hur går vi vidare..?

Jag är särbo sen ganska13 år tillbaka, vi har själva valt att ha det så av många olika skäl. Till at börja med så blev det så pga att vi bott i olika städer, men också för att jag också haft skulder hos koronfogden,vilket gör att det är svårt att bo ihop.

På många sätt har det varit ett bra förhållande, vi har haft och har fortfarande stundtals roligt ihop.Ttill och från under de här åren så har det funnits perioder där som jag brukar kalla det att min särbo "gå in i grottan" och det tar väldigt lång tid innan han kommer ut därifrån.

Då försvinner han in i en värld då det är svårt att få kontakt med honom, han är på något vis inte närvarande. När jag säger något till honom, eller fråga nån sak..så säger han bara "mmm". sen blir det inget mer..
Visst vet jag att vi alla kan vara inåtvända ibland, och det är ok..men det här pågår hur länge som helst tills jag en dag ryter till och bllir ledsen..då vaknar han upp och lovar att bättra sig. Han mår ju bra fysiskt, han är en stark och frisk man som sällan är sjuk.

Under sådana perioder så varken tar han i mig..jag får inga kramar..sex har vi..men han är frånvarande då också..ger inte allt..utan det blir mer åt det halvjumna hållet.  Han ser mig inte..och jag bli absolut inte bekräftad.. känner mig ofta som en grå mus.

Så här har det på gått under långa perioder i 13 år. jag har varit otrogen några gånger..mest för att få bekräftelse och verkligen få känna under en natt att nån verkligen se mig. och den otrohteten är ju ett tydligt tecken på att något är fel.

Även om det är så här så bedyrar han verkligen att han älskar mig.. och jag tror honom faktiskt..även om han inte är så bra på att säga det så visar han det på många andra sätt under bra perioder att han verkligen gör det.

Han har varit gift en gång innan med en kvinna i 10 år..hon lämnade honom för att hon inte kände sig trygg med honom, och jag förstår henne, för det gör inte jag heller många gånger när han är sån. Vi har pratat om detta många gånger att det blir så här, och han vet inte själv var för han blir så inåtvänd,han kan inte svara på det..

Jag är 49 år och är på väg in i klimakteriet, det har gjort att jag har blivit ännu mer känsligare inför livet..jag gråter mycket och känner mig ännu mer som en grå mus. Går sen några veckor tillbaka hos en psykolog för att prata, och visst har jag andra problem i livet som gör att jag mår dåligt men tror att det bottnar väldigt mycket att jag ofta känner mig ensam i min relation och tankar har kommit upp om jag verkligen ska fortsätta leva ihop med honom. Kan parterapi var något för oss..?  Vill ha hjälp..