nyskild sen tre veckor, andra gången pappan hämtar

Kan inte annat än hålla med dig till 100%, det är inte meningen att man ska vara utan sina barn! Det gör så ont så man inte vet vart manska ta vägen ibland. Men jag lovar dig att det "mattas av", det kommer nog alltid vara jobbigt att vara utan dem men man har ju tyvärr inget val. Jag försöker glädja mig åt att de faktiskt har en pappa som vill vara med dem och ha dem halva tiden. Jag vill ju att de ska ha en lika nära relation till sin pappa som de har till mig, för deras skull. Men skulle jag vara rent egoistisk så skulle jag vilja ha dem på heltid och han den skitstöveln (min exman) skulle på sin höjd få ha dem varannan helg. Men det är ju tyvärr inte rätt varken mot barnen eller pappan. Så det är bara att finns sig i situationen och försöka göra den så bra som möjligt!

Jag känner att jag undviker mina grannar ibland när de träffas på kvällen efter en städdag eller liknande. Känner mig så ensam och utanför just för att de allihopa är lyckliga kärnfamiljer. Blää!

Jag känner också igen mig helt och jag kommer aldrig vänja mig... Är inne på mitt tredje år som separerad och mamma på deltid. Mitt hjärta gråter när dottern är hos sin far. Vet vad som är bra för henne, men kan ändå inte förlika mig vid tanken på att vara utan henne. Har förstört massor av dagar genom att grubbla och vara deppig över detta. Jag vet inte om det blir "bättre" med tiden, men det finns ju inga val. Det är bara att gilla läget. Tufft!