När försvarar du våldsamt beteende?

berätta gärna om andra tillfällen än just exemplet jag givit när ni kan tycka att våld är försvarbart. och nu pratar jag om barn, inte vuxna som blir överfallna av vuxna eller vuxna som ger sig på barn eller liknande.

De får faktiskt lära sig att det är OK att slå tillbaka - alltså att försvara sig. Detta eftersom både min man och flera som vi känner har samma erfarenheter. De blev mobbade i skolan, ända fram till den dagen då de slog tillbaks. Efter det fick de vara ifred. Det är inte OK att vissa ska kunna slåss, retas och jävlas hur mycket de vill på skolgården utan att det får konsekvenser. Det är OK att freda sig genom att slå tillbaka. Det är aldrig OK att starta bråk.

Ja, jag vill att mina barn ska försvara sig. ALDRIG slå första slaget.

Min dotter som går i 1:a klass hade en pojke i sin klass som gick och slog henne och 3 andra tjejer hela tiden. Vi pratar alltså om knytnävslag, hoppsparkar, slag i magen osv osv.

3 av tjejerna bet till slut ifrån och slog tillbaka. Han rörde dom inte mer. Men min dotter och hennes kompis som inte vill slåss, fortsatte detta ett bra tag. Men jag önskade verkligen att hon skulle slå tillbaka.

Jag har också blivit mobbad,mina barn får slå tillbaka om de kan.Uppmuntrar om det är läge för det.
En annan gång kan det vara onödigt,beror på.

Det är jättestor skillnad, tycker jag, på att uppmana ett barn att slåss, och på att försvara det när det redan hänt. Om min son var i skolåldern, och kom hem och berättade att det var 3 äldre killar som slog honom på rasten, så skulle jag absolut inte uppmana honom att slå tillbaka nästa gång. Det finns ju andra sätt att hantera denna situation på, man kan ringa och prata med föräldrarna, prata med skolan osv, så att uppmana barnet att försöka lösa situationen med våld är ju bara korkat. Om han däremot kommer hem från skolan och berättar att 3 äldre killar slog honom på rasten, men att han slog tillbaka och att de nog lämnar honom i fred i fortsättningen, så blir det en helt annan sak för mig. Då skulle jag tycka att det var ok, och skulle det sedan bli samtal med skolan eller de andra barnens föräldrar, så skulle jag troligtvis försvara min sons beteende till 100%.

Och som svar på frågan om när det är försvarbart med våld, så tycker jag att det är det när det handlar om självförsvar, eller om att försvara andra.

Av ren nyfikenhet undrar jag om du känner till några fall där den fredliga "nu pratar vi med skolan/föräldrarna"-metoden har givit resultat? Rent principiellt tycker jag också att den lösningen ser ut att vara den bästa, men hur funkar den i praktiken?

Jag har en son som slåss och knuffar andra barn på dagis. Om det andra barnet säger i från ordenligt, behöver såklart inte va att slå tillbaka, men säger ifrån ordenligt istället för att börja gråta och ropa på fröken direkt så är det inte längre roligt att va dum mot dem. Så jag håller med de andra att man får försvara sig! Att man gör son min son och oprovocerat knuffar ett annat barn som han går förbi är helt oacceptabelt såklart! Det är dock ingen som vet hur vi ska få honom att sluta med det beteendet, men det jobbas på det.

Jag kan ge svar från hur vi gjorde.
Vi hade först ingen aning om vad som försigick i skolan. När Hanna, som älskade skolan, helt plötsligt började leta anledningar till att vara hemma, förstod vi att något var fel. Hon berättade för oss och vi ringde genast hennes fröknar. Gång på gång på gång.
Sen blev det tyst på Hanna. Hon sa inget om hur det gick i skolan och vi förutsatte att det nu hade blivit lugnt, tills jag fick reda på att han hela tiden hade fortsatt, men eftersom hon kände att lärarna inte tog henne på allvar, slutade hon säga till när saker hände.
Vi började åter igen ringa och ringa men det hände inget. Bara prat om att psykologer och sådant var inkopplade och att det skulle påbörjas en utredning. Men under tiden fortsatte trakasserierna på min dotter.
Till slut såg vi ingen annan utväg än att hålla henne hemma tills dom hade fått ordning på situationen. Då först började det hända saker.
Nu har det varit bra i ca 2 månader. Lärarna har löst problemet genom att aldrig låta pojken vara ensam, dom har alltid ett öga på honom på rasterna.
Vi hade ett samtal med rektor, specialpedagog (som inte alls tog det hela på allvar) och vår dotters lärare.
Lärarna ringer hem till oss varje fredag och ger rapport om hur veckan har varit.

Jag har ingen erfarenhet av sådant över huvud taget. Jag bara antog dels att skolan skulle se det som sitt ansvar att se till att sådant här inte upprepas (det är de väl skyldiga till enligt lag?), och dels att barnens föräldrar skulle reagera (för det skulle jag göra, och alla föräldrar jag känner). Men jag kanske är naiv? Nåväl, hur som helst så skulle jag inte uppmana min son att slå tillbaka, han skulle ändå inte ha en chans mot 3 äldre killar och det skulle bara sluta med att de slår honom ännu mer

Det finns tyvärr gott om lärare och annan skolpersonal som vänder ryggen till. Vi har kämpat hårt för att få förändringar till stånd i ena dotterns förskoleklass, där sexåringar (!) löpte amok, slogs och kallade varandra könsord. De enda som inte tycktes märka att något var på tok var personalen...

Mina barn ska kunna försvara sig. Men det är allt en jäkla skillnad på att vara den som börjar bråka och att ha möjligheten att kunna freda sig om man blir bråkad med. Tycker jag.

Man får försvara sig. Absolut. När min son blir större och mognare kommer jag också att acceptera att han använder våld för att försvara andra - om han vid fjorton års ålder ser två andra tonåringar som rånar eller våldtar en tredje kommer jag att vara stolt över honom om han använder våld för att skydda den som är i underläge. Men jag vill ändå att han börjar med att kalla på polis.

Det är ju en viktig del i uppfostran - hur hanterar man konflikter? När är våld ok? Om han blir slagen hoppas jag att han i de flesta fall kommer att kunna prata sig ur situationen, men ibland kommer han att behöva slå tillbaka - och det kommer att ta lång tid att lära honom när det är ok att slå och inte, och hur mycket man får slå. På dagis föredrar jag absolut att han pratar, för där är det ytterst sällsynt med grovt våld. De har dessutom bra uppsyn på ungarna så de får hjälp att lösa konflikter utan våld. I görligaste mån, små barn har dålig impulskontroll.

jag förstår absolut er föräldrar som blivit eller har barn som blivit mobbade och liknande. Jag kan mycket väl tänka mig att jag skulle tyckt att min son eller dotter skulle slå tillbaka om de ofta blev utsatta för våld av ngt annat barn, men samtidigt tycker jag att det är skillnad på det och på att ge igen då det egentligen inte skulle lösa ngt, ex: Lisa tar Annas leksak på öppna förskolan, Anna blir arg och slår Lisa, Lisa går till sin mamma och säger att Anna slagit henne, är det då rätt av Lisas mamma att säga till henne att slå tillbaka? Eller vilken annan situation som kan uppstå då ganska små barn blir arga på varandra. Oftast kan dessa lösas kanska snabbt och smärtfritt, varför då uppmana till våld?

Jag tänkte mig inte när jag startade tråden på tillfällen då ngn blir påhoppad och behöver värja sig från personen, utan på de tillfällen då ett barn blir argt och slår till någon i ren frustration och sedan händer inget mer. Då tycker jag inte att man ska säga att våld är ok, utan förklara att den som slogs gjorde fel och förklara vad man istället kan göra om man blir arg.

Givetvis kan ni komma med era exempel, det är alltid intressant att se vilka situationer man inte själv tänkt på och jag kan erkänna att mobbning var enådan som jag inte alls haft en tanke på. Så nu får jag faktiskt fundera lite på hur jag själv skulle reagera om det hände mina barn.

I ditt exempel med Anna och Lisa så skulla jag ha uppmuntrat Anna att ta tillbaka leksaken själv för att visa att hon inte låter sig trampas på. Många barn vänder sig i sådana situationer bara mot mamma med stora hundögonen och väntar på att bli räddade. Vi körde den taktiken med våra flickor då buffliga lillasyster annars hotade att sopa mattan med sin försynta storasyster. Naturligtvis gick vi in och medlade när det behövdes, men vi uppmuntrade storasyster att ta tillbaka leksaken.

det som jag anser blir ett problem när föräldern inte ens bemödar sig att fråga barnet vad som hänt, dvs om de inte såg vad som hände