Hur ska jag stå ut med min mamma/trolig narcissist?? Långt...

Göm dig höll jag på att säga..men min mamma är ngt.likadan och jag ser henne som egocentrisk och narcisitisk..
Det som har funkat på min mamma har varit att först bröt jag med henne i ett halv år..för min egen del..hon blev sur...jag bad henne att inte ringa förrän jag ville det och att hon skulle respektera det.. och denna gång gjorde hon det..jag har brutit förr,,men nu fick det bara vara nog..Jag har själv 3 barn och de äldsta kunde själv ha kontakt med henen och hon var nöjd..mig har hon aldrig visat några som helst tecken på att vara intresserad av..
men sen tog jag upp kontakten men sa att jag vill ha det på det här sättet och det var endast sms kontakt i början..(även om hon messade ofta svarade jag inte,bara om jag måste)
bjöd henne aldrig på ngt.mer än kalas hemma hos oss,det räckte..för vi sågs alldeles för ofta och hon ringde alldeles för ofta..la sig i var en negativ påverkan på mig och är det än idag.
Men jag har mer kåll på det nu.
Ringer hon så svarar jag,men ger henne inte mer info.än nödvändigt.
Jag erbjuder inga tjänster eller lägger fram förslag för hon nappar direkt.
HOn stannar ofta en timma bara på fika..och vi har absolut inget att prata om..hon vill bara prata med barnen...så har det alltid varit..
Hon kan inte se mig i ögonen och har inga starka känslor för mig alls.
Hon vill alltid synas och vara i centrum...
som sagt va...det är inte lätt att bryta eller ändra på en gammal vana...men du kan ändra dig och dina val
Försök att utgå från dig själv,vad du vill utav denna relation och om du har tid för henne men ringer hon och vill  prata så säg att du kan ringa upp henne och så säger du en dag och tid som passar dig ex.10 min...max.15 minuters samtals tid kan du ge.Så försök hålla den tiden själv så du ser att det är mer du som styr samtalet...och vet du redan innan vilka frågor som är jobbiga var förberedd på dem och ha svaren klara,det gör dig stark.
All lycka till er..
hoppas hon hittar på annat att göra med sin fritid..det har min mor gjort..äntligen
så får hon ta det.

Carolie - tack för ditt svar också! Det är så skönt att höra att det inte bara är jag som har det såhär (även om jag förstås önskar att det inte skulle drabba någon). Det är också lite skönt att höra att det som funkar är det som jag själv tagit till i perioder - att bryta kontakten eller att sätta upp väldigt hårda regler för "umgänget".

Tyckte du att det var ok när din mamma hade kontakt enbart med ditt äldsta barn? Jag kan tycka att det känns lite ruskigt (min äldsta är bara 4 än) och oroligt att hon ska behandla barnen likadant. Men du kanske vet med dig att det är dig din mamma går på och inte barnen? Min mamma har redan nu börjat skicka vykort "till barnen" där hon uppmanar dem att komma på besök (vilket då indirekt betyder att hela familjen, inklusive mig ska komma, hon vet att hon inte kommer någonvart med att tjata på mig i den frågan, men barnen verkar vara hennes "nya väg"). Men som sagt, din mamma kanske behandlar dina barn bra/vettigt, mamma är ju inte intresserad av dem heller, mer än som troféer och en möjlig väg att komma åt mig...

Vore det bara jag så skulle jag inte vilja ha någon kontakt alls. Men det är ett svårt beslut att ta, eftersom det absolut drabbar barnen samt min kontakt med den lilla släkt jag har på mammas sida. :-/

Först vill jag bara säga att du är långt ifrån ensam om det här. Många har liknande situationer och har själv varit där.

Nu är det ju svårt att råda dig eftersom det inte är lätt att se var du är i ditt liv. Jag förstår att du har fru och barn och att ni är säkerligen lyckliga tillsammans. Din mamma och du har egentligen aldrig haft någon riktigt nära relation och för dig känns det naturligtvis konstigt att försöka skapa en nu, när du äntligen lyckats förlika dig med att det under din uppväxt funnits en dimension av behov hos dig som hon inte tillgodosåg.

Du säger att du inte vill ha en bättre eller annorlunda relation med din mamma. Jag tror faktiskt att du vill det men du har helt tappat tron på att det är möjligt. Efter ett helt liv av små och stora besvikelser har du accepterat det faktum att du inte kan få det där som dina kompisar hade med sina mammor. Den där mamman som alltid kom när man var ledsen och visste vad hon skulle säga för att ta bort klumpen i magen eller sorgen i bröstet. Den där mamman som per automatik ordnade en massa saker, saker man knappt vet att man inte fått. Saker som DU gör utan att reflektera närmare för att du älskar dina barn på ett riktigt och sunt sätt.

Jag förstår att du säger att du inte vill, men det finns alltid kvar en del av var och en av oss som skulle önska att mamma vara mamma. Mamma på riktigt, med villkorslös kärlek.

Jag tror att du kan få en bättre, rent av bra relation med din mamma men du skall vara medveten om att det krävs en massa jobb, kanske rent av mer jobb än det är värt.

Det går att finna en balans även utan att ta strid. Det går att ha en relation som är hövlig men inte så särdeles mer än det.

Du är säkerligen medveten om att dina barn redan tar intryck av de relationer de har omkring sig. Vi lär våra barn otroligt mycket om relationer genom att ha relationer. Vi lär dem en relationsdynamik. Ett förhållningssätt och ett språk av relationer.
Det dina barn kommer att lära sig av din mammas och din relation är nog inte särdeles positivt. Å andra sidan kan det bli sämre av att du försöker ändra på detta, om hon inte är villig att möta dig. Kom ihåg att din mammas och din relation inte är ditt fel. Att den ser ut som den gör är hennes förskyllan. Vad som händer framöver är ert gemensamma ansvar. I samma stund du vet att relationen inte är bra har du också tagit en del av ansvaret för relationen.

Som oftast när man inte riktigt är på samma våglängd rent känslomässigt och tankemässigt är det en god idé att den som kanske är något mera utvecklad, i det här fallet du, bjuder in den andra parten att berätta sin historia. Innan du bjuder in din mamma att berätta hur hon ser på saker och ting kan du ta en ordentlig titt på de incidenter din mamma förorsakat då du upplevt negativa saker. Utifrån dessa incidenter kan du sortera fram mönster, handlingsmönster. Ett visst beteende återkommer gång på gång.

Anledningen till att detta är viktigt är att det gör att du kan presentera ett handlingsmönster som ett problem snarare än en rad incidenter. Varje incident kommer nämligen att förklaras på något sätt;

-Du gjorde så här och då blev jag sårad
-ja, men det var ju på grund av.....etc

Om du inte går in på det konkreta blir det lättare att adressera det verkliga problemet.

Om du vill nå din mamma så kan det gå, men som sagt, det kommer att krävas mycket av dig och din fru och du måste ha ett starkt stöd av henne för att göra det.

Det går att klara, åtminstone där det inte föreligger psykisk sjukdom! Men det är tufft, och jag kan inte garantera att det är värt det.

Tack för ditt långa och kloka svar Mr Klister!

Jag håller med om det du skriver, och jag har mycket riktigt kommit fram till att jag inte orkar försöka skapa en bättre relation med mamma. Inte ens om det fanns en garanti för att det skulle funka så tror jag att jag skulle vilja lägga så mycket tid och energi på en person som gjort/gör mig så illa. Min förhoppning är att jag kan hålla det civiliserat (även om spänningen alltid är där) när barnen är med, sen får jag försöka "motverka" det dåliga genom att se på min egen föräldraroll och undvika de fällor jag kan och i stället ingjuta så mycket trygghet jag kan i barnen.

birry:
jag har EXAKT samma situation. och jag tror att det kan röra sig om narcisism eftersom det dätr jämförandet finns. har hört att min mamma verkar bli väldigt stressad om hon inte kan säga till väninnorna det ena och det andra.som att det är en statusgrej, även verkar det va viktigt vad barnen gör och hur de klär sig.
Tex detta:

släktingen:
vilken fin hårfärg du har skaffat sen vi sågs sitt!jättefint!
jag: tack så mycket.ja jag är jättenöjd men jag tänkte..
Mamma avbryter: JA, att det är TILLFÄLLIGT JA!

tycker att det är intressant att diskutera frågan hur man ska göra med barn när man har en sån här mamma. för jag vill inte överföra på mina barn den där otrevliga stämningen.vare sig jag går och håller allt inom mig ett tag och försöker ha överseende eller om jag säger ifrån. känns förjävligt hur det än är. det är svårt att ha trevligt bland uppkäftiga människor.
Men man vill ju ändå att barn ska få träffa mormor?
så frågan e hur man gör där.

förstår verkligen hur du känner

Det dina barn kommer att lära sig av din mammas och din relation är nog inte särdeles positivt. Å andra sidan kan det bli sämre av att du försöker ändra på detta, om hon inte är villig att möta dig. Kom ihåg att din mammas och din relation inte är ditt fel. Att den ser ut som den gör är hennes förskyllan. Vad som händer framöver är ert gemensamma ansvar. I samma stund du vet att relationen inte är bra har du också tagit en del av ansvaret för relationen.

INTRESSANT!
tänker att det kan ju knappast ge barnen respekt för en om de ser att ens egen mamma behandlar en som om man var hjärndöd?
en jätteviktig aspekt..
för barnens relation till en själv känns det viktigt.
om man träffar mamman signalerar man till barnen att man befinner sig i att behandlas som skit.
och att det är ok att gå omkring med riktiga skitrelationer.

Jag tycker du verkar hantera det bra som det är. Fortsätt ignorera när du känner att du bör/vill/ och svara när du tycker att det passar. Hon kommer inte lyssna på dig, hur mycket du än försöker förklara, låter det som. Man kan ju tycka att NÅN gång borde hon ge sig...Fortsätter du ignorera så kanske det går upp ett ljus för henne så småningom :)

Jag vet fortfarande inte om jag gör rätt eller fel, men för stunden orkar jag inte ha kontakt alls med mamma, vi har haft en tuff period med sjukt barn mm. Det som slog mig i veckan när min pappa kom på besök (han har rest 60 mil och det var planerat sen mars, så vi bestämde att han fick komma trots att vi mår skrutt) är vilken annorlunda stämning det kan vara! Med pappa och hans fru kan man "bara vara" utan att vara spänd och orolig, min fru och jag fick beröm i stället för förtäckt kritik och barnen var glada och förtjusta i morfar + "mormor". SÅ vill jag ju att de ska känna med alla sina morföräldrar!!

Så nu undrar jag om det är bättre att inte ha kontakt med mamma alls, än att, som blondandpink skriver, låta dem vara i/se en dålig relation också? På söndag fyller lilla sonen två år och jag vet inte om min mamma kommer höra av sig och hur jag ska hantera det.

Jag tror inte att din mor lider av en narcissistisk personlighetsstörning, även om sådant naturligtvis aldrig kan uteslutas. Eftersom du inte nämner mycket om din mor (ålder, familjesituation etc) utan mer beskriver hur DU upplever situationen, kan man bara spekulera i vad hennes uppförande bottnar i. Rent generellt kan man säga att det i sådana här fall brukar handla om ett hos modern starkt kontrollbehov samt ångest utan närmare specifikation.

Lycka till.

Hej!

Om din mammas beteende beror på narscissistisk personlighetsstörning eller nåt annat är det nog bara en psykiater som kan svara på, men det är inte det viktiga, tycker jag. Det viktiga är att man har en idé/förklaringsmodell/beskrivning som gör att man kan sätta in allt i ett sammanhang, och då funkar personlighetsstörning lika bra som nåt annat, eller hur?

Min mamma håller på på samma sätt. Hon hör bara av sig när det passar henne, och det passar bara när hon vill ha något, t.ex låna pengar, låna mitt barn, få tröst för att hon är sååå ledsen, få sin egen bild av att hon är den perfekta mormorn/mamman bekräftad, ha nåt att skryta med sina kompisar om osv.

Jag umgås också så lite som möjligt med henne, men kan inte heller klippa helt för min sons skull. Där har hon än så länge inte klampat fullständigt i klaveret och han gillar att var med henne ibland. Jag längtar tills den dag han kan åka vart han vill utan min hjälp så de kan hålla reda på sin relation utan min inblandning.

Jag är superkonsekvent med henne. Hon får inte låna pengar, jag vill att hon slutar ljuga om att hennes syster har KOL och skulle vara döende, jag tänker inte hjälpa henne att städa, hon får inte bo här, jag ringer inga myndigheter för hennes skull och tröst får hon söka hos jourhavande präst/medmänniska. Det enda jag svarar ja på är att kolla med sonen om han vill komma över till henne under nån kommande helg. Men that´s it! Det är inte så att hon lägger av bar för det, men då har jag i alla fall markerat vart jag står, och det gör jag för att inte känna mig utnyttjad, lurad eller på annat sätt manipulerad med.

Men jag är väldigt tydlig med min son om att jag är glad att de har kul ihop och att det är en helt annan sak än det hon och jag går igenom. Jag tycker att jag lär sonen hur man sätter gränser för att skydda sig från att bli illa behandlad genom att inte ge efter för mammas påtryckningar.

Så alltså: Du har många andra relationer med flera andra människor som kan vara goda förebilder för hur man ska vara mot varandra och tyvärr är inte din mamma en av dem. Så enkelt är det, och så svårt kan det vara.

Jag blir också osäker på om jag gör rätt ibland. Men det brukar räcka med ett idiotiskt samtal från henne för att jag ska bli övertygad igen. Jag tänker mig däremot för, så att jag inte diskuterar mina negativa upplevelser och känslor för mamma inför min son. Det skulle inte vara schysst, för då kanske han tror att han måste "välja sida" eller något. Men frågar han, så svarar jag. Vi kan ju inte hålla på att dölja saker hit och dit. Det tror jag inte på. Men jag är tydlig och "överförklarar" aldrig.

Jag hoppas det här hjälper dig vidare. Ibland behöver man ytterligare en persons åsikter och funderingar, eller så blev det här en för mycket. Lycka till!! Och återkom gärna. Jag vill höra hur det gått.

Tack för era svar hejasverige90000 och Malinpralin, som ni skriver så är jag inte alls säker på att det är en narcissistisk personlighetsstörning hon har, men det är egentligen inte det viktiga, utan att hon behandlar mig illa.

Som det är just nu så är kontakten noll. Jag talade om att jag inte orkar ha kontakt nu och ta ansvar för hennes känslor när vi har det jobbigt i vår familj. Vi fick vårt tredje barn för snart två veckor sen och inte heller efter det har jag velat eller kunnat förmå mig att prata med henne. Hon kommer krypa innanför skinnet på mig och jag orkar inte! Jag vet att det är dumt att inte ge mina barn en relation med henne, men tänker att de är så små än (4,2 och 0) att de inte funderar över ett uppehåll på ...obestämd tid. På samma sätt som de inte i frågasätter att de inte träffar sin ena morfar oftare än en gång om året (pga långt avstånd). Längre fram får jag fundera på om jag tror att de kan ha en egen relation med henne, av typen som du beskriver Malinpralin, eller om det inte går, för att jag misstänker att hon använder barnen till att komma åt mig, (hon kan tex erbjuda sig att vara barnvakt, 33 mil bort, om vi kommer till henne, sover över och lämnar barnen, men skulle  a l d r i g  köra de 33 milen hem till oss för att hämta dem/möta upp).

Hej Birry. Ja, det är svåra saker att ta ställning till och "rätt och fel" blir väldigt personbundet. Rätt för den ena är fel för den andra.

Du har ju din familj, så koncentrera dig på den och skit i morsan

Ta hand om dig

Verkar som narcissism tyvärr. Finns något som man kallar dold narcissism/covert narcissist som jag själv insett att min mamma är.

Allt handlar egentligen bara om henne hela tiden. Hon förstår inte att det är en individ bakom mitt barns ögon, utan håller honom mer som en trofe och vill att man ska ta bilder hela tiden. Kan inte heller minnas att hon någonsin har hållt om mig, tröstat mig osv utan jag var mest ett problem i hennes liv under uppväxten. När andra var i närheten var hon alltid glad och snäll men när vi var ensamma kunde jag känna hennes avsky, mycket skuldbelägga och kritiserande från henne, mycket handlar om att man ska ta hand om hennes känslor inte tvärtom...

Har försökt prata med syskon om detta men dem kan inte se det jag ser, min syster är the Golden child och kallar mig otacksam för min mamma har ju ställt upp och gjort sååå mycket snälla saker för mig men det hon gjort är bara sånt som andra ska se för att förstärka bilden av henne som en omtänksam mamma. 

Har försökt prata med henne och få henne att förstå hur hon påverkar mig men det är, som andra skrivit redan, lönlöst. Jag bröt kontakten på obestämd tid, hade inte ork att spela med i hennes teater på middagar och annat.

När man är i sån här relation är det lätt att man ställer upp på saker som inte ger en någonting, mitt enda råd är att göra det som är bäst för din familj. Om dina barn har glädje och känner sig sedda av henne kanske man kan ställa upp på att ses ibland... Men hon verkar helt klart ha svårt att respektera gränser, det tar fruktansvärt mycket energi. Stå på dig och kom ihåg att det inte är dig det är fel på!