matte för 3 skrev 2010-06-26 22:10:26 följande:
Jag är en svärmor/farmor som fick chansen, att ha barnbarnet i 3 veckor i den åldern. Vi bor 150mil från varandra, så jag tyckte, det var underbart, att få ha honom så länge. Visserligen var jag lite rädd också, för tidigare har bara träffat honom tillsammans med någon av föräldrarna. Efteråt har jag sagt, att jag älskar honom, men vill inte ha honom flera gånger innan han blir tonåring!
Jag kunde trösta honom, om han var ledsen, men jag visste inte exakt hur hans matvanor var, hur de gjorde ute, i affärer lekparker... Jag blev av med honom på ett ögonblick i ett stort varuhus, sen hittade jag honom vid leksaker, för i den lilla stan där de bor brukar han få titta på leksaker tills hans mamma handlar. Nästa gång stack han från lekparken medan jag plockade ihop leksakerna i sandlådan...för så brukar de göra med mamma, att han börjar knalla hemåt. Skillnaden var bara, att det var en storstad o ingen kännde honom o det var ganska trafikerade gator hemåt!
Så jag var mer eller mindre skräckslagen de veckorna! Fasade för, att han försvinner eller blir skadad...
Så även om man älskar o längtar efter sitt barnbarn, nog är det bäst att någon av föräldrarna är med , när barnet är så litet o man inte känner varann så bra.
Efter den sommaren har jag träffat honom flera gånger i föräldrarnas sällskap, någon gång sov han också ensam hos mig, men då visste han att mamma pappa kommer nästa morgon. När han blev 5,5 år fick jag ha honom igen , men då stannade hans mamma i 2 veckor innan vi blev ensamma. Han var äldre o han kunde tala om vad han tyckte om o hur de brukade göra saker hemma. Samtidigt förstod han , att han fick vara försiktigare hos farmor o inte försvinna...
Nu är det sommar o han kommer snart till mig med sin pappa, att hälsa på. Tyvärr, tar det alltid några dagar, innan vi vänjer oss vid varandra. De bor fortfarande långt borta...
Tack för ditt svar, intressant att höra från "den andra sidan". Vi verkar vara ense kring detta, och jag är själv livrädd att svärmor inte skulle ha den koll på dottern som krävs. Dels för att de inte känner varandra så hon inte vet hennes behov och dels för att hon inte är så mobil av sig och kan "jaga" dotter om hon springer iväg. Dottern är dessutom extremt aktiv av sig, hyperaktiv, och har svårt får att lyssna på tillsägelser. Ber man henne te x. att komma så springer hon åt motsatt håll så man måste springa efter henne oavsett om det är mitt i stan bland trafik eller liknande. Så för min del är det främst en säkerhetsfråga, faktiskt kring liv eller död känns det som, och jag vill inte ta några sådana risker alls när det gäller min dotter. Att dottern skulle sakna oss och så hade jag kunnat köpa på ett sätt men just när det kommer till säkerheten så finns det inget alternativ än att vänta tills dottern har blivit äldre och förstår och lyssnar bättre
