jag och min sambo ska separera. jag är 22 och vi har två barn på 4 och 2½år. jag studerar. är väldigt rädd för att känna mig alldeles ensam sen. ja rädd för det mesta för den delen. ekonomin som studerande är ju inte den bästa direkt heller.
behöver nog mest prata av mig lite!
Du får ju både bostadsbidrag, barnbidrag och underhåll. Har du csn så kommer du klara dig bra. Har du vänner? Släkt? Ta med dom i ditt liv och försök komma iväg på egna saker ibland. Ensamheten blir vad du gör den till. Försök säga "singel". Att vara "ensam" måste vara hemskt.
Personligen har det nu tagit två år att kommit till det här bra stadiet när man inte längre är så bitter, ledsen och arg. Jag har accepterat situationen och försöker nu göra det bästa utav den. Istället för att hela tiden kämpa för någonting som jag trodde var bättre.
Jag studerar också och visst är inte plånboken så fet men så länge mitt barn mår bra, är mätt och belåten så är jag nöjd.
Försök att skijas som vänner. Om inte det går så försök att umgås så lite som möjligt när barnen är med.
Tråkigt och jobbigt råd men det kommer att bli bättre med tiden. Tänk när man är klar med utbildningen, har drömjobbet och kan fortsätta drömma om framtiden.
Och som sagt innan, se till att ha en ventil, mamma, syster, vän, blogg, dagbok som du kan lufta ur dig allt hos.
Lycka till med allt!
Undrar jag med. Hur orkar man?
Man orkar.
Jag lämnade min man. Vi hade en 1,5-åring och barn i magen. För det mesta tyckte jag livet var kanon. Plånboken får man anpassa, det är ju självklart. Och det svåraste tycker jag att jag inte hade nån riktigt nära att dela det positiva med. De första stegen, den första tanden, första gången minstingen drack med sugrör osv.
Men att vara utan gubbe var rena rama guldet. Att fostra barn ensam är lätt! Mitt nej gällde. Ingen kunde gå till pappa som gav kontra-"order". Jag behövde heller aldrig vara rädd att hans sura humör skulle gå över till barnen. Jag trivdes med min "ensamhet". Jag vet inte om jag är unik, det tror jag faktiskt inte. Men att vara ensamstående mamma är inte så himla svårt. Ekonomiskt kan det för vissa vara jobbigt. Men vardagslivet är enklare än man tror. Man måste vara bra på att organisera bara. Kanske göra storkok på helgerna och förenkla vardagen med det.
Däremot - jag var förbannad när han inte ställde upp ekonomiskt vad gällde de stora grejerna. Hans underhåll räckte tyckte han. Men jag tjatade inte. "Vi klarar oss själva". Och det gjorde vi. När jag hade strul med tösen under tonåren, så lyckades jag ro det iland också. Båda barnen är idag välfungerande vuxna. Trots ett par märkliga styvfäder de fick på halsen. Men de var inte så himla långvariga.
DU KLARAR DET!!! DU ORKAR!!!!!!