Kan man känna av att tvillingen saknas ?

Jag tror att man kan känna det, är ju många som är tvillingar som säger sig ha ett speciellt band mellan sig. sen vet jag med mig själv att när jag var liten ville jag inget hellre än att ha en tvilling, så det är möjligt att det kan vara en sån önskan oxå

Blir spännande att se om det håller is ig på henne då, känslan eller önskan.,

En klasskompis till mig var enäggstvilling men förlorade sin syster vid födseln. Hennes mamma som var min mammas jobbarkompis berättade att när hon berättade för dottern att det funnits en syster så sa tjejen att hon på nått sätt alltid vetat det. Så jag tror faktiskt att det kan vara så.

Jag tror utan att tvekan att man kan känna det.
Att tvillingar har redan från start ett band som man inte riktigt kan beskriva, och enormt många tvillingar som just förlorat sin tvilling i magen pratar om en saknad som dom inte kan sätta fingret på.

Jag är inte tvilling men jag var precis likadan när jag var barn. Började prata om att jag ville ha en tvillingsyster, att jag trodde att jag hade en tvilling och att hon försvunnit på BB osv.

Det finns inget som säger att ett foster i v.16 ens har ett minne/medvetande på det viset att de skulle kunna komma ihåg att de delade sin livmoder med ett annat foster. I så fall borde hon ju också komma ihåg missfallet?

Jag tror du läser in alldeles för mycket i det här.

Se dokumentären "In the Womb" som National Geographic gjort. Den är fantastiskt bra och pratar om tvillingars band i livmodern. 

Jag håller med om detta. Mina två barn som är 7 och 9 pratade mycket om tvillingar när de var lite yngre. Jag tror det har att göra med att det är då de förstår att det finns något som heter tvilling och de är förundrade över att två personer kan vara exakt lika. Det blir funderingar kring det existensiella, "hur vore det om jag fanns i två upplagor, hur skulle det vara?"

Inget av mina barn har varit tvilling i livmodern.

Jag skulle berätta det för dottern. Oavsett om det bara är en önskan hos henne att ha en tvilling (vilket är helt normalt) eller att hon på något sätt känner det på sig. Det blir lite som att ljuga för henne att undanhålla det nu när hon till och med själv pratar om det.

Prata med henne, och säg som det är.. det är klart att det blir lite svårt att förstå men livet är så, och såna jobbiga saker kan hända.. hon är ändå 6 år och har tagit upp ämnet själv.. Försök se på det positivt, hon har en liten änglatvilling eller nåt som alltid finns vid hennes sida o vakar =)

Jag hade gjort det iaf.. och tror definitivt hon känner det.. alltså att hon haft en tvilling..

Jag skulle troligen ha haft en tvilling. Min mamma fick alla symptom som tydde på missfall (hon har haft många så hon kände igen det) men jag hängde kvar där inne ändå så de förmodade att vi var två från början. Detta var på 70-talet så jag tror inte att de hade så bra grejer för att kunna konstatera det, se om det fanns någon tom hinnsäck eller så. Vet inte heller hur tidigt gången hon var men hon visste i alla fall inte innan om det var en eller två.

Hur som helst, jag har alltid känt mig ensam i mitt liv, någon form av diffus saknad som man inte kan sätta fingret på. Har mått rätt dåligt från och till så länge jag kan minnas, alltså även som barn. Har ingen tydlig yttre anledning till detta, har vuxit upp i en ganska normalfungerande familj, dvs inga missbruksproblem e dy. Jag fick veta det väldigt tidigt att det kan ha funnits en tvilling men la ingen större vikt vid det då, det förstod jag ju inte då.

Om det är så att det är "tvillingbandet" jag saknar låter jag vara osagt.  Kanske känner jag så eftersom jag alltid har vetat det, kanske är det något biologiskt som man inte kan förklara. Kanske har den känslan väckts av omgivningens ömkande reaktioner, att de tyckte det var synd att inte båda överlevde. Jag vet att jag hörde det nämnas av utomstående ett par gånger under min uppväxt, men aldrig från mina föräldrar. Kanske är det bara en efterkonstruktion i vuxen ålder, att jag så gärna vill att det ska finnas någon anledning till att en så stor del av mitt liv har levts i mörker.
Läste på någon tvillingsida på nätet att ca 20% av alla tvillinggraviditeter råkar ut för det där, att ena fostret stöts ut och det andra överlever. Och det känns kanske lite långsökt att så många skulle gå runt och känna saknad efter något de inte minns. Men man vet ju inte allt om de mänskliga sinnena, kanske är en del extra känsliga för sådant?

Min son förlorade också sin tvilling, i ungefär samma vecka som TS. Jag fick MA, och det döda fostret låg alltså kvar i magen. http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b53797p549193.html
Min son har vetat om detta sedan han var så stor att intresset för bebisar och hur barn blir till började komma, så från ca 3 års ålder tror jag. Han är nu 6½ år.
Det här med den döda tvillingen är ingen stor grej för honom, det är bara något han vet om, typ, och pratar om någon gång ibland. Han ritade tidigt en teckning av både honom och den andr* i magen på mig

Däremot kan jag notera att han alltid, från allra allra första början, varit ett mycket närhetstörstande barn. Som bebis ville han bli buren hela tiden, och det tog ända tills han var 4-5 år innan han började kunna leka själv - han ville alltid ha sällskap. Ibland tror jag att det kan vara kopplat till tvillingen - men det är ju ren spekulation från min sida.

Jag tror att det är mycket möjligt att hon kan känna den saknaden. Jag har själv tvillingar (enäggs) och har varit med om så mycket "skumma" saker med dom två tjejerna så inget förvånar mig när det gäller tvillingar.

Jag har en död tvilling & alltid känt av det, visste inte vad det var förrän jag växte upp och mamma berättade för mig dock ????????