Ensamstående UTAN stort kontaktnät

Jag tycker att du verkar ha det ganska gott omkring dig. Om DU inte lider av er "ensamhet" så kommer nog inte sonen att göra det. Har han bra kontakt med sina jämnåriga och leker med dem både på dagis, hemma hos kompisar och hemma hos er så är det ju helt OK.

Om du visar att hans kompisar (och föräldrar) är välkomna och att han han får gå hem till andra så visar du ju på social öppenhet.

Har ni kontakt med grannar?

Du kan ju visa sonen att det inte är "fel" med mindre umgänge, dem psykologiska miljön behöver ju inte bli instängd för det. Ensam betyder ju inte instängd eller isolerad.

Själv är jag uppvuxen med stor släkt men med obefintliga "utomstående" kontakter till familjen.

Nu som vuxen har vi inte så stort umgänge (förutom släkten) men jag och min man är öppna mot människor i vår omgivning, grannar etc. Vår som (3,5) är öppen och glad mot människor så trots att jag inte har en "bästa väninna" så är vi inte isolerade.

Jag fick kontakt med en mamma som hade en dotter i ungefär samma ålder som min son men tyvärr så flyttade till en annan ort förra året så den kontakten saknar jag. Vi umgicks väldigt otvunget på vardagsbasis. Kunde äta middag hos varandra om någon av våra män jobbade sent och så.
Så har du utrymme för en sådan kontakt i ditt liv kan det vara berikande både för dig och din son. Men personen som du beskriver som gudfar verkar ju vara en sådan kontakt.

Våga visa att ensam inte alls är fult! Fall inte till föga för normen om du inte själv känner dig isolerad. 

Hej och stort tack för ett fördomsfritt svar!
Det är det där otvugna sällsakpet som är ömsesidigt som jag saknar mest, att kunna fika, äta ihop, Båda söker varandras sällskap så det inte blir ensidigt....

Tycker att kärnfamiljer oftast har fullt upp och som ensam har man mer tid och mer längtan efter sällsakp, för egen och barnets skull.

Tänker på vad min son tycker om att jag inte umgås och har "egna vänner"...
Vuxenlivet måste verka kargt i hans ögon om jag är hans referenspunkt.

Tyvär så är man också lite udda i dagisföräldrarnas ögon...ensamstående, "hur fick hon barnet?", vem är pappan, man är annorlunda och inte helt tydlig i deras ögon,,,, kärnfamiljerna ungås med likasinnade. Lika barn...
På sonens dagis finns det inte heller många ensamstående. Oftast är det jag som får ta med kompisarna hem till "ettan" fast debor i villor med trädgård.  Tycker bara det är tråkigt för min sons skull, att han inte blir lika behandlad pga mig och vår situation.

Ja, det är mina tankar som mamma med son.

Hej!
Jag förstår precis hur du känner. Är också ofta ensam med mitt barn är ensamstående till en tre-åring. vi är ofta ute och aktiverar oss på egen hand men alla tycks känna varandra redan ute på ex.lekplatsen. Har inget stöd från pappan och min mamma lever inte. Ingen kontakt med syskon. Är  inte heller någon kuf;) och har ett jobb där jag jobbar med människor men livet har bara blivit såhär. I och med att jag är ensamstående finns det inte heller tidsutrymme till att skaffa sig vänner utanför jobbet. Och de flesta har familj redan.

Själv bor jag i Skåne-vart bor du och hur gammalt är ditt barn?

Hej!
Ja, det med att ha tid och ork att aktivt söka upp nya bekantskaper är en bristvara, eller hur :)
Jag bor I Göteborg och min son är snart 5.

Här finns Makalösa föräldrar, en organisation som hittar på lite då och då men just i Gbg är det ingen större aktivitet. Vet att i andra delar i landet är det med fart i föreningen, har du provat med att kolla upp det?

Götenorg Malmö är lite svårt att göra något i vardagen, hoppas det blir fler inlägg och fler i samma situation, då kanske man kan hitta någon som bor nära och som söker samma sak. Ofte verkar det som om man har alla sociala sammahang på plats, det är "bara" ena förälderna som saknas.

Att vara ensamstående och dessutom ha ett litet umgänge gör en ju dessutom väldigt sårbar och utsatt, så känner jag det i alla fall. Och inte minst känner jag viss oro med tanke på att man har ett barn att sörja för och vad händer om man blir sjuk eller skulle gå bort... det vill jag inte ens tänka på, vem som skulle ta hand om min son då....?

Detta blir en allvarlig tråd men det får väl vara så då.