• Kitty82

    Hjälp!! Hur hantera utbrott från 1,5 åring?

    Har en liten tös på 1.5 år. på sista tiden har hon börjat få riktiga utbrott. Det kan gälla tex: -vi ska gå in efter vi vart ute och lekt -hon vill inte byta blöja -hon vill ha en glass, men får inte -åka bil Hon blir jättearg och skriker och gråter, slänger sig på marken, sparkar, river och slår (framförallt mig) inte lika mycket på sin pappa. Det värsta tycker jag är att hon river och slåss. Jag säger verkligen ifrån när hon gör så, men det fungerar inte! Hon bryr sig inte.. Jag blir så ledsen och frustrarad då. Jag är alltid konsekvent, säger jag att hon inte får en glass, så får hon inte det. jag "mesar" liksom inte. Nån som har några konkreta tips på hur man går hanterar dessa utbrott? Är tacksam för alla råd och tips.

  • Svar på tråden Hjälp!! Hur hantera utbrott från 1,5 åring?
  • Gravid2010
    Kitty82 skrev 2010-06-23 10:13:16 följande:
    Fungerar att avleda henne ibland men inte alltid.. Hoppas att det lugnar ner sig snart! Försöker se det positiva, att det är bra att hon är en viljestark liten tjej med skinn på näsan.
    Min erfarenhet när avledning inte fungerat är att jag inte försökt tillräckligt! Det måste vara något riktigt spännande! Man får vara lite av en skådespelare emellanåt!
  • Me o Mike
    vittra skrev 2010-06-23 10:14:31 följande:
    Om du anser att man är konsekvent genom att helt ignorera den vilja och de känslor som barnet har så har du fått det mesta om bakfoten... dessutom skrev jag inte att man inte ska vara konsekvent. Jag skrev att man vinner inget på det i den här åldern. Men det fungerar säkert att totalt ignorera också, frågan är vad man egentligen vinner... ett barn som slutar uttrycka sig, vill man ha ett sådant barn? Inte jag i alla fall...
    Hmm ja isf har hela Bup inkl barnpsykologer fått allt om bakfoten och du har fått det rätt.
  • vittra
    Me o Mike skrev 2010-06-23 10:12:47 följande:
    Nej inte barns känslor, utan barns ilska över att inte få som dom vill.

    Dock säger jag igen. Ts barn är kanske lite väl litet att göra detta på, men på barn som är lite äldre.
    Varför ska du ignorera ilskan? Det är ingen känsla menar du?
    Känner igen ditt resonemang, människor som växer upp utan att lära sig förstå och hantera ilska lär sig att det är en känsla man inte ska ha eller får ha, man förtränger den istället.

    Skitbra...
  • vittra
    Me o Mike skrev 2010-06-23 10:15:33 följande:
    Hmm ja isf har hela Bup inkl barnpsykologer fått allt om bakfoten och du har fått det rätt.
    Är övertygad om att bup och barnpsykologer inte anser att man ska ignorera barns känslor. Men du kanske menar nannyakuten..? Och du kanske menar barn i 4-5 års åldern..?
  • Me o Mike
    vittra skrev 2010-06-23 10:18:12 följande:
    Är övertygad om att bup och barnpsykologer inte anser att man ska ignorera barns känslor. Men du kanske menar nannyakuten..? Och du kanske menar barn i 4-5 års åldern..?
    Nej jag menar det jag skriver.. Pratar inte om nån jävla nannyakut.
  • Me o Mike

    ...men som jag skrev. Lite äldre barn än ts,

  • vittra
    Me o Mike skrev 2010-06-23 10:20:30 följande:
    Nej jag menar det jag skriver.. Pratar inte om nån jävla nannyakut.
    Då vågar jag påstå att ingen utbildad barnpsykolog anser att det är rätt sätt att ignorera , särskilt inte så små barn. Då har du missuppfattat det hela grovt.
  • Kitty82

    Tack för alla tips och råd

  • Me o Mike
    vittra skrev 2010-06-23 10:22:19 följande:
    Då vågar jag påstå att ingen utbildad barnpsykolog anser att det är rätt sätt att ignorera , särskilt inte så små barn. Då har du missuppfattat det hela grovt.
    Men läs vad jag skriver för!!! Jag pratar om äldre barn! Skrev ju att jag sen såg att ts barn är för liten för denna metod.

    Tänk att du ALLTID ska sitta och tjäfta och vara jävlig.
  • Kitty82
    Pickeli skrev 2010-06-23 10:10:55 följande:
    Jag känner igen det där.Min kan också bli helt galen ibland om han inte får som han vill eller om något inte går hans väg. Jag sätter mig på huk brevid honom och säger att han ska lyssna på mamma (Då brukar han lugna ned sig) och sedan berättar jag att han inte får en glass och varför (lite kort) sen försöker jag avleda och fråga om han vill göra något annat (typ pussla, läsa bok etc) oftast vill han ju inte det och fortsätter vara arg och då upprepar jag bara och ignorerar. Sen när det lagt sig lite brukar jag försöka försonas typ göra något roligt så att han inte har den arga känlsan kvar i kroppen.Om han nyps eller river till mig när han blir arg då blir jag också arg på honom och säger att man inte får slåss och han får ge mig en kram för att be om ursäkt. Det funkar för oss! Men det gäller också att välja sina strider! Ibland kan sonen stå vid skafferiet före maten och vilja ha en kaka, och de flesta gånger är det bättre att försöka att avleda och inte ta "disskutionen" Alltså att låtsas att inte höra och byta fokus till något annat.Men försök att vara tydlig med att skrik och gap inte lönar sig. Utan har du sagt nej så är det nej. Uppmärksammar man "utbrotten" för mycket kan det också vara en orsak till att det kommer flera tror jag, så är det för oss iaf.
    Google it!

    Märker att när hon har slagit eller rivit mig så kan hon ibland komma lite senare efteråt och "säga förlåt". Hon kramar mig och man märkar att hon ångrar sig... så hon förstår att hon gjort fel..
  • Me o Mike
    Kitty82 skrev 2010-06-23 10:27:31 följande:
    Märker att när hon har slagit eller rivit mig så kan hon ibland komma lite senare efteråt och "säga förlåt". Hon kramar mig och man märkar att hon ångrar sig... så hon förstår att hon gjort fel..
    Ja visst förstår hon det! Dom är små, men smarta! Och när hon kommer och säger förlåt så är det ju jätteviktigt att verkligen uppmärksamma det och ösa beröm!
  • Kitty82

    Me o Mike: visst uppmärksammar jag och ösar med beröm och kramas när hon kommer och säger förlåt. Mmm..små och smarta är dom, smartare än man tror :)

  • Me o Mike
    Kitty82 skrev 2010-06-23 10:42:51 följande:
    Me o Mike: visst uppmärksammar jag och ösar med beröm och kramas när hon kommer och säger förlåt. Mmm..små och smarta är dom, smartare än man tror :)
    Ja. Och förlåt för jag "skrek" här ovan och "tog över din tråd".
    Jag är en lite hetlevrad människa bara.

    Hon är säkert bara i en trotsfas. Den kommer tonas ut och sen kanske försvinna och sen gå över i en NY härlig småbarnsfas!
  • TwistedSister

    Låter som min dotter, hon är lika gammal. Hon bryr sig inte det minsta om jag säger nej till glass eller om jag säger ja glass är gott det kan du få efter maten, hon märker bara om hon får en glass (nöjd) eller inte (utbrott). Ta med henne å vispa pannkakssmet vet jag inte hur skulle gå till hennes enda intresse är att kasta grejer i golvet, inte vispa. Om jag låter henne stå bredvid på en stol så slänger hon sig upp på köksbänken och sliter allt ur händerna på mig och kastar i golvet å hon är stark för å va så liten, även om hon inte lyckas slita bunken ur mina händer så lyckas hon tippa den så allt åker ut. Köksstolarna måste stå på bordet så fort man inte sitter på dem för annars klättrar hon upp och har sönder grejer, och sitter man på dem så försöker hon ändå klättra över en. Jämt vill hon vara ute, gärna när hon vaknar kl 23 också. När vi är ute ska hon bara springa till spännande platser som parkeringen, stora vägen, bensinmacken. Lekplatsen är ju hur trist som helst. När jag stoppar henne och försöker bära tillbaks henne blir hon alldeles stel och kastar sig bak och vrider sig så jag nästan tappar henne samtidigt som hon skriker och rivs, drar i håret. Det är jättecharmigt. Hon har likadana utbrott på dagis också. Och så är hon väldigt söt

Svar på tråden Hjälp!! Hur hantera utbrott från 1,5 åring?