
Min BM har inte klämt för att kolla hur bebis ligger ännu antar att hon sparar det till senare..
Hon har sagt till mig att det inte är aktuellt att göra något fler UL (varken tillväxt eller för att se hur bebisen ligger eller ngt annat.)
Så jag hoppas verkligen att hon känner rätt!
Jag gillar min BM och har ingen lust att gå till någon annan heller för att få fler utlåtanden, fast känner jag mig jätteosäker så kanske jag bokar ett eget UL för att få veta, de måste ju kunna se om bebis har fixerat sig.. hoppas jag iaf..

Det här är en jävla djungel.
Sen har jag inte någon vidare lust att "lägga mig ner och gråta" hos BM heller bara för att få till ett UL eller en bättre koll på bebis..
Då bokar jag som sagt hellre ett själv.

Fick de göra vändningsförsök på dig då eller blev det snitt??

//Cato

Det gjordes tre vändningsförsök men de lyckades inte. Läkaren ville inte låta honom födas i säte eftersom han var så liten, så det blev ett snitt någon timme efter vändningsförsöken. Hade han varit större, hade de nog satt igång mig i stället och sedan hoppats på att han skulle hamna med rumpan nedåt, när vattnet gick.

OJ!
Tre försök alltså.. läskigt.
Jag hoppas verkligen att min BM kan känna var/hur bebis ligger..

Förutom att BM känner på magen och hur bebisen ligger så kommer du med största sannolikhet att själv känna om den ligger med huvudet nedåt när det närmar sig, eftesom fötterna kickar mot revbenen och rumpan putar utåt. Så är det iaf för mig.

Ok, vet inte om det är så enkelt.. Bebisen "sparkar" både uppåt och neråt och ibland lite åt sidan.. Det är inte riktiga "sparkar" utan mer rörelser, det börjar ju bli trångt nu antar jag..

Din rädsla för säte kan jag mycket väl förstå. Själv planerar jag att föda hemma och då är ett av kraven att bebisen kommer med huvudet först.

Vårat barn hade legat med huvudet ner i flera veckor när hen plötsligt vände sig i vecka 33. Min barnmorska trodde inte att rumpan var ner när jag kom till henne i vecka 36, så jag insisterade på att få ett ultraljud. Och visst var rumpan ner. (Jag kände tydligt huvudet och via barnet rörelser hur det låg, barnmorskan som kände utanpå kände inte alls lika bra.)

Blev inbokad för vändningsförsök en vecka senare.

Dock fick jag tipset direkt av en av våra hembarnmorskor om att kontakta en engelsk kiropraktor som hon känner (läs mer i denna tråden www.familjeliv.se/Forum-2-143/m53322242.html ). Två behandlingar tog det, sedan vände sig barnet av sig självt. Vändningsförsöket behövdes aldrig genomföras.

Det är bara 3-4 % av alla barn som ligger kvar i säte i vecka 37, jämfört med 15 % i vecka 32. Men man kan också göra mycket själv för att barnet skall hamna i en fördelaktig position. Mycket finns att läsa på http://spinningbabies.com/ men inget av det hjälpte som sagt för mig eftersom jag hade en låsning i höfterna, vilket var varför kiropraktorn fungerade.

Att du vill föda med lustgas och stöd från din partner tycker jag låter jättebra. Även om smärtstillande är fantastiskt för de som behöver det så är det fortfarande mediciner vi pratar om, mediciner med biverkningar (även om inte alla drabbas). Det finns många studier kring stöd/smärtlindring och en tydlig sak är att ju mer stöd kvinnan upplever sig få desto mindre behov har hon av smärtlindring.

Jag skall förhoppningsvis föda hemma om någon vecka och jag kommer inte ha tillgång till vare sig lustgas eller epidural, men jag har min sambo och två barnmorskor som jag känner. För mig känns det som det viktiga; om människorna runt mig är de rätta och jag trivs med atmosfären är den rätta tror jag att allt kommer att gå jättebra. Och detsamma kommer det vara för dig.

Att du är orolig för din rygg låter helt normal. Ta upp detta med din barnmorska och skriv in i förlossningsbrevet om du vill ha hjälp med alternativ förlossningsställningar. Träna gärna hemma med din partner så ni vet vad som känns bekvämt. Om du sitter/står på ett visst sätt, hur kan din partner vara till störst nytta där? Tänk på att röra dig om det känns bra eller kyssa din partner. (Det sista låter lite fjantigt, men när man är stressad eller nervös är munnen/käken ofta det första som man spänner - om din sambo sedan kysser dig brukar det vara omöjligt hålla kvar samma spänning utan man slappnar av oavsett om man vill eller inte. Även kyssar kan vara bra att öva lite innan - hur kan din partner kyssa dig på bästa sätt, vad gillar du bäst?)