Förlossningsdepression som resulterar i vanvård av barn VS misshandel

Det är så roligt att starta trådar som inte handlar om amning. 

Jag fick ett vansinnesutbrott i klassrummet igår när en människa hävdade att en ensamstående utmattningsdeprimerad mamma skulle "rycka upp sig" för barnens skull.

Barnets bästa ska gå först, och det gör det om man HJÄLPER mamman, inte genom att ta ifrån mamman barnet eller liknande.

Det SKA skickas resurser i oändlighet hennes väg, så att hon kan få komma tillrätta med problemet.

Inget annat.

Jag har inte sett programmet men min spontana tanke är att när en förälder mår dåligt så borde det självklara vara att den andre föräldern (om denne finns med i bilden) tar hand om barnet. För det mesta är man två om att sätta ett barn till världen och då borde det vara bådas ansvar. Om den andra föräldern finns med i bilden så kan man inte enbart utgå från att barnet är endast hennes ansvar. Om mina barn far illa för att jag mår dåligt så är det lika mycket min makes fel om han inte tar sitt ansvar som förälder.

Hallå, jag blev psykiskt sjuk i samband med vårat första barn föddes. De kom en socialsekreterare hem till oss och kollade hemförhållandena. Min man råddes vara hemma samtidigt som mig. Jag skulle bli sjukskriven så att min man skulle kunna ta fp.
Tanten som kom hem till oss bedömde dock att de inte var så illa som det verkade när jag själv pratade om det. Så jag var hemma själv med min dotter, fick gå i terapi en gång i månaden och sattes på psykofarma.
Så nej jag tror inte alla blir utan hjälp, men att det är "skämmigt" må dåligt, att sjukvården kanske inte uppmärksammar att en mamma behöver hjälp? Vet inte faktist. Det enda jag vet är att jag själv fick söka hjälp.

Jag har inte heller sett programmet och undrar lite över om det inte fanns någon pappa med alls? Det första i en sån situation borde vara att stötta pappan att ta hand om barnet (om han till äventyrs är väldigt tafatt och av någon märklig icke diagnostiscerad anledning inte redan gör det) så att barnets behov ändå tillgodose av en av sina föräldrar. Sen (eller samtidigt helst) bör ju mamman få all upptänklig backning och alla resurser bör sättas in för att hon ska klara sin föräldraroll.

Jag är inte så insatt, men som jag förstått det är förlossningsdepressioner i stort sett alltid behandlingsbara. Obehandlade förlossningsdepressioner kan däremot påverka livet för mamman och barnet i många, många år?

Att separera barn och föräldrar tror jag man endast ska göra i nödfall. Jag tycker tex inte att den förälder som slår sin femåring nödvändigtvis ska tas bort ur barnets liv. Även där bör föräldern få väldigt många insatser från samhället. Undantag för de som slår sina barn för att de tycker att det är rätt och nödvändigt och efter insatser ändå insisterar på att de har rätt att göra som de vill med sina barn.

Och samma sak bör gälla om barnet är 5 år och mamman plötsligt drabbas av depression. Det är inte ENBART förlossningsdepressioner som ska tas på allvar.  Och vilken dum jävel det än var som uttryckte sig så hoppas jag att du rev av den ögat. 

Människan fick sig en offentlig avhyvling. Fast jag var så arg att jag skakade och snorade och bölade av ilska.

Precis, samma sak ska gälla om barnet är 5 år. Eller 9. Eller 13. Eller 16.

Och främst av allt, en kvinna ska få hitta tillbaka till att vara kvinna först och inte pressas till att bara vara mamma. Då är det ju inte konstigt att man går under.

Du är vis som vanligt. Problemet här är att det inte existerar tillräckligt mycket hjälp!  Samhället prioriterar annat. Tydligen. Min kompis fick barn för en månad sedan. Hon lider av förlossningsdepression och förmår absolut ingenting. Minst av allt ta hand om sitt barn. Hon vände sig till vårdcentralen där en doktor sade att "här kan vi inte hjälpa dig" så han remitterade henne till psykiatrin som igår skickade ett brev i vilket det står bokstavligen "just nu kan vi ej erbjuda tid, vänligen vänd dig till inremitterande läkare" så hon ringde tillbaka till honom och fick höra "vi har inte tillräcklig kunskap för att hjälpa dig tyvärr". I det tillstånd hon befinner sig orkar hon nu inte mer. Hon sitter bara hemma och stortjuter och känner att det inte finns plats för henne i världen. Fina fina Sverige 

Oj, det här måste gå att göra något åt.

Soc kanske kan hjälpa henne med en remiss? De har iallafall serviceskyldighet, men jag förstår om hon skulle vara rädd för att kontakta dem. Kuratorn på VC kanske åtminstone kan ha samtal med henne så länge?

Eller ring, du, till psykiatrin på hennes ort.

Sverige suger på vissa saker

Eller om hon kan få tag i en privat klinik? Hon borde kunna få remiss dit också, om inte annat.

Ah, jag vet inte... Jag blir bara så jävla ledsen och engagerad av sådanthär!

Kuratorn på VC har inte tid. Soc vill hon inte kontakta. Detta har hänt en gång förut med hennes första barn, då kontaktades soc och istället för hjälp blev det tal om fosterfamilj till barnet osv. Jag har ringt en privat mottagning. De har inte heller tid just nu men kortare kötid åtminstone. 

Soc kan vara så jävla inkompetenta, men de kan även vara toppen... Synd att det ska vara ett lotto.

De har serviceskyldighet och borde både hjälpa till med remiss och samtal och avlastning eller hemhjälp eller kontakt med öppenvården eller allting, inte snacka om nån jävla fosterfamilj.

Nej verkligen inte. Jag tror att hon hade otur där. Men nu har hon åtminstone kommit en bit på vägen! 

Men hur ska anknytningen kunna bli bättre och fungera bättre om mamman och barnet separeras menar du?

Det är ju hela tanken med att de skulle fortsätta vara i mammans vård, att hon skulle börja älska sitt barn och inte känna panik av barnet. Anknytningsproblemen lär ju inte bli bättre av om de inte umgås liksom?

Jag vet inte hur jag ska kunna svara på detta när jag redan i TS skriver "Mamman bör självklart få hjälp och jag förespråkar inte att man tar ett barn ifrån sin mamma.". 

Och fortsätter med: "Men tills mamman visat att hon mäktar med att ge barnet vad det har rätt till och kan hantera barnet borde barnets rättigheter gå först."

Vad menar du med det, då?

Att samhället inte kan sätta skygglappar på sig och mena att det är synd om mamman men tyvärr finns det inga resurser. Samhället har en skyldighet att sätta in resurser, fokusera på problem som dessa och se till att ha möjlighet att agera omedelbart i fall där barn far illa. Det ska inte finnas barn som ligger och skriker hjälplöst utan någon som bryr sig om dem. Det är skandal att det inte finns hjälp att tillgå omedelbart.