Min 3-åring är så sanslöst trotsig och oförsiktig!

Verkar som om du har en 100% vanlig liten kille på 3 år! Så det är bara att spänna på joggingskorna och försöka springa efter.

Finns inget som gör honom trött då? Om han har så mycket krutt i benen, då kanske han vill "hjälpa till" att stapla ved eller nåt? För han får ju inte göra någon annan illa. Världen är FÖR stor för somliga, de får liksom aldrig nog.

Min son var sådan och det har gått över Han är 5 nu. Det gick över redan när han var 4. Han är fullkomligt normal och väldigt smart. Men fortfarande omöjlig att skrämma. Inte för att jag försöker skrämma honom- det är bara att det förvånar mig lite att han inte är rädd för något. Lillsyrran är rädd för myror och flugor .

Behöver du tips hur man kan tänka runt trotsen? Har du någon strategi?

Att vara konsekvent är väldigt bra.
Jag tror dock det är väldigt viktigt att bara ta strid om de nödvändiga sakerna. Annars gör man inget annat än bråkar som sagt.  
Det finns också många sätt att hantera saker på utan att vara det minsta hård. Det finns många sätt att få små barn på andra tankar och slippa konflikter.

Treåringar kan massor- det kan man utnyttja. fråga barnet hur man ska göra. Det är roligare att visa mamma (som har "glömt") hur man gör något än att bli visad själv varje gång. Är man i trotsåldern kan man få för sig att protestera mot allt, även sånt man egentligen vill. Det är liksom inbyggt i utvecklingen.

Allt som passar kan man låta barnet bestämma.  Istället för att bråka om man har strumpor eller inte säger man: vilka strumpor vill du ha? ska du ha dom eller dom skorna? Och då har man inte något olämpligt alternativ med Man får inte vara dum.

Tala så mycket det går i termer som är positiva. Man gör såhär, man sitter såhär, man äter såhär. Helst utan inte- varje gång man uttrycker en sak med ett "inte" talar man ju om den och ju mindre man tjatar med trotsbarn om olämpliga saker desto bättre. "Tänk inte på en rosa giraff" - vad tänker man på då?
Hoppa nu inte i pölen- det där inte är rätt abstrakt och hörs lite mindre än resten ju mindre man är. Jag skulle nog sagt: Nu går vi här borta. Här på det torra fina gräset

Har man talat om flera gånger och barnet ändå gör på ett annat vis som är fel så måste det hända något. Kan man inte vara snäll mot folk och slår dem kan man inte få vara med folk, t.ex. Då är det så tråkigt att man kanske måste gå hem. Slår man mamma måste man antagligen gå in i sitt rum tills man slutat slåss. När man slutat kan man komma ut. Det är konsekvens. Hoppar man i pölar får man blöta skor så man måste gå in. Eller så tar man på sig stövlar- mycket smartare.

Finns mycket mer att säga om det. har du något exempel på saker din son brukar trotsa om som du tycker är svårt?

Är det min unge du har hos dig, eller? Låter precis som det.

Allvarligt talat så förstår jag precis hur du känner; jag upplever att mitt hjärta sitter i halsgropen mer än ofta när han bara galopperar iväg.

Vad gäller trotsen (som ju är sund egentligen) så är jag konsekvent. Och jag tar strid i det som är viktigt; resten kan kvitta. Och jag försöker vända på det ibland så att han får visa mig hur man "ska" göra eftersom jag glömt bort det. Han är ju så otroligt hjälpsam så det kan fungera. Det han kan bestämma, får han bestämma.

Sedan så kör vi mycket med konsekvenser. Han är ju smart, ungen, och förstår det där. Så. Om han beter sig på ett visst sätt så blir konsekvensen därefter. Och det är alltid en naturlig konsekvens, inget "hittepå" som inte har med saken att göra. Det kan man praktisera utan att vara hård eller arg. Och det funkar hyfsat här.

Men visst är det jobbigt och jag kan ärligt säga att jag är helt färdig efter vissa dagar med honom. Men, som sagt, det går ju över. Och du är inte ensam. Det kanske hjälper att veta.

Har också funderat på om nåt är fel. Har en kopia!

Hakar på den här tråden eftersom jag känner igen mig/sonen oehört. Fast nu har han börjat slå sig själv i ansiktet  och bli okontaktbar under sina utbrott..skrämmer mig! Någon som har erfarenhet?