Tips om första veckan med barnet!

Vi har adopterat från Nigeria och där finns det inga standardiserade rutiner för hur varken överlämnandet av barnet eller resan ska gå till. Man får snabbt lära sig att ta dagen och stunden som den kommer och vara beredd på allt. (Eller inget...) Ett förhållningssätt som faktiskt är ganska så skönt efter ett tag. De vill gärna att man åker på utflykter och ser så mycket man kan av landet och det kan jag förstå. Nigeria är ett land som det inte är helt enkelt att resa till och i så det är bra att man tar chansen när man nu har en organisation som kan hjälpa en. Vi bodde på flera olika ställen och under olika former, vilket breddade erfarenheterna ytterligare.

Vi fick vår dotter på hotellet när vi väntade på frukosten och spenderade de första två dagarna med att bara vara med varandra på hotellrummet. Hon var 6 månader då och oerhört tålmodig med oss. Hon avvisade oss inte alls men lät oss ändå förstå när hon var hungrig eller behövde nåt annat. Vi var också noga med att hela tiden bära henne nära oss och hon sov mellan oss i sängen. När vi haft henne ett tag blev hon mycket mindre tålmodig, något vi såg som positivt då vi tänkte att det betydde att eventuella barnhemsbeteenden långsamt höll på att fasas ut.

Vad som gick igenom mitt huvud de första timmarna och dagarna kan jag inte riktigt förklara. Det var så självklart och det var himlastormande kärlek, men samtidigt var det ju som en helt vansinnig science fictionfilm på nåt vis. De lämnar över ett barn i våra armar, ger oss en påse med den mjölkersättnig hon var van vid och sen ska vi klara oss själva! Det var ju inte direkt 7-8 månader av mvc-information precis! Vi ansträngde oss verkligen för att läsa av minsta lilla impuls hos vår dotter. Vi ville att hon skulle känna att vi fanns där för henne och att vi ville förstå henne. Hon tog oss till sig jättesnabbt och efter 1 1/2 vecka gallskrek hon när någon annan försökte hålla henne. Jag tror att vårt lyssnande förhållningssätt gjorde under för anknytningen.

Jag kan också instämma med saax. Det har varit lätt att bli adoptivförälder. Det har funkat såå mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig och kärleken till mitt barn är så omvälvande, oantastlig och evig att mitt hjärta svämmar över dagligen.

Lycka till, snart är det din tur!

Jag fick besöka min dotter på barnhemmet i 4 dagar 2x2 timmar vilket var guld värt!
Jag fick se henne bli matad och sedan mata henne själv, jag fick söva henne i famnen och inte minst så fick jag en bild av hur hennes dagar sett ut. Min tjej förstod direkt att här fanns det en famn för henne och där ville hon vara. Både på barnhemmet och sedan när jag fick henne till hotellet så ville hon vara nära hela tiden.
De 2 första veckorna hade vi kroppskontakt 20-24 timmar om dygnet. Några timmar sov hon i sin spjälsäng utan mig innan jag gått och lade mig och tog henne till min säng, annars bar jag henne eller hade henne i knät i princip hela tiden.

Efter de första veckorna visade hon att hon var redo att leka på golvet och då var det bara att hänga med. Jag försökte inte ens sätta henne i barnstol vid måltiderna - jag valde helt enkelt att ha henne nära ända tills hon visade att hon ville något annat.

Vi var ganska så aktiva under vår vistelse i Vietnam - turistade en del och jag tycker att det funkade bra eftersom lillan var så fokuserad på mig och min närhet.

Innan jag åkte bävade jag för att flyga så länge med ett barn jag inte kände - men när vi skulle åka hem efter ca 3 veckor i landet så kände jag henne ganska väl - och det gick alldeles utmärkt.
Även jag älskade henne från första stund - det fanns ingen tvekan - hon var mitt barn!

Spännande! 

Nu blir det många frågor :) Hoppas det är ok! 

Hur gjorde ni med att filma mottagandet? Hann ni med att göra det samtidigt som ni skulle fokusera på barnet? 

Hur gjorde ni med namn? Behöll ni barnets namn under första tiden eller gav ni nytt? Och när i sådana fall?

Ni som inte fick besöka barnhemmet, undrade ni inte hur barnet haft det innan? Fanns det tid att fråga det? Tänker att barnet kanske hade vissa beteenden som hängde ihop med hur det var där... 

Upplevde några av er att barnet tydde sig mer till en av er? 

Och sista frågan: Var det någon av er som kände att ni ville stanna längre i landet? Eller ville ni bara hem? 

Haha, nu får vi nog hejda oss lite. Kom just hem från kursen, alltid med en massa nya frågor i huvudet :)  

Tacksam för alla svar! Det är till stor hjälp!  

Vem vill inte svara på frågor och tänka tillbaka på de största ögonblicken i ens liv

Jag adopterade som ensamstående och mitt resesällskap kunde därför sköta filmning och fotografering. Det är jättevärdefullt att ha så även om jag förstår att det är svårare när man inte har någon icke-förälder med så försök att ordna det i alla fall. (kanske kontaktpersonen/guiden kan hjälpa till)

Eftersom jag är dotterns enda förälder så har jag ju inte upplevt att hon tydde sig den andra.
Jag njöt av vistelsen i Vietnam - var där i 3 veckor och längtade inte hem (många hade en kortare vistelse där) När vi väl åkte hem så var det helt underbart det med!

Jag hade bestämt ett svenskt namn till min dotter innan vi träffades men tänkte och pratade om henne med hennes vietnamesiska namn under hela väntan på resebesked. Det kändes självklart att kalla henne för det namnet under vistelsen i landet - något annat hade känts jättekonstigt. När vi kom hem så fortsatte jag att kalla henne för det namnet i kanske ett halvår. Jag presenterade henne med det svenska namnet eller med båda namnen som dubbelnamn och ansträngde mig att använda ävendet svenska även om det kändes konstigt. Efter ca ett halvår började hon kalla sig själv för det svenska namnet och då gick det lätt för mig att säga det också. Nu säger jag oftast det svenska namnet men även båda namnen som dubbelnamn...

TS: Var det du som var Yrrepyrre?

Hanya72: Nä, inte Yrrepyrre, bara Yrre :) 

Hej och Hopp: roligt att din dotter själv började kalla sig för sitt svenska namn till slut. 

Vad roligt att läsa era inlägg. Ska åka nästa fredag till Kina och hämta hem vår dotter som fyller 2 år i november. Har köpt med mig välliing från 8 månader som jag försiktigt ska vänja henne vid. Osötad fullkornsvälling, Vad tror ni om det? Gissar att barnet äter risvälling men jag hittar inte det på affären.

Vad har ni köpt för gåvor? Behöver tips...
Barnvagn med er? VI ska till Nanning

Jag adopterade min dotter från Vietnam och hon var 7 mån vid överlämnadet. För mig var det inte direkt en översvallande kärlek, men jag tror det berodde på att jag var så fokuserad av att göra det så enkelt för henne som möjligt. Jag satte nog mina känslor på "väntläge" och försökte bara få min lilla flicka så trygg som möjligt. Jag trodde att jag skulle störtgråta av lycka men det var nog mamman i mig som tog överhand och jag fokuserade bara på dotterns känslor och inte mina egna. Jag tittar tillbaka få filmen från överlämnaden och kan inte förstå hur lugn jag var

Jag tog med mig både välling och gröt från Sverige, men tog snabbt en medvetet beslut att endast ge henne den Vientameskiska mjölkersättingen hon hade fått på barnhemmet. Den var säkert inte den bästa men vad hon var van vid. Jag ansåg att omställningen med att få vara med med och flyga hem till Sverige var stor nog. jag köpte även med mig det hem och sakta men säkert gick jag över till svensk välling genom att successivt spä ut den vietnamesiska. Det finns tid nog att vänja dem vid nya produkter (om inte barnet är extremt undernärd t. ex).

Sen hängde vi mest i hotellet och myste på den stora hotellsängen hela dagarna. Saigon är heller inte en stad att gå ut med barn i och jag ville heller inte exponera min dotter för alltför mycket intryck de första dagarna.

Vi reste hem 6 dagar efter att jag fick min flicka, jag ville bara hem och börja vårt liv tillsammans. I efterhand kan jag sakna den lilla "bubbla" vi levde i på hotellet men det var härligt att få komma hem. Men vi kommer nog att semestra i Vietnam, kanske redan nästa år.

Lycka till när det väl är dags, det är en fantastisk resa att göra.

Cecilia

Kärlek kärlek och kärlek.. Köp vanlig svensk mat... Funkar det inte så testa något annat. Bara att testa sig fram.. Lycka till och grattis!

Sulky med oss! Men vi hade med oss hela kittet. Majsvälling (som är lite sötare i smaken), barnmat, blöjor etc.
Lycka till!

Maken filmade och jag fick barnen. Första barnet använde vi det kinesika namn i Kina och när vi kom hem det svenska. Andra barnet använde vi svenska namn med en gång eftersom det var det namn som storasyster använde till lillasyster. De kinesiska namnen finns kvar men inte som tilltalsnamn. Vi besökte inte barnhemmet, möjligheten fanns inte pga vissa omständigheter. Självklart finns det beteende som kommer sig av att våra barns fösta tid på barnhem/fosterfamiljer. Vi har en ganska god uppfattning om hur våra barn har haft det i början av sina liv. Båda våra barn har tytt sig till oss från början. Vi ville inte åka hem, det var så skönt att bo på hotell och inte behöva bry sig om det vanliga hemma, mat, städning, tvätt etc. Dessutom hade vi härligt, lagom varmt väder där. Men det var också jätteskönt att komma hem.

Vad för sort välling äter barnen i Kina? Risvälling?

Vi hämtade vår son i Ryssland nu i maj. Det var en väldigt intensiv vecka. Vi var oftast tillsammans med honom hela tden. Ev gick jag eller min man ut och handlade en kort stund för att fylla kylen och viiiiila. Det fanns vanlig barnmat och välling där. Lättare att hitta mat till sonen än till oss pga språket.

Det regnade och vi hade ingen barnvagn så vi var mest inne i Moskva. Jag har nog aldrig varit så trött... Intensivt, emotionellt, roligt, skrämmande och ingen att fråga. Vår son är snart tre men talar inte än! Vi kunde inte ens fråga honom om enkla saker trots att vi läst ryska. Så det blev teckenspråk etc. Men det går bra. Men jag erkänner att första veckan i Ryssland och veckan efter här hemma så undrade jag panikslaget: ska det vara så här 20 år framåt nu? (ingen egen tid ALLS, jag tappade vikt eftersom jag bara hann med honom, trotsiga utbrott, dunkande med huvudet i golv och vägg vid frustration etc. Men nu har vi varit hemma lite mer än en månad och det börjar kännas mer normalt (om än vansinnigt intensivt) . Men nu ser jag mer en treårings hela känsloregister än ett "barnhemsbarns" frustrerade problem. Idag åkte han buss för första gången till hans enorma lycka. Själv såg jag en större värld visa sig för mig som varit rätt bunden hemma. Det är underbart att bli mamma - men först nu erkänner mina vänner att även dem blir uttråkade av att leka med klossar, tända och släcka lampor och spela leksakspiano hela dagarna.... Det blev inte som jag tänkt mig... Men allteftersom vardagen kommer blir det i alla fall roligt och intressant. Jag ser en helt ny värld öppna sig i min institutionaliserade lilla pojkes ögon! Men jag rekommenderar verkligen att båda föräldrarna stannar hemma i början ( vi tog en månad) om det går (och om man är två). Både sonen och vi behövde det för att komma igång. Nu är jag hemma själv sedan en vecka och det känns bra att rutinerna sitter (även om allt ska testas).

Misseri, tack för att du delade med dig!

Tack igen alla för era svar! Intressant att läsa din historia också Misseri. Det är ungefär så jag föreställer mig (och bävar en del för ;) ) att det kommer bli i början, en rejäl chock innan man landar i nya rutiner och har både fysisk och känslomässig ork att njuta och ha roligt med barnet.

Jag och sambon förde vidare en del av era historier till de andra kursdeltagarna, väldigt uppskattat! Nu är föräldrautbildningen  avslutad och på söndag blir det giftermål för vår del. Nädå, inte nervös ;) Sedan är vi redo för hemutredning!

Soliga kramar till alla!

Vi har ju flera adopterade barn från flera olika länder och hur överlämnandet går till skiljer sig helt och hållet från land till land och ibland mellan (i Kina) provinserna och i andra länder mellan barnhemmen.

Vi har aldrig filmat mottagandet men det får man väl göra som man vill. Vi är fotofreaks istället och fotograferar hysteriskt.
Vi började kalla våra barn det namn vi bestämt att det skulle heta från början.
Helt klart oftast har barnet börjat knyta an mer till en person från början, alla gångerna till mig som är kvinna i vårt fall och det är ju oftast naturligt då det ofta är kvinnor som är barnskötare på barnhem. Men flera i bekantskapskretsens barn har även i början favoritiserat pappan, så det är lite olika.
...om vi ville stanna längre i landet...är väl mitt svar att alla gångerna har det varit så omtumlande och olika förutsättningarna med barnen och syskon som har varit med på resan att vi har bara anpassat oss efter situationen, inte längtat hem hysteriskt utan tagit dagen som den kommit och anpassat oss efter när flygbiljetterna varit bokade. Sista barnet stannade vi 20 dagar efter att vi fått henne och det kändes ganska skönt att få komma hem när väl gjorde det. En del vi känner ville bara hem.

Första veckan med barnet går man ofta som i ett töcken. Man är på stället men ändå inte helt! Utflykter till mer historiska platser är ganska meningslösa i det skedet. Det är fullt sjå med att bara vara.

Vår hämtning gick hysteriskt snabbt i slutet av dagen. Ingen bilbarnstol, hysteriska köer i Moskva. Två timmars bilkö för 5 mil. Hem till hyrda lägenheten (rekommenderas före hotell) och äta middag, kräkas upp allt och sedan sova. Stackars lilla kille. Min man hann filma bara lite. Som tur är hade vi kontakt med en volontär sedan tidigare som ville vara med och som filmade lite mer. Eftersom hon kände vår son lite från sitt frivilliga arbete blev det extra speciellt att hon fick vara med.

Namnet... Vi behöll förnamnet men gav honom två till från vår släkt. I Ryssland kallad de för sina smeknamn så han lyssnade ändå inte till "riktiga" namnet. Men han har det kvar som ett minne från hans start i livet. Eftersom han bott hela livet på barnhem så var det personal som gett honom namnet (ingen förälder).

Han tyr sig mest till pappa nu, men inte så att han sylter mig ifrån sig. Men pappa är lite vekare och har svårt att säga nej Dessutom har han börjat jobba nu så han är saknad.

Till Ryssland måste man resa två ggr så vi hann utforska staden rätt bra. Första redan för att träffa och acceptera barnet och utföra 8 läkarundersökningar på oss vuxna! Andra resan för att gå upp i domstolen, därefter vänta 10 dagar på att domen träder i laga kraft och först därefter får man hämta och träffa barnet igen. Då har man ALLDELES för gott om tid att turista. Dyrt i en storstad och man längtar bara efter sitt barn! En del åker hem den tiden men jag hadenintw hjärta att göra det. Allt var redan förberett hemma och jag hade aldrig kunnat koncentrera mig på jobbet. Dessutom behöver man varva ner! Det har tagit mig en månad att faktiskt verklign kunna leva ni in i stunden och leken. Och INTE tänka på mail, städning och annat så här i början. Men nu när rutinerna satt sig går det lite bättre att hinna med sånt också.

Första redan såg vi bara ett litet lekrum på barnhemmet. Men andra resan fick vi leka utomhus med honom nära andra barn samt se hans avdelning och säng etc. Guld värt! Särskilt som jag just läst en jobbig bok (Boy from babyhouse 10) som 10 år tidigare hade kunnat handla om min son! (han är lite rörelsehindrad). Men jag kunde nu se att det var slitet, men ändå rätt ok bakom kulisserna nu. Kändes skönt.